Under det senaste året har Vega Bontin varit en av svensk juniortennis mest omskrivna spelare. Men bakom resultaten, landslagsuttagningarna och rubrikerna pågår ett betydligt mer intressant arbete än vad omvärlden hittills fått se. I en lång intervju med Baslinjen berättar hon om varför vissa matcher får lov att kosta, hur hennes team bygger för framtiden och varför utveckling alltid är prioriterat högst.
Av: Linus Eriksson
Skärmen knastrar till på datorskärmen. Jag säger hej till Vega och hon till mig, men än så länge ser jag inte henne. Sedan ploppar hon upp på skärmen med pappa Petter bredvid sig, men då hörs hon inte längre. Till slut fungerar både ljud och bild och Petter säger hej då för stunden. För det är Vega jag ska prata med.
Vega sitter på ett hotellrum i Eskilstuna där hon är för att träna med sin coach Heikki Raevaara några dagar. Därefter väntar en tävling i Paris följt av individuella Europamästerskapen i Tjeckien. Sedan en tävling i Tyskland och efter det tillbaka till Tjeckien där världsfinalen för svenska 14-årslandslaget ska spelas. Blickar vi ännu längre fram i kalendern skymtar vi en träningsperiod i Barcelona. Flygplatser, hotellrum och tennisanläggningar har blivit lika naturliga inslag i hennes vardag som att sova hemma.
Det är inget vanligt liv för en 14-åring. Inte heller ett standardupplägg för en 14-årig svensk tennisspelare. För Vega låter det mest… roligt.
– Jag älskar verkligen att resa. Jag tycker om att komma till nya ställen, träffa nya människor och spela mot olika spelare. Alla platser är så olika och det är nog det jag gillar mest. Jag trivs väldigt bra med den här vardagen.
Det märks tydligt att hon menar det hon säger. Jag och Vega har träffat varandra många gånger och det känns naturligt att prata med henne. Hon skrattar ofta, funderar innan hon svarar och fastnar ibland mitt i en mening för att hon verkligen vill formulera sig rätt. Hon är ovanligt bekväm i intervjusituationen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur många intervjuer hon gjort de senaste året. Att det blivit mycket media det sista året har inte varit någon uttänkt strategi från teamet bakom henne, utan mer av en slump. När det blev officiellt att hon bestämt sig för att träna en stor del av sin tid i Spanien väcktes medias intresse till liv och hon fick mycket förfrågningar och helt enkelt valt att tacka ja till det mesta.
– Jag tycker faktiskt att det är kul. Det är intressant att höra vilka frågor folk ställer. Oftast är det ganska samma frågor och då blir svaren också ganska lika, men ibland kommer någon fråga som är lite annorlunda och då blir det roligare.
”The pressure is on” känner jag. Nu gäller det att inte ställa likadana frågor som alla andra.
Vi lämnar de vanliga frågorna åt sidan. Det mest intressanta med Vega Bontin just nu är egentligen inte hennes resultat, och de flesta som är hyfsat insatta i svensk tennis vet att hon tillbringar tid i Barcelona och tränar.
Vega har vunnit allt som går i Sverige som junior, men det finns det andra svenska spelare i historien som också har gjort. Det intressanta är vägen dit och framför allt – vägen framåt. Hur en spelare i den internationella junioreliten faktiskt tränar, tänker och utvecklas när målet inte längre bara är att vinna nästa match, utan att bygga ett spel som ska hålla många år framåt.
När vi träffades för två år sedan pratade vi om drömmar, glädje i att spela tennis och de första internationella erfarenheterna. Nu ska vi prata mer detaljer. Om rörelsemönster, matchtaktik, mod och beslut som kanske kostar matcher idag men som kan vinna betydligt större matcher längre fram. Vad är egentligen den största förändringen sen vi sågs i början av sommaren 2024?
Hon blir tyst en stund. Tittar upp mot taket till höger och funderar.
– Det har hänt ganska mycket. Jag har tävlat mycket mer utomlands, flyttat till Spanien halvtid, ändrat både träningen och tävlingsschemat ganska mycket. Det har varit väldigt roliga förändringar.
Kanske hade man väntat sig att hon skulle prata om en ny forehandteknik eller en hårdare serve. Men nej, hon nämner fler saker som kanske inte är de självklara för ögat att skåda.
– Jag har blivit bättre fysiskt och mentalt. Jag vet att jag fortfarande behöver slå hårdare och utveckla många delar av spelet, men mentalt tycker jag att jag blivit bättre i viktiga lägen. När man spelar många tuffa matcher utomlands lär man sig vad som faktiskt krävs när det står och väger. Jag känner också att jag vet mycket bättre hur jag vill spela.
”Jag vet hur jag vill spela.”
En gameplan börjar sätta sig.
För Vega handlar det om att vara den som driver matcherna.
– Jag behöver spela aggressivt. Det försöker jag påminna mig själv om. Hela tiden.
Hon tvekar inte när hon får frågan om det finns något i spelet som hon medvetet håller på att förändra, trots att det ibland kan göra det svårare att vinna här och nu.
– Ja, absolut. Vi jobbar mycket med att jag ska våga spela ännu mer aggressivt, gå fram på nät, variera mer och verkligen spela det spel som passar mig. Självklart vill man vinna varje match, men ibland måste man också tänka lite längre än bara nästa resultat. På träning handlar det om att bygga något som ska fungera om flera år.
Jag vet att det är lättare sagt än gjort att träna på saker på match. När du väl spelar match, tänker du verkligen då att ”det gör inget att jag förlorar nu, för jag hoppas vinna på det här spelmönstret om några år?”
– Det klart, jag kanske inte rusar på nät i ett viktigt läge i en match bara för att jag hoppas vinna på det om fem år. Men på träning gör jag ofta saker jag vet om inte sitter perfekt. Ännu.
Den största skillnaden i hur hon tränar idag jämfört med för två år sedan är att en del tennisträning faktiskt har bytts ut mot fysträning.
– Rörligheten på banan är så viktig. Kan jag bli lite snabbare så blir väldigt mycket annat också bättre.
Vega och hennes tränare tror att just rörelsen på banan kommer bli en nyckel ju äldre hon blir, därför har man valt att lägga extra fokus på just rörelse och fysträning överlag.
– Mycket av träningen ser egentligen likadan ut som tidigare, fast på en helt annan nivå. Nu kör vi mer styrka eftersom jag blivit äldre. När jag var yngre var det mycket mer kroppsvikt. Vissa pass är riktigt jobbiga, men oftast är det faktiskt väldigt kul ändå.
Den tennisövning som är allra tuffast att köra är en övning där tränaren matar bollar hörn-hörn.
– Sex bollar – forehand, backhand, forehand, backhand, forehand, backhand. Den är riktigt jobbig.
Barcelona har blivit en viktig del i hennes satsning. Sedan förra hösten tillbringar Vega delar av året på Barcelona Tennis Academy, där hon kombinerar onlinestudier (lättare att få plugga på distans om man bor utomlands) med träning på grus och ett internationellt träningsklimat. Men den som tror att hon åkte dit för att hitta en helt ny tennisfilosofi blir överraskad.
Tvärtom.
Grunden byggs fortfarande tillsammans med tränaren Heikki Raevaara, som hon har tät kontakt med oavsett var i Europa hon befinner sig. Akademin i Spanien är snarare ett sätt att ge den planen ännu bättre förutsättningar. Dessutom åker Heikki regelbundet med till Barcelona.
– Det passar väldigt bra med skolan eftersom jag kan läsa på distans och resa mer. Sedan får man träna utomhus nästan hela tiden och börja grussäsongen mycket tidigare. Det är en stor fördel.
Hon beskriver träningsdagarna som längre än hemma. Tennis, fys, återhämtning och mat flyter ihop till heldagar där allt kretsar kring att optimera tennisutvecklingen Däremot är innehållet i träningen inte så annorlunda som många kanske tror.
– Heikki har mycket kontakt med tränarna där nere och de pratar hela tiden om vad jag ska träna på. Vi jobbar egentligen med samma saker där som hemma. Om det är någon skillnad så är det kanske att de tjatar ännu lite mer om intensitet och fotarbete.
Sedan vi pratades vid sist har fler och fler bitar systematiserats på ett mer professionellt sätt. Ett exempel är uppvärmningsrutinerna.
– Uppvärmningen tar ungefär 20–30 minuter, om jag har tid. Först är det mer dynamiska övningar för att få igång kroppen och sedan blir det mer sprint och hopp. Jag vill känna att jag redan hunnit bli varm och fått lite svett innan jag går in på banan. Då känns det som att jag verkligen kan ta tillvara på tiden på tennisbanan.
Där började allt – Wilson Tennis Camp lade grunden
Ett av ställena som Vegas tennissatsning tog fart på var Wilson Tennis Camp i Båstad.
– Wilson Tennis Camp betydde jättemycket. Jag minns att det var extremt bra och en stor del av att jag började älska tennis på riktigt. Det var bra gemenskap, roliga fyspass och jag lärde mig massor, både på och utanför banan. Tränarna var fantastiska.
Det finns ett specikt minne som fortfarande sitter kvar lite extra. Kanske ett något oväntat sådant…
– Första lägret jag var på gick jag uppe på muren bredvid banorna 11 och 12. Plötsligt gick muren sönder och jag ramlade ner. Jag tog emot mig med handen och det gjorde svinont. Vi fick åka till sjukhuset.
Hon skrattar när hon berättar historien idag, men det hon framför allt tar med sig från lägren handlar inte om den där muren. Wilson Tennis Camp har länge haft som filosofi att spelarna ska lära sig ta eget ansvar redan i unga år. Något som Vega menar har blivit ovärderligt i hennes nuvarande vardag.
– Jag minns att vi fick ta ganska mycket eget ansvar redan då. Nu när jag reser mycket själv har jag nytta av det hela tiden. Att planera dagarna, hålla tider, veta när man ska äta, värma upp och hinna med allt runt omkring. Det var ett bra sätt att komma in i det tänket.
I dag tillbringar hon stora delar av året på resande fot mellan tävlingar och träningsperioder runt om i Europa. Det är ett helt annat liv än när hon sprang runt på lägret som liten, men hon ser en tydlig koppling.
– Jag lärde mig mycket där. Tränarna gav så mycket energi och glädje och jag trivdes verkligen med allihop. Jag tror faktiskt att de hade en ganska stor del i att jag började tycka om själva livet runt tennisen också.
.
Många föreställer sig att en flytt till en akademi innebär att allt görs om från grunden, men i Vegas fall handlar det snarare om kontinuitet. Samma filosofi, samma spelstil och samma långsiktiga plan – bara i en miljö där tempot är högre och konkurrensen hårdare.
Och just konkurrensen återkommer hon flera gånger till under intervjun.
Hon tvekar inte när frågan kommer om vad som egentligen skiljer de bästa europeiska spelarna från många svenska spelare i samma ålder.
– De är extremt tuffa.
Hon utvecklar resonemanget.
– De viker nästan aldrig ner sig. De tar för sig mycket mer och vågar verkligen spela sitt spel även när det är jämnt. Det tycker jag är en ganska stor skillnad.
Hon säger det inte som kritik mot svenska spelare, snarare som en observation byggd på tre års erfarenhet av internationella tävlingar. Ju fler matcher hon spelat utomlands, desto tydligare har bilden blivit.
– Jag försöker också jobba med det. Att bli tuffare och våga ännu mer. Det pratar vi mycket om i teamet.
När vi pratar om vad som avgör matcher till sin egen fördel kommer vi in på taktik och matchplaner.
– Matchplanen beror lite på vem jag möter. Har jag spelat mot någon flera gånger kan man tänka lite mer på taktiken, men ofta känner man inte spelaren så bra. Då försöker jag mest fokusera på mitt eget spel. Sedan kan det vara små saker, som att spela lite mer slice eller höga bollar, men inget jättestort.
Hon vill i grunden att motståndaren ska behöva anpassa sig efter henne, inte tvärtom. Det betyder förstås inte att allt fungerar varje dag. Det finns matcher där tajmingen försvinner och slagen inte alls känns som de brukar. Vad gör hon då?
Hon garvar direkt när hon kommer att tänka på ett samtal med landslagskaptenen Jonas Svensson under sommarens lag-EM.
– Han sa en väldigt bra sak till mig: ”Om det inte känns bra är det bara att sätta på sig joggingskorna och ha bra grit.”
Trots att man gör rätt saker går man inte alltid vinnande ur striden ändå.
– Just den matchen fungerade det inte ändå, men jag gillade verkligen det uttrycket. Ibland får man acceptera att spelet inte är perfekt och bara börja jobba.
Förluster gör dock fortfarande ont – även om man gjort allt man kan.
– Jag gillar verkligen inte att förlora. Det tror jag inte att någon gör.
Hon stannar upp en stund innan hon fortsätter.
– Men jag är mycket bättre på att hantera det idag. Förut kunde jag mest vara ledsen över att jag hade förlorat. Nu försöker jag se hela bilden. Jag kanske faktiskt spelade en bra match även om jag inte vann. Och ofta är det en ny match ganska snabbt ändå. Då gäller det bara att hoppa upp på hästen igen.
En stor del av den personliga utvecklingen som spelare sker dessutom först när matchen är över.
Oavsett om Heikki Raevaara varit på plats eller följt matchen hemifrån brukar telefonen ringa kort efter att matchen är slut.
– Jag berättar hur jag tyckte att det kändes och vad jag själv såg. Sedan frågar Heikki mycket om hur jag upplevde matchen och vad jag kände i olika situationer. Ibland pratar jag med pappa också.
I år har Vega redan hunnit spela tävlingar i Italien, Rumänien, Storbritannien, Portugal, Frankrike, Finland, Tjeckien och Sverige. Faktum är att hon bara spelat en enda tävling på svensk mark – SALK Open vid nyår.
Det är ett medvetet val som inte gjorts för rankingens skull, utan för att vänja sig vid den miljö där hon hoppas spela under många år framöver. Hade det passat i schemat med några svenska tävlingar till hade det kunnat bli så, men hittills har det inte passat in.
När hon får frågan om vilken tävling som gjort starkast intryck kommer svaret direkt.
– Tarbes i Frankrike.
Hon ler.
– Den var fantastisk. Det var så mycket folk och en otroligt häftig atmosfär. Sedan tycker jag också att landskamperna är något speciellt. Att spela EM och VM för Sverige är väldigt coolt.
I juni i år testade hon dessutom att spela en tävling på gräs i London. Det tyckte hon var riktigt kul. Studsen var låg, men det passade Vega bra. Dessutom var anläggningen i Raynes Park en av de mer otroliga hon varit på, med 18 riktigt fina gräsbanor. På banorna bredvid tränade proffsen inför de stundande tävlingarna i Queens och Wimbledon. Till exempel kunde hon studera Iga Świątek på nära håll.
I juniorvärlden är det lätt att fastna i rankingpoäng eller nästa pokal. Stressen över vad andra spelare gör har mer än en gång satt käppar i hjulet för lovande spelare. I Vegas team är man medvetna om detta men har aktivt valt att titta i det längre perspektivet.
Trots sin ringa ålder har Vega hunnit spela med de svenska landslagskläderna flera gånger, då hon även fått vara med när hon varit ett år ung. Det märks att landslaget betyder något extra. Förra året var hon med och tog Sverige till världsfinalen för flickor 14 tillsammans med Grace Bernstein och Emina Honic, första gången sedan 1992 som ett svenskt flicklag lyckades med det. Då tog man brons. I år väntar ett nytt försök tillsammans med Stephani Degac och Lova Aronsson.
– Vi tror på vårt lag. Vi ska göra vårt bästa och verkligen kämpa. Jag tror att vi har goda möjligheter att gå långt.
Jag påpekar att det är ett väldigt ”svenskt” och lite klyschigt svar.
– Haha jag vet. Men ibland får det bli så.
Att leva större delen av året på resande fot betyder som många tror inte att hon är mycket ensam – tvärtom.
– De flesta av mina kompisar är tenniskompisar och de är också ute och reser. Man träffas på tävlingar och träningar hela tiden.
Efter nästan en timmes samtal om internationell juniortennis, fysisk utveckling, matchbilder och långsiktiga mål kommer vi in på en betydligt mindre prestigefylld fråga. Eller, kanske det är den mest prestigefyllda frågan hittills, för att vara ärlig…
Slår du pappa nu?
Hon börjar skratta direkt.
– Ja, det har jag.
Sedan kommer tillägget nästan omedelbart.
– Fast… han vägrar erkänna det.
Hon skrattar igen.
– Han vägrar erkänna att jag vinner i minitennis och pingis också.
Vega Bontin reser mellan Europas största juniortävlingar, tillbringar delar av året i Barcelona, spelar landskamper för Sverige och bygger tillsammans med sitt team metodiskt ett spel som hon hoppas ska bära långt upp på seniortouren. Men bakom allt det där finns fortfarande en 14-åring som älskar att tävla och som fortfarande får skratta åt att pappa inte riktigt accepterar vem som numera är bäst hemma i familjen. Precis som det ska vara.
Fotnot 1: 20 juli inleds individuella EM i Tjeckien.
Fotnot 2: De tre senaste turneringarna Vega spelat i U14 internationellt så har hon vunnit dubbelklassen i samtliga, två av tävlingarna i kategori 1 och en Super Category. I helgen segrade hon i Frankrike, tillsammans med Tina Jansone, Letland. Se bild nedan.
