28 juni, 2025

”Hultkrantz fruktsallad” – Du väljer vilka frukter som skall ingå för att svensk tennis skall lyfta!

Redaktion

Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!

I min förra krönika som kom ut 10.5 förde jag ett kort resonemang att många av de som lyckas med sina idrotter är faktiskt ”bättre människor än andra människor”, kan låta hemskt provocerande men varför skulle alla människor vara lika bra?!? https://baslinjen.com/2025/05/10/vissa-manniskor-ar-faktiskt-battre-an-andra-manniskor-ar-du-en-av-dem/

Nu till dagens krönika; Linus Eriksson har gjort i runda slängar 600 poddar sedan han startade sin poddverksamhet för cirka fem år sedan, i maj 2020. Jag tror mig tillhöra det fåtal som har lyssnat på nästan samtliga 600, de poddar som jag har tyckt varit extra bra och intressanta har jag lyssnat på både två och tre gånger eftersom man glömmer bort efter ett tag. En genomgående röd tråd sedan starten har ju varit det faktum varför Sverige var bättre på tennis mellan åren 1975-2011 än vad vi är idag. Hundratals personer både från Sverige och andra länder har uttalat sig om detta i Linus poddar och YouTube-intervjuer. Med denna krönika har jag valt att sammanfatta med tio (10) olika punkter vad som jag har snappat upp från dessa 600 poddar, detta är med andra ord INTE mina egna åsikter, utan jag bara refererar vad som har sagts de senaste fem åren. Då kör vi, är du med?!?

Men låt oss börja med vad som är ytterst viktigt, pengar, budget och resurser. Tidigare i juni månad avslöjade Novak Djokovic i media att hans pappa lånade stora pengar från serbiska kriminella (!) till en den höga årsräntan 30 %; kolla in länken från Expressen! https://www.expressen.se/sport/tennis/novak-djokovic-om-pappans-hemliga-liv-jag-visste-ingenting/

Före vi går in på de tio frukterna i fruktsalladen kan vi konstatera att det finns ingen bra och vettig ”betalningskultur” i Sverige om man skall göra en elitsatsning. Det kostar ju mellan 300 000 till 500 000 kronor per år att göra en satsning och de flesta klubbar, regioner eller föräldrar accepterar inte denna prislapp. I många andra länder tar föräldrarna banklån för sina barns satsningar, på samma sätt som man tar ett studielån. I Sverige blir då mera av ”kostnadseffektiva klubb- och föreningsupplägg” som i och för sig är bra, de funkade säkert på på 1980- och 1990-talen men med dagens hårda konkurrens så måsta man helt enkelt tänka vad man betalde per år för 10-15 år sedan måste man betala per månad idag, i denna summa ingår självklart banor, coacher, läger, resor, tävlingar och utrustning. Tyvärr så finns det ju ingen garanti att man lyckas för att folk runt spelaren öppnar upp sina plånböcker, men utan en stor budget är det nog inte realistiskt att nå speciellt långt med sin tennis om vi blickar framåt i framtiden.

1. ”Äpple”: Närvaroplikten i skolan versus läroplikten.

Sverige är faktiskt än av få länder i Europa som har en närvaroplikt i grundskolan mellan årskurs 1-9. I de flesta andra länderna, även USA så finns det såklart en läro- och skolplikt. Om du sköter det online via internet, du hyr in en egen lärare eller fixar det på något annat sätt fungerar helt bra i väldigt många andra länder. Eftersom tennis är en global sport med helt sjuk global konkurrens så kan det vara viktigt att kunna få resa på tävlingar och läger från och med när barnen är 12-13 år, det vill säga från årskurs 6 eller 7. Idag är det nästan en förutsättning att man måste ha en mycket bra relation med sin rektor för att kunna få sig ett flexibelt upplägg

2. ”Banan”: Man börjar tävla utomlands för sent

Jag har bott i Finland i 30 år, många av de spelare som har lyckats i Finland (tex. Linus Lagerbohm, Alex Tuomolin, Oskari Paldanius, Otto Virtanen och Emil Ruusivuori) spelade sin första tennismatcher utanför Finlands gränser när de var 11 år. Sverige har haft en för mjäkig och mesig linje när det gäller detta. Här finns det självklart en koppling till punkt nummer 1; man borde ju få ledigt från skolan för att resa utomlands. Många svenska toppjuniorer upplever att det är som dag och natt att tävla i andra länder; dels för att konkurrensen är så mycket hårdare och dels för att det kan vara svårt att vara på resande fot, den normala rytmen bryts…

3. ”Satsumas”: Coacherna är för snälla och mjuka

Är den svenska linjen för mjuk, snäll och diplomatisk? Coacherna i Östeuropa är ju helt galet stränga och tuffa; är det ett vinnande koncept? Jag har sett på mycket nära håll hur Emil Ruusivuoris förra coach italienaren Federico Ricci coachat både finländska juniorer och vuxna spelare. Han är enormt tuff, rak och på gränsen till vidrig och otrevlig, men sanningen är att han körde med Emil från och med att han var 12-13 år upp till han var 25 år, så halva Emils liv. Emil skulle ALDRIG ha lyckats utan Ricci! Ibland blir man nästan rädd för honom fast man bara är där och tittar på som åskådare. Många spelare har dålig ordning och disciplin, kommer inte tillräcklig före träningen för att värma upp, för inte träningsdagbok, dålig ordning i bagen osv.. Är det coachens ansvar eller borde spelarna ta ett större ansvar för detta?

4. ”Ananas”: Ungdomarna springer eller cyklar inte till och från sina träningar, alltför många åker bil, tunnelbana och buss

Vi alla vet ju om att tennis är en helt galet fysiskt krävande sport, där merparten av kroppen faktiskt behövs. Skulle våra ungdomar cykla, jogga eller köra en ”power walk” till och från sina träningar på 10-15 minuter skulle det bli cirka en halvtimme per dag vilket skulle bli flera extra timmar varje vecka och hundratals extra timmar per år. Man kan gå av bussen, spårvagnen eller tunnelbanan några hållplatser tidigare. Det går bra att springa med en tung ryggsäck (läs tennisbag), det stärker bara kroppen. En annan aspekt när föräldrarna skjutsar, fixar och ”curlar” för mycket är ju det att då vet man ju inte om ungdomarna är fullt motiverade och intresserade.

5. ”Mandarin”: För lite gym och dessutom har man har börjat försent med gymmet

Det har ju också kommit fram i Linus poddar att svenska juniorer inte är tillräckligt starka rent fysiskt. De toppjuniorer som jag känner till här i Finland lägger man under träningsperioden ned runt 20 timmar per vecka varav cirka sju timmar är på gymmet med både tyngder, egen kropp, koordinationsövningar samt stretching. Med andra ord är var tredje timme UTANFÖR tennisbanan. En annan sak som utmärker detta är att de börjar med detta i ett ganska tidigt skede, typ när de är 10-11 år gamla. För att göra det lustfyllt så gör man det i en grupp, med musik samt att man kan ta in någon annan coach så att det blir lite variation så att man inte behöva umgås för mycket med sin vanliga coach hela tiden.

6. ”Melon”: Man har börjat med tennis för sent i sitt liv

Visst är det viktigt att hålla på med många sporter upp till att man är 12-14 år, visst är det farligt att specialisera sig för tidigt eftersom det finns ju stor risk för att man tröttnar för tidigt och hoppar av. Men faktum kvarstår; det är väldigt många av de som lyckas med tennis nu på 2000-talet har börjat spela tennis när de har varit 2-4 år. Exempel på dessa är Nadal, Sinner, Alcaraz samt Djokovic. Sedan har vi Federer som började när han var åtta år, så visst kan man bli bra ändå… Går vi tillbaka och kollar på Borg, Wilander och Edberg så började de spela tennis när de var mellan 6-9 år så visst finns det en skillnad mellan då och nu! Här i Helsingfors kör de mest motiverade femåringarna minitennis i övervakad form av coacher fem timmar per vecka. Redan på 80-talet sa mina coacher på Lidingö till mig att det är svårt att utveckla tekniken efter det man är 12-14 år, jag fick detta bekräftat på en elitkurs för coacher i Österrike i december 2024. Så om man börjar när man är 2-4 år så har man i runda slängar tio år på sig att få tekniken på plats. Om barnen i Frankrike, Italien och Östeuropa börjar när de är 2-4 år så kanske vi också borde göra det så länge barnen har det kul på banan? Kanske de bästa coacherna behövs för de minsta spelarna?

7. ”Klementin”: För få tävlingar som arrangeras i Sverige på vuxennivå

Även om Sverige har både Båstad i juli och Stockholm i oktober på herrarnas ATP Tour så finns det faktiskt inte så mycket mera varken på damsidan eller herrsidan. Även om det finns lite svenskar som får wild cards till dessa turneringar så saknar Sverige Challengers! Finland har traditionellt sett haft två stycken; en ute i Tammerfors i juli och en inne i Helsingfors i november. Sverige har fem stycken ITF för damer och fem stycken ITF för herrar, men det räcker förmodligen inte, här borde det göras mera. Måste en svensk ung spelare mer eller mindre ”leva” i Turkiet, Italien, Tunisien eller i Egypten för att skramla ihop lite poäng?

8. ”Kiwi”: Fler nya projekt som RQT:s Stora Wäsby för att sprida utvecklingen till orter som tex. Malmö, Göteborg och Sundsvall

RQT är ett fantastiskt koncept om man är mellan 6-16 år oavsett om man som förälder ”har lite mera pengar eller lite mindre pengar” så att säga… Härligt att man kan få satsa på tennis från och med att man är sex år om man faktiskt verkligen vill, bra coacher och en kille som har en stor plånbok som ligger bakom upplägget som kan vid behov gå in och stötta och hjälpa mindre bemedlade. Men Sverige är ett stort och avlångt land, även om man bor någonstans i Stockholm så kan det vara långt att ta sig till Stora Wäsby. I Sverige finns det ett par miljoner människor som bor i Skåne och i Göteborg, det borde ju finnas motsvarande koncept även där. Vidare har vi hela Norrland som kanske inte får fram så mycket tennisspelare, även om en av de finaste hallarna i Sverige finns i Sundsvall!

9. ”Mango”: Samarbetet mellan SVTF och GTG är viktigt för att samla de bästa på samma plats med kompetenta coacher

Good to Great; GTG grundades 2011, för 14 år sedan. Det är en gåta att det har tagit hela 14 år för förbundet och GTG att hitta varandra. Men bättre sent än aldrig, detta samarbete gäller de lite äldre spelarna som skall göra den svåra/omöjliga övergången från junior till senior. GTG finns i Stockholm, här kanske man borde fundera på Göteborg, Helsingborg och Malmö också. Varför skall Stockholm har ”patent” på detta? Det skall ju tilläggas att RQT också ligger i Stockholm

10. ”Päron”: Låt de bästa juniorerna få träna med de bästa seniorerna!

Kanske den viktigaste punkten till sist! Jag hade helt nyligen ett samtal med Pelle Fridell, Pelle är chefscoach på kanske den mest framgångsrika akademin i Norden just nu; Wang i Oslo. Det Wang har gjort under många år är att Caper Ruud går in och tränar med någon kille som till exempel heter Nicolai Budkov Kjær när han var 15-16 år gammal, nu när Nicolai är 18-19 år går han in och kör med killar som är 15-16 år. Då får man man kontakt med sina förebilder i samma land, på samma språk, kultur och på samma bana och med kanske samma coach dessutom. ”Om han lyckas så kan jag fan lyckas”! Detta är enligt Pelle Fridell ett naturligt sätt att sköta om ”next generation” på. Norge har jobbat på detta sätt i många år att sköta den besvärliga och högst komplexa övergången från junior till senior.

Man kan säkert göra 20 eller 30 ännu flera punkter och frukter, men detta var min lilla fruktsallad på basen av runt ett tusen lyssnade timmar med Linus på Baslinjen. Sedan får varje coach, varje region, varje förälder, varje klubb och så vidare fixa till sin egen fruktsallad att det blir rätt där just de verkar.

Om någon månad eller så i juli kommer min nästa krönika som handlar om varför du tävlar för lite, varför du har för mycket pauser mellan dina matcher samt vad som händer med din tennis när du INTE tävlar regelbundet. Känner du dig träffad?!?

SENASTE KRÖNIKORNA FRÅN JOHAN HULTKRANTZ: