Låt ”Besserwisser” Hultkrantz guida dig igenom begreppsdjungeln kring slagrädsla.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
I min förra krönika som kom ut i början av augusti behandlade jag ett känsligt ämne; hur man coachar de som inte alltid önskar att bli coachade; https://baslinjen.com/2024/08/04/att-coacha-spelare-som-inte-vill-bli-coachade/ en mycket svår grupp av spelare, men det finns absolut lösningar att få det att fungera även med dessa spelare.
I denna krönika som kommer att bli kort, men klart informativ kommer att handla om olika begrepp som jag anser används felaktigt; den gamla generationen talar om ”gummiarm”, de yngre talar mest om att choka (från amerikansk engelskans choking). Om vi nu tittar i ett lexikon vad betyder egentligen ordet ”choke”?
1) Kvävas, 2) Strypas 3) Misslyckas 4) Inte stå emot trycket.
En amerikansk professor som jag spelar tennis med regelbundet menar att man kan choka en tentamen i skolan eller vad som helst, detta är med andra ord ingen specifik tennisterm. Det finns ingenting med detta ord varken på engelska eller svenska som i detalj beskriver vad det egentligen handlar om rent tennismässigt.
Alla som spelar tennis i Sverige har hört ordet ”gummiarm”, säger man ”rubber arm” på engelska så finns det ingen som fattar någonting. Av de cirka 500 000 upp till en miljon människorna som förstår bra svenska här i Finland finns det ingen som riktigt förstår ordet gummiarm eftersom det inte används, däremot när man förklarar ordet så förstår de självklart vad det handlar om. I Finland används ett annat begrepp och det är ”gipsarm” som är en direkt översättning från finskans ”kipsikäsi”. Inte heller finns det något utryck på engelska att din arm eller dina armar är i gips när du spelar tennis, ingen jag har talat med i Sverige har hört talas om ordet ”gipsarm”. Nu till det intressanta; min bedömning är att gummiarm och gipsarm är faktiskt olika saker. Självklart så finns det en gemensam nämnare som är slagrädsla, osäkerhet och rädsla men i praktiken är det inte samma sak; min uppfattning är att gipsarm är klart mera vanligt förekommande än gummiarm.
Gipsarm versus gummiarm
Gipsarm innebär helt enkelt att du är stel och styv av stundens allvar, när du är så pass spänd kan du inte slå igenom svingen och rulla in bollen vilket medför att bollen går (kraftigt) ut eller i nät. Men det finns även andra anledningar till gipsarm såsom att man inte är tillräckligt uppvärmd, det är kallt ute eller om du spelare i en hall/tält som inte är tillräckligt uppvärmd samt att man börjar bli äldre (veterantennis) och på så sätt även är stelare i kroppen. Min uppfattning är att gipsarmen är en av tennisspelares största och värsta fiende.
Gummiarm är mera att du är skakig både i armen, men förmodligen också i benen, vissa är så pass skakiga att de måste ha blöja på sig när de spelar. Jag tycker gummiarm mera kan liknas med sjukdomen Parkinson. När du har gummiarm kan bollen mycket väl gå över nät men utan speciellt mycket fart och kraft, när man har gummiarm slår man bollen mera i nätet än den går långt.
Jag har varit i kontakt med en av Sverige kändaste tennispsykologer, han hade inte heller hört talas om begreppet gipsarm men förstod ganska snabbt vad det handlade om. Hans kommentar och slutsats är att det är olika sidor av samma mynt, ibland blir det mera skakningar (gummiarm) och ibland blir det mera stelhet och styvhet (gipsarm). Jag står på tennisbanan ungefär 700 timmar per år, jag ser så mycket mera av gipsarmar än gummiarmar, även när jag tävlar själv så blir det mera gips än gummi; däremot när jag senast tävlade i somras hade jag ganska mycket gummi eftersom jag inte hade tävlat på länge. I grund och botten handlar det ju om slagrädsla, men jag tyckeR det känns helt fel för mig som coach om jag säger till mina spelare att de har gummiarm när de är fruktansvärt spända, varför kan vi inte använda oss av de begreppen som mest liknar problemet? Om någon fortsätter att använda sig av ordet ”choka” så är det både enligt mig och min amerikanska professor endast så att spelaren har misslyckats med någonting.
I min nästa krönika kommer jag ta upp om en tenniscoach alltid måste vara trevlig, glad och social, precis som en flygvärdinna. Kan det vara så att pengarna coachen får från sina spelare (elever) begränsar spelarnas utveckling? Du vet den där snygga, välklädda och trevliga coachen som alltid är på gott humör; ”the good one, the nice one” är denna person verkligen den rätta när det gäller undervisning även på motionsnivå och juniorer som har tennis som sin hobby? Jag tror att den där coachen är rädd för konflikter och att han/hon önskar ha ett lätt jobb och inte ta konflikter med spelarna/kassaflödet. Kan det vara så att desto mera man kräver och desto tuffare man är desto bättre resultat når man tillsammans med sina spelare?
SENATE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN:
