31 januari, 2026

Hur många spelare bär egentligen på en långsiktig inre glöd?

Redaktion

KRÖNIKA. – och vems ”ansvar” är det om den slocknar?

Av: Johan Hultkrantz, finsk-svensk tenniscoach baserad i Helsingfors.

Att diskutera INRE motivation, inre glöd och drivkraft verkar vara lite tabubelagt, de flesta coacher som jag har talat med känner sig INTE bekväma med att gå in på djupet med kanske den viktigaste frågan hos en spelare, den anses som svår, känslig och mycket personlig, förmodligen känns det svårt också för många spelare eftersom många har problem med sin motivationsnivå. Jag hade den stora förmånen att besöka INTERNATIONAL NORDIC TENNIS COACHES CONFERENCE i Stockholm på SALK 11 oktober i fjol. Det var massvis av intressanta saker som behandlades men om jag bara skulle ta med mig en (1) sak till dig som läsare så är det vad norrmannen Öivind Sörvald som tillhör Casper Ruuds team sedan många år tillbaka hade att komma med; det viktigaste om man skall lyckas med sin tennis är DEN INRE MOTIVATIONEN, jag kommer snart att gå in på skillnaderna mellan inre och yttre motivation samt hur de kan komplettera varandra så att du når en 1 + 1 = 3. För att jag skall skriva denna korta lilla krönika krävs såklart en inre motivation, även jag som coach och krönikör behöver en stor dos av detta!

Min uppfattning är att alla som börjar med tennis har en kraftig brinnande iver, hunger och glöd i början oavsett ålder, kön och spelnivå. Man går väldigt mycket framåt i början men efter ett tag så blir det klart svårare att nå nästa nivå och då uppstår frågan – är detta verkligen meningsfullt och roligt? Ett problem som tennisen har här i Norden att det mesta är inomhus under 8-9 månader per år, det är alltid på hardcourt, vanligtvis i samma hall, vissa byter hallar ibland för att få lite omväxling, vidare så finns det ju lite olika typ av hardcourt, men det är ändå svårt att variera underlag och erbjuda den variation som utomhustennisen faktiskt ger. Det är alltid samma väder inomhus! Ser vi det ut ett globalt perspektiv så är ju faktiskt tennis en utomhussport mera än en inomhussport. Håller man på med golf kan man ju nästan alltid spela en annan bana om man kör 20-30 minuter med bil men en tennisbana ser ju alltid ut på samma sätt. Därför tror jag det är viktigt att spela både singel och dubbel samt att man måste träna med väldigt många olika spelare för att hålla lusten uppe, att bara spela med samma spelare i en grupp på 3-4 spelare är inte hållbart i längden.

Vilket är då vanligast; att man har en hög eller låg INRE motivation?

Jag vågar påstå att det endast är 10 procent, kanske 15-20 procent som har en långsiktig hög INRE motivation, de drivs av kärleken till sporten, av viljan att förstå spelet och utvecklas – inte av rankingpoäng, föräldratryck, coachens komplimanger eller applåder. Det är dessa få som kommer först till banan, som vill slå extra bollar, som går hem och funderar på varför serven inte satt istället för att skylla på vinden osv. Resten – majoriteten – har en mer ytlig eller sårbar motivation. De kan vara entusiastiska, men motivationen styrs utifrån: resultat, social tillhörighet, tränarens bekräftelse, föräldrarna. När dessa yttre faktorer svajar, gör ofta motivationen detsamma. Självklart behövs både den inre och yttre motivationen, självklart är det roligt och viktig att vinna, få beröm, klättra på rankingen, komma vidare uppåt på klubbens interna gruppspel. Det är ju svårt att säga exakt rent procentuellt hur fördelningen borde vara men säkert 60-80 procent borde nog vara av det som kan definieras som inre motivation, resten av den yttre motivationen; jag ser dessa två att de samverkar med varandra helt enkelt. Vidare så måste man ju också inse att den inre motivationen varierar; har man haft problem med skador, sjukdomar eller andra personliga problem så är det klart att den inre motivationen inte är på topp.

Vems ansvar är det att spelarna skall känna en hög äkta inre motivation?

Svår och komplex fråga, men min uppfattning på basen av många böcker och föreläsningar är att i grund och botten ligger huvudansvaret ALLTID hos spelaren själv; den inre glöden kan ingen annan äga eller skapa, men coacher, föräldrar och miljön runt omkring har ett enormt inflytande, de kan antingen skydda lågan genom att skapa mening, glädje, balans och självbestämmande eller att kväva lågan genom press, kontroll och kortsiktiga mål. Att ha fokus på långsiktiga mål och inte kortsiktiga resultat är ytterst viktigt.

Vad kan coacherna göra för att stärka den inre motivationen hos spelarna?

Vad säger forskningen om den inre motivationen? Självbestämmandeteorin är mycket central, på engelska heter den Self-Determination Theory utvecklad av amerikanerna Edward Deci och Richard Ryan i början av 1980-talet. Den handlar om vad som får människor att känna genuin motivation – alltså en inre vilja att göra något, snarare än att drivas av yttre belöningar eller krav. Kärnan i teorin är att människor har tre grundläggande psykologiska behov; i korthet består den av tre centrala delar:

1. Autonomi (självständighet) – att känna att man själv har kontroll och gör saker av egen vilja, inte för att man blir tvingad. Exempel på detta är att spelaren upplever att han/hon äger sin egen utveckling. Coachen kan ge möjligheter genom att fråga vilka tävlingar som skulle passa bäst in den kommande tiden, borde du testa att slica lite mera utomhus på gruset eller önskar du börja dagens träning med att serva 5-10 minuter? Att helt enkelt få spelaren att känna att det är ”min tennis, mitt spel, min resa”!

2. Kompetens – att känna att man utvecklas, blir bättre och klarar av utmaningar. Exempel på detta är att spelaren måste uppleva att arbetet leder till framsteg, man vill få ett kvitto på det man har gjort helt enkelt. Man kan även bryta ned genom att kommentera att du slår färre dubbelfel idag än för ett halvår sedan, du får in flera förstaservar, slår in flera serveäss och så vidare. Att skapa realistiska mätbara delmål helt enkelt!

3. Samhörighet – att känna sig sedd, uppskattad och ha meningsfulla relationer till andra. Exempel på detta är att få känslan av gemenskap, tennisen kan ju vara en verkligen ensam sport. Att skapa ”teams” och grupper så att man känner sig hemma i gänget eller laget trots att det handlar om en indivudell sport. Sverige har ju tidigare haft framgångar med Team Catella, Team Siab, Team Ramlösa och så vidare. Det kan vara att man spelar ligatennis för laget tillsammans, tävlar också i dubbel så att man har någon med sig. Att tillsammans genomföra resor och läger, att man arrangerar föreläsningar om tennis på klubben.

Det som inte finns med i ovanstående teori är disciplin, denna behövs eftersom motivationen inte alltid är på topp. Om inte ordnad och lydnad integreras så blir det nog svårt att blir riktigt bra på tennis. En annan aspekt som inte finns med är förtroende, om det inte finns förtroende för klubbens ledning eller styrelse eller för den som är ansvarig coach blir det väldigt svårt att nå en hög inre motivation, i synnerhet när man har perioder med en del tighta och svåra förluster. När man får en balans mellan ovanstående tre områden har spelaren stora möjligheter att växa inifrån, då finns det stora förutsättningar att din tennis inte uppfattas som tvång utan som ett fritt eget val, då kan den inre glöden bli allt kraftigare och fortsätta att glöda trots en del motgångar på vägen. Avslutningsvis tror jag det är mycket viktigt att coachen är glad, positiv och dynamisk så att spelaren upplever att det finns glädje och inspiration både på banan och utanför banan.