Collegetennisen är inte längre bara en väg till en examen och några år med bra träning. Sedan sommaren 2025 har ekonomin, reglerna och spelarnas möjligheter förändrats på ett sätt som kan rita om hela vägen från junior till proffs. För svenska spelare öppnas nya dörrar – men också nya fallgropar. Frågan är inte längre bara om college är rätt väg. Det handlar om hur den nya vägen ska användas.
Det här är del 2 i den tvådelade krönikan. Första delen kan ni läsa HÄR.

Av: Pelle Fridell, sportchef för tennisen på Wang i Norge och Johan Hultkrantz, tränare i Finland, skriver här en krönika tillsammans med ambitionen att “två är bättre än en”

Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Nya vindar blåser sedan juli 2025
- Collegeidrottarna kan sedan juli 2025 få del av universitetens intäkter, collegetennisen har förändrats för alltid
- I generationer förväntades collegeidrottare tävla på högsta nivå och samtidigt förbli amatörer som inte fick ta emot prispengar
- För svenska och nordiska spelare kan college bli en mer flexibel väg mot proffstennisen
- Samtidigt kan nya amerikanska regler begränsa möjligheterna för internationella spelare
Universitet som deltar i den nya modellen kan sammanlagt fördela omkring 1,4 miljarder dollar per år, summan motsvarar långt över tio miljarder kronor totalt för samtliga idrotter, även tennisspelare kan få del av dessa pengar. Den kanske viktigaste förändringen för internationell tennis kom genom de amerikanska spelarna Reese Brantmeier och Maya Joint. Tidigare kunde unga spelare tvingas välja mellan att behålla prispengar från internationella tävlingar och att skydda sin framtida behörighet att spela collegetennis. Det var aldrig rimligt. En spelare kunde exempelvis delta i US Open, spela in prispengar genom sina egna prestationer och ändå tvingas avstå från en stor del av pengarna för att behålla möjligheten att senare studera och spela tennis på college.
Efter en omfattande rättsprocess nådde parterna i juni 2026 en preliminär förlikning (slutliga prövningen är 8.1.2027) i målet Reese Brantmeier mot NCAA, National Collegiate Athletic Association. Genom förlikningen gick NCAA med på att ta bort de tidigare begränsningarna för prispengar som blivande collegespelare tjänar innan de skriver in sig vid ett universitet. Tidigare fick en blivande Division I-spelare normalt behålla högst 10 000 dollar per år i prispengar, utöver ersättning för faktiska och nödvändiga kostnader. Enligt den nya ordningen kan både amerikanska och internationella spelare behålla obegränsade prispengar från exempelvis professionella tennisturneringar som har tjänats in före college utan att förlora sin framtida NCAA-behörighet. Det förändrar spelarnas utvecklingsväg fullständigt, en talangfull 17- eller 18-åring behöver inte längre fatta ett tidigt och definitivt beslut mellan professionell tennis och college. Spelaren kan tävla internationellt, tjäna prispengar och bygga sin världsranking – samtidigt som möjligheten att senare börja på college finns kvar.
Upp till fem säsonger på fem år
Under 2026 godkände NCAA:s högsta beslutande organ för Division I dessutom en ny modell från och med hösten 2027 som ger idrottare möjlighet att tävla under fem säsonger inom en sammanhängande femårsperiod. Införandet omfattas av övergångsregler och gäller därför inte automatiskt alla tidigare collegespelare på samma sätt.
Tänk vad den nya modellen kan betyda för en ung tennisspelare:
- Fem år med träning på hög nivå
- Fem år med nationellt och internationellt tävlande
- Fem år för fysisk, mental och personlig utveckling
- Fem år för att avsluta en bachelorutbildning och kanske påbörja en masterutbildning
- Fem år för att bli bättre förberedd för både professionell tennis och livet efter idrotten
Kan förändringarna hjälpa fler svenskar att slå igenom?
De nya reglerna kan eventuellt förbättra möjligheterna för svenska spelare att lyckas efter college. Sverige är ett litet tennisland och många unga spelare saknar de ekonomiska resurser som krävs för att resa och tävla internationellt, betala tränare och genomföra ett komplett tävlingsprogram. På college får spelaren tillgång till tränare, fystränare, fysioterapeuter, bra träningsanläggningar, utbildning och en stark tävlingsmiljö. Stipendier, prispengar, NIL-inkomster och universitetens möjlighet att ersätta spelarna kan dessutom skapa större ekonomisk trygghet. Det kan göra det lättare för svenska spelare att fortsätta sin satsning och samtidigt bygga upp ett ekonomiskt kapital inför övergången till proffstouren. Möjligheten att spela fem säsonger under fem år kan också ge spelarna längre tid att utvecklas fysiskt, tekniskt och mentalt. Alla är inte redo för professionell tennis vid 18 års ålder. En svensk spelare kan behöva flera år för att bli starkare, förbättra sitt spel och vänja sig vid den internationella konkurrensen. För att fler svenskar verkligen ska slå igenom krävs dock en tydlig individuell plan. Spelaren måste välja ett universitet med rätt tränare, tillräckligt starkt motstånd och ett tävlingsprogram som stödjer den långsiktiga satsningen.
Det räcker inte att bara åka till USA och spela för ett collegelag, det nya systemet innebär också risker
De bästa svenska spelarna bör använda college som ett acceleratorspår. De måste fortsätta spela internationella tävlingar, bygga sin världsranking och vara beredda att lämna college när de är redo för proffstouren. Det kräver också ett närmare samarbete mellan spelaren, föräldrarna, klubbtränaren, Svenska Tennisförbundet och tränarna på det amerikanska universitetet. Alla måste arbeta utifrån samma långsiktiga plan. Om detta görs på rätt sätt kan de nya reglerna bidra till att fler svenskar slår igenom – inte bara i dubbel utan även i singel. De nya möjligheterna är stora, men systemet innebär också risker för svenska spelare. När universiteten själva får bestämma hur pengarna ska fördelas finns det ingen garanti för att tennisspelarna får någon större del. På många universitet kommer sannolikt amerikansk fotboll och basket att prioriteras, eftersom dessa idrotter genererar de största intäkterna. De ekonomiskt starkaste universiteten kan samtidigt erbjuda bättre träningsmiljöer, större ersättningar och starkare NIL-möjligheter än mindre skolor. Skillnaderna mellan universiteten kan därför öka. En svensk spelare måste vara försiktig med muntliga löften om stipendier, ersättning, träningsupplägg och tävlingsprogram. Förutsättningarna kan dessutom förändras om tränaren lämnar universitetet eller om skolans ekonomiska prioriteringar ändras.
En ny politisk förändring kan vara på väg!
Den 16 september 2026 vittnade den tidigare storspelaren och Davis Cup-kaptenen Patrick McEnroe inför USA:s kongress. Han uttryckte oro över att äldre och mer färdigutvecklade internationella spelare, ibland med professionell tävlingserfarenhet, tar allt fler platser från amerikanska juniorer. De nya truppbegränsningarna kan också skapa hårdare konkurrens om platserna. Universitet som tidigare hade stora spelartrupper kan behöva minska antalet spelare, vilket kan göra det svårare för internationella spelare att bli rekryterade eller behålla sin plats i laget. Samtidigt diskuteras ytterligare begränsningar för internationella spelare. McEnroe stöder det politiska förslaget TEAM USA Act, som skulle begränsa internationella spelare till högst 20 procent av platserna i varje collegelag. I dag är mer än 60 procent av spelarna i Division I-tennisen internationella. En begränsning till 20 procent skulle därför få mycket stora konsekvenser för svenska och andra nordiska spelare. Det är dock viktigt att betona att detta fortfarande endast är ett politiskt förslag – inte en beslutad lag eller en ny NCAA-regel. Om förslaget antas är tanken att det ska börja tillämpas tidigast hösten 2029.
Det finns även en idrottslig risk. Fem år på college kan ge värdefull utveckling, men det kan också försena övergången till proffstouren. Om spelaren stannar för länge, spelar för få internationella tävlingar eller anpassar hela sitt tävlingsprogram efter collegelaget kan världsrankingen och den individuella utvecklingen bli lidande. College får därför aldrig bli ett bekvämt väntrum. För varje svensk spelare måste det finnas en tydlig plan för träning, internationellt tävlande, ekonomi, utbildning och tidpunkten för en eventuell övergång till professionell tennis. De nya reglerna skapar fler möjligheter – men de gör valet av universitet och människorna runt spelaren ännu viktigare.
En ny era har börjat
Collegetennis är fortfarande absolut ingen garanti för att en spelare ska lyckas som professionell. Vi måste komma ihåg att endast en till två procent av spelarna i Division I är svenskar. Spelare från exempelvis USA, Argentina och Tyskland, som också väljer den amerikanska vägen, gynnas självklart av de nya reglerna. Statistiken visar dessutom tydligt att de flesta spelarna i världstoppen – omkring 90 procent – har valt andra utvecklingsvägar än college. Men college behöver inte längre vara en reservplan eller innebära att spelaren definitivt väljer bort professionell tennis. För vissa spelare kan college i stället bli en del av en genomtänkt väg mot proffstouren – en möjlighet att kombinera tennis, utbildning, ekonomi och personlig utveckling utan att stänga några dörrar för tidigt. För många kan college därmed bli den smartaste och mest kompletta vägen mot professionell tennis och ett framgångsrikt liv efter idrotten. Den gamla amatörmodellen håller på att försvinna, en ny era för collegetennisen har börjat på vilket sätt för icke amerikaner är i skrivande stund ännu öppet.


Fascinerande…
Strålande krönika!!!
Ni slår huvudet på spiken.
Det vore faktiskt en katastrof för svensk tennis om den föreslagna 20 procents-regeln går igenom. Jag förstår McEnroe, han vill förstås värna amerikansk tennis. Collegetennisen är ändå på många sätt ’tiltad’ till förmån för amerikaner. Vinnaren av NCAA’s singeltitel får wildcard till US Open, men bara om det är en amerikan.
Framgångsrika amerikanska collegespelare får wildcards till amerikanska challengers.
Amerikaner har fortfarande familj och släkt inom bra resavstånd som gör att de faktiskt kan åka hem över en helg om de är spellediga.
Ni nämner dock inte den enorma fördelen med det s.k ’accellerator’-programmet som Max Dahlin just nu har tillgång till.
Om en topp-20 spelare på collegerankingen avslutar college får han 8 wildcards till challengertouren under en 12-månaders period. Om en topp-20 spelare är kvar i college(som t.ex Dahlin) får han 6 wildcards under en 6-månaders period. Dessa wildcards gäller också för samtliga kvartsfinalister i NCAA-mästerskapet.
För topp-30 spelare finns dessutom wildcards till futuretouren.
Jag och Pelle Fridell försöker skapa korta och intressanta krönikor som är under två A4 -sidor. Trots att denna krönika består av två olika delar så lyckades vi inte få med allting som är väsentligt denna gång. Bästa hälsningar från Johan Hultkrantz, krönikör.
Lika mycket som jag tycker Collegespåret verkar hur spännande som helst och låter som en komplett ”lösning” som nu kanske är hotad bör man ju också stanna upp och inse hur det har sett ut för alla svenskar som lyckats fullt ut, i singel på herrsidan… På 80-90-talet var våra bästa juniorer så ”färdiga” att de direkt kunde hävda sig internationellt och börja tjäna pengar. Men sen? Jag missar säkert någon men de senaste herrspelare som nått 200 eller bättre – där det finns möjlighet att gå runt ekonomiskt – har hittat andra lösningar? Ymer x 2, D Madaras, C Lindell, F Prpic, A Vinciguerra, R Söderling, J Johansson, M Ryderstedt, B Rehnquist, F Jönsson… Deras resor ser väldigt olika ut men kanske finns det några gemensamma faktorer att plocka fram och lära sig något av? Ingen mig veterligen har gjort ett ordentligt grundarbete på vad som avgjorde att dessa ”lyckades” och varför andra inte nådde lika långt. Men många tycker mycket!