Hur ofta träffar du en nöjd tennisspelare?

KRÖNIKA. Varför är de flesta missnöjda och varför detta är viktigt!

Mitt namn är Johan Hultkrantz och jag arbetar som tenniscoach. Mestadels på svenska i Helsingfors, Finland, sedan 1995. Jag började coacha tennis redan när jag var 14 år, hösten 1986. Jag har fått förtroendet från Linus ’På Baslinjen’ Eriksson att skriva en krönika varje månad under 2024. Min målsättning är att göra korta kolumner där den beräknade lästiden ska vara 4-5 minuter – här kommer den första.

Med handen på hjärtat, hur ofta är du faktiskt nöjd med din senaste match, med ditt senaste träningspass som spelare eller du som coach känner att du gjorde ett bra jobb med dina spelare igår?

Min starka uppfattning är att det kanske är en gång på tio, eller i bästa fall en gång per sju eller åtta som du faktiskt går in i duschen eller sitter där i bilen på väg hem och faktiskt är riktigt nöjd. Trots att du vann matchen, trots att du var klart bäst i din träningsgrupp, trots att du gjorde ett bättre jobb än de andra coacherna på banorna bredvid dig så är du ändå inte helt nöjd.

Jag anser att alltför många tennisspelare har alltför höga krav på sig själva. De vill vara duktiga på jobbet, tjäna mer pengar än sina kompisar och grannar och spela bättre golf än andra. Vi är ett gäng j-vla perfektionister helt enkelt. Det skapar direkt eller indirekt en sorts prestationsångest vilket gör det svårt att njuta av vår sport.

Linus har tidigare gjort en podd med Robin Söderling där det kom fram att Roger Federer bara kunde spela sina matcher som han ville och önskade cirka 10-20 procent av gångerna, resten bestod av en massa otrevliga kompromisser på jobbet som han egentligen inte skulle vilja göra.

Men i tennis har du inga andra möjligheter än att du måste anpassa dig eftersom du har en motståndare på andra sidan nätet, en motståndare som också hatar att förlora och som också älskar att vinna. Om vi bara helt kort jämför med golf så finns det faktiskt inga direkta konkurrenter på andra sidan nätet eftersom golf INTE är en man/kvinna mot man/kvinna sport. Tennis är ”djävulens sport”, punkt slut! Ta som exempel en kille eller tjej som är rankad 200 i världen, hur bra de är, och hur lite pengar de tjänar. Vad tjänar en fotbollsspelare eller hockeyspelare som är runt 200 i världen? De tjänar mer pengar på en månad än vad en tennisspelare som är runt 200 i världen gör under en hel karriär.

Så varför är vi inte nöjda trots att vi vinner, trots att vi är bäst i träningsgruppen, trots att det gick bättre än förra veckan?

1. Tennis består av många olika delar och många olika slag. Det är väldigt ovanligt att samtliga slag fungerar, det finns alltid något som inte fungerar. De flesta av oss har ett negativt anklagande minne som fokuserar på vad som inte fungerade, istället för att fokusera på det som fungerade.
   
2. Vi kanske spelade bra under nästan hela matchen eller träningspasset men orkade inte hålla ihop på slutet och vi tenderar att komma ihåg det som hände på slutet istället för att komma ihåg vad som hände i medeltal. Har du varit lyckligt gift i 20-25 år eller har haft en bra arbetsplats under 10-15 år och sedan strular det sista halvåret så du måste skilja dig eller avsluta relationen med din arbetsgivare så innebär inte det att du har haft ett dåligt äktenskap eller dåligt arbete.
   
3. Du vann matchen men du lyckades inte vinna på ett komfortabelt och trevligt sätt. ”Ugly winning” eller något i den stilen, du uppskattar helt enkelt inte vinsten eftersom du inte kunde vinna på det sätt som du hade önskat. Det kunde inte Federer heller i åtta matcher av tio, välkommen till verkligheten vännen min! 
   
4. Du vågade inte utmana dig själv tillräckligt mycket, du körde för mycket på säkerhet, du var helt enkelt nöjd med din grundlön, du jobbade inte och försökte få en extra bonus, du hade bestämt dig på förhand att idag skiter jag i om jag vinner eller förlorar, det viktigaste är att jag har försökt att utmana mig själv. Sen när matchen väl börjar så börjar du hata dig själv, hata motståndaren och tänker enbart på resultatet. Du tänker inte alls framåt din j-vla fegis, du är helt rädd för att förlora för att du vill vinna, men samtidigt är du inte nöjd när du lämnar banan trots att du vann i två raka set!
   
5. Har vi 32 spelare i en turnering så är det ju precis som ABBA sjunger: ”The winner takes it all”. 31 spelare kommer att lämna turneringen missnöjda. Om ett fotbolls- eller ett hockeylag vinner en turnering har vi 20-25 nöjda spelare. Ett fotbollslag kan spela 1-1 borta och känna sig som segrare, en tennismatch (eller boxningsmatch) kan inte sluta oavgjort!

Jag tycker att det är viktigt att inte gå omkring och vara nöjd hela tiden, vidare så tycker jag också att det är viktigt att inte gå omkring att vara missnöjd hela tiden. Det är viktigt att vara både och, samt att vara rättvis mot sig själv. Det är också ganska otacksamt för oss coacher om du som spelare är missnöjd och grinig hela tiden.

Vi hörs och ses igen i februari. Då kommer det ny kolumn som handlar om att Sverige bara har haft två singelspelare på herrsidan de senaste 50 åren som nått topp 100 som är vänsterhänta, trots att tio procent av befolkningen är vänsterhänta. Jag kan avslöja redan nu att han heter Vinciguerra, hans förnamn är Andreas och INTE William även om båda är vänsterhänta.

Jag önskar er alla ett gott slut och ett gott nytt år!

Alla krönikor på Baslinjen.com hittar du här.

Below is an English version of the chronicle: