7 juni, 2025

Framgång i idrott handlar inte om talang – utan om motståndskraft och uthållighet

Redaktion

KRÖNIKA. Om vad coachens uppgift är – att skapa miljöer, inte lösningar.

Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!

Talang framhävs ofta som den avgörande faktorn för framgång, särskilt inom idrott. Men verkligheten är mer komplex. Att lyckas på hög nivå handlar inte bara om medfödd begåvning – utan mer om motståndskraft, uthållighet och viljan att fortsätta göra jobbet när det blir svårt och tråkigt.

I en intervju förklarar den kloke legendariske fotbollstränaren Arsène Wenger att det sällan är de mest talangfulla spelarna som når toppen. Istället är det de som kan hantera frustration, motgångar och besvikelser – de som vägrar ge upp trots hinder. Denna egenskap, ibland kallad “uthållighet i motivation”, är ofta det som skiljer de riktigt framgångsrika från mängden.

Så vad betyder det för hur vi tränar och vägleder barn inom idrotten?

Borde vi inte fokusera mindre på att mata barn med instruktioner, färger, övningar och färdiga svar – och mer på att inspirera dem att utveckla sin egen inre drivkraft och sen ställa det i relation till något de vill uppnå? Istället för att skapa en generation av barn som lyder order och förväntar sig vägledning i varje steg, borde vi uppmuntra dem att ta ansvar för sin egen utveckling. Att låta dem göra misstag, känna motstånd och ändå fortsätta framåt. Borde vi inte lära dem att acceptera, släppa och prova igen? Varje problem behöver faktiskt inte undvikas, och inte varje utmaning behöver förenklas. Det är just i motståndet som karaktär formas – och det är där de lär sig att stå på egna ben. Hårt arbete lönar sig faktiskt!

Barn som får utrymme att själva söka svar, reflektera över sina handlingar och utveckla sin egen väg, bygger inte bara idrottslig skicklighet – de bygger en mental styrka som de kommer bära med sig hela livet. Framgång handlar alltså mindre om att vara bäst – och mer om att aldrig sluta försöka.

Respektera personlig dynamik – naturlig inlärning i större grupper

Barn behöver större grupper för att kunna pröva, utveckla och utmana sin personlighet i olika sammanhang. Men att undervisa i sådana grupper innebär en särskild utmaning för tränaren: att bevara individens unika utvecklingsväg samtidigt som man skapar en effektiv, trygg och inspirerande lärmiljö för alla.

I detta sammanhang blir det avgörande att respektera varje barns personliga dynamik, förstå vikten av naturlig inlärning och skapa en miljö där barn får växa utan att kvävas av överinstruktion eller påtvingade tester. Självklart kan tester förekomma – men de ska upplevas som roliga möjligheter att visa vad man har lärt sig, inte som bedömningar.
Barn vill visa att de kan själva. Har du hört orden: ”Mamma, sluta – jag kan själv”? Just det. Tester bör kännas som en chans att få glänsa, att få visa sina egna lösningar – det barnen själva äger.
Testerna ska alltså fungera som en orienteringspunkt – för både barn och föräldrar – för att förstå var man befinner sig i processen. Inte som ett verktyg för vuxna som tror att de kan ”producera” tennisspelare. Och handen på hjärtat: vem kan egentligen med gott samvete säga att de vet hur man ”producerar” en Grand Slam-vinnare?

Skapa förutsättningar – inte färdiga lösningar – fördel Italien

Under Roland Garros i maj träffade jag min gode vän Umberto Rianna. Samtalet gled snabbt in på Italiens imponerande tennisframgångar de senaste åren. Umberto är en av de ansvariga för elitutvecklingen inom det italienska tennisförbundet och har varit djupt involverad i dess arbete i decennier.

Under diskussionen uttryckte Umberto sin förvåning över att Sverige inte längre når samma framgångar som tidigare. Han har själv varit med sedan 1990-talet ute på touren, där vi lärde känna varandra. Jag nämnde att det i Sverige ofta finns en föreställning om att Italiens framgångar beror på en stark centralisering av elitsatsningen. Umberto höll på att ramla av stolen av skratt.

”You cannot be serious,” sade han. ”It’s crazy – it’s exactly the opposite!”
Och så tillade han med ett snett leende: ”Maybe they have the wrong advisor.”

I Italien har man släppt ansvarat fritt. När jag själv under 90-talet jobbade med Italienska elitspelare så var mycket väldigt centraliserat i Italien. Detta ändrades för ca. 15 år sedan. I stället för att servera färdiga lösningar har Italien framgångsrikt skapat förutsättningar där spelare själva får hitta sina egna vägar. Det italienska förbundet förstår att en lärandemiljö präglad av tillit, nyfikenhet och utrymme för egen utforskning gynnar både individen och gruppen (nationen) som helhet.

Genom att välkomna processer som är öppna för tolkning och variation, skapas en mer personlig och meningsfull utveckling. Detta främjar inte bara självständighet – det driver också på konkurrens och innovation. Inte likriktning – utan mångfald i uttryck och lösningar. Sveriges tidigare specialitet – tyvärr bortkopplat och glömt!

Var lyhörd för den personliga rytmen
Varje elev har en unik rytm och lärstil. Vissa är snabba, andra behöver tid att observera innan de agerar. Någon lär genom rörelse, någon annan genom reflektion osv. Detta har jag beskrivit i mina föregående artiklar. Att som ledare och förbund vara lyhörd för dessa variationer och inte tvinga alla in i samma mall är centralt för att naturlig inlärning ska ske. Det handlar om att se individen i gruppen utan att särbehandla på bekostnad av gruppens sammanhållning.

Undvik överinstruktion – vägled istället

Överinstruktion kan hämma kreativitet och självtillit. När elever får instruktioner i varje detalj riskerar de att tappa sin egen känsla, initiativförmåga och självförtroende. En bättre väg är att vägleda med öppna frågor, stimulera utforskande och tillåta att olika lösningar får samexistera. Frågor som ”Vad känner du här?” eller ”Kan du hitta ett sätt som känns lättare för dig?” öppnar upp för reflektion och egenkännedom.

Skapa omgivningen – lärandet sker där eleven är
Det är lärarens uppgift att skapa omgivningen, men det är eleven som måste göra resan. Miljön bör vara tillåtande, tydlig och inspirerande. En bra miljö hjälper eleven att våga misslyckas, experimentera och till slut hitta sin egen väg till framgång. När denna väg får växa fram organiskt i en trygg omgivning, blir lärandet både djupare och mer bestående.

Naturlig inlärning – det ena leder till det andra

Naturlig inlärning följer en grundläggande princip: det ena leder till det andra. Utveckling sker steg för steg, genom egna upptäckter, behov och insikter. Det är inget som kan påtvingas utifrån, utan en dynamisk, självreglerande process där varje nytt steg växer fram ur det föregående.

Orienteringsramar och insikter

För att naturlig inlärning ska fungera behövs orienteringsramar – både inre och yttre – som hjälper individen att tolka och förstå sina erfarenheter.
När dessa ramar finns på plats kan insikter uppstå: plötsliga förståelser av samband, möjligheter och lösningar. Det är just dessa insikter som triggar självreglering – förmågan att justera sitt eget beteende, teknik och förhållningssätt utan att någon yttre auktoritet behöver ingripa. Här uppstår ofta avgörande skillnader mellan framgång och misslyckande: de som lär sig lyssna till sina egna orienteringsramar och integrera insikter kan anpassa sig och fortsätta utvecklas. De som saknar den förmågan tenderar att fastna, upprepa samma misstag och stanna i sin utveckling.

Motorisk självreglering via nervsystemet

Kroppens motoriska självreglering är ett utmärkt exempel på hur naturliga anpassningsprocesser fungerar. Det sker främst via nervsystemets arbete, där bl.a. två system spelar nyckelroller:
• Korsade extensorreflexen: Om du trampar på något vasst med höger fot, drar du automatiskt bort foten (flexionsreflex), samtidigt som vänster ben sträcker sig för att hålla balansen. Allt detta sker reflexmässigt via ryggmärgen – utan att du behöver tänka. Ett tydligt exempel på kroppens inbyggda samordning och självreglering.
• Det sympatiska och parasympatiska nervsystemet:
o Det sympatiska aktiveras vid stress (”fight or flight”) och mobiliserar kroppens resurser genom ökad puls och muskelspänning.
o Det parasympatiska främjar vila och återhämtning (”rest and digest”) genom att lugna kroppen och stimulera återuppbyggnad.
De här två systemen samarbetar konstant för att finjustera balansen mellan aktivitet och återhämtning – beroende på vad situationen kräver. Tillsammans utgör de grunden för den kroppsliga och mentala självreglering som all naturlig utveckling vilar på.

Kroppens och naturens självläkning

Precis som nervsystemet reglerar våra rörelser, arbetar kroppen ständigt med att läka sig själv och hålla balansen. Sår läker, infektioner bekämpas, organ återhämtar sig – utan att vi behöver styra det medvetet. Denna självorganisering är en grundpelare i naturlig utveckling, både fysiskt och mentalt. Naturlig inlärning bygger

på att dessa system får fungera utan störning – och förstärks genom rätt sorts vägledning, inte styrning.

Forskningens roll – dokumentation, inte ledarskap

Vetenskapen är viktig och har sin roll i att kartlägga och beskriva de naturliga processerna – men forskningen leder inte utvecklingen – det gör naturen. Forskare observerar, mäter och försöker förstå hur systemen fungerar.
Men vi bör komma ihåg:

• Forskare är ofta beroende av statliga bidrag och projektpengar, vilket påverkar vilken forskning som görs och hur resultaten presenteras. Ofta väldigt begränsat för att kunna publicera.
• Forskning kan sällan ge fullständiga prognoser – biologiska och naturliga system är alldeles för komplexa och föränderliga.
Vetenskapen kan alltså ge oss verktyg och modeller – men den kan inte ersätta den levande, självdrivna kraft som finns i människan och naturen. Den förståelsen är avgörande. Det är kontraproduktivt att tro att forskning berättar sanningen.
Forskning identifierar ett fenomen – men tolkningen av resultaten ligger hos den som vill använda dem. Detta är viktigt. Man får inte gömma sig bakom forskningresultat. Försök istället bli någon som är värd att utforska. I alla fall om man vill vinna stora titlar.

Vikten av djup kunskap hos den som leder och vägleder

Den som leder, tränar, coachar eller på annat sätt guidar naturliga processer behöver en djup förståelse för mänskliga och naturliga funktioner för att kunna vara en trovärdig förebild.
Det räcker inte med tekniska instruktioner eller teoretiska resonemang.

Den som verkligen vill stötta en annan människas naturliga utveckling behöver förstå: • Hur kroppen och nervsystemet samverkar.
• Hur självreglering, insiktsprocesser och orienteringsramar (värderingar och nödvändigheter) byggs upp och används.

• Hur stress och återhämtning balanseras via det autonoma nervsystemet.
• Hur naturliga anpassningsmekanismer fungerar över tid.
Först med den förståelsen kan en ledare skapa en miljö där individen får möjlighet att upptäcka, lära och växa i sin egen takt och riktning – utan att bli beroende av yttre

kontroll. En sådan ledare blir en äkta katalysator för naturlig utveckling – inte ett hinder.

Framför statyn av Nadal – när motståndskraft och naturlig inlärning möts i verkligheten
Det är tredje morgonen i rad jag passerar statyn. Där står han – Rafael Nadal. Upphöjd, frusen i rörelse, evig i metall. En kampgestalt placerad utanför Philippe- Chatrier-banan i Paris. En hyllning till vinnaren av fjorton Roland Garros-titlar. Men varje gång jag beundrar statyn, väcks samma tanke: det här handlar inte om talang. Det här handlar om något mycket större.

Det är frestande att se statyn som symbolen för medfödd begåvning – men det vore att missa hela poängen. Statyn föreställer inte en gudabenådad bollbegåvning. Den föreställer en människa i motstånd – i kamp. Den visar det vi inte kan mäta i siffror: motståndskraft, uthållighet, och viljan att fortsätta trots smärta, trötthet och tvivel.

Det osynliga jobbet – att stå kvar när det skaver

Jag skrev innan om att det är de som kan hantera frustration, motgångar och besvikelser – de som vägrar ge upp trots hinder som lyckas. I Nadal har vi själva sinnesbilden av den sanningen. Han är inte bara en vinnare – han är ett exempel på vad som händer när man låter motgång bli en del av vägen, inte ett hinder från den. Här uppstår kopplingen till vår syn på barn, träning och naturlig inlärning.

Att stå kvar i sin egen utveckling

Rafael Nadal blev inte “Rafa Nadal“ för att någon stod bredvid honom och rättade varje slag. Han blev det genom tusentals egna justeringar, försök, misslyckanden och nya försök. Naturlig inlärning – där det ena ledde till det andra – var hans vardag. Ingen lärde ut den där forehanden. Den växte fram i kroppen, i nervsystemet, i rytmen, i själen. Naturligtvis fick han instruktioner men värderingarna han följde var fler – där är jag säker. Det är där idrott, kropp och pedagogik möts: i samspelet mellan individ och miljö. Mellan nervsystemets självreglering och en coachs lyhördhet. Mellan kroppens impulser och den inre rösten som viskar: ”försök igen”.

Coachens uppgift – skapa miljöer, inte lösningar

Nadal är ett bevis på att kroppen vet mer än vi tror – om vi bara låter den få vara i fred och arbeta. Och det är därför statyn av Nadal inte bara handlar om tennis. Den handlar om lärande. Om att förstå att de största segrarna kommer ur ett samspel mellan kropp, psyke och vilja. Inte ur perfekta instruktioner.

Tänk om vi tränade våra barn som vi hyllar våra hjältar

Jag står kvar en stund i folkvimlet och betraktar statyn av Nadal.
Och jag tänker: Tänk om vi började behandla barnens resa med samma respekt. Inte forma dem – utan följa dem.
Inte rätta dem – utan ställa frågor.
Inte stå i vägen – utan skapa miljöer där deras egna lösningar får växa fram. Framgång, som Nadal visar, är inte att vara bäst – utan att aldrig sluta försöka. Den största talangen är inte att förstå allt direkt, utan att stå kvar när det gör ont.
Och precis som kroppen reglerar sig själv, läker sig själv och lär sig själv – kan vi bygga träningsmiljöer som stärker det naturliga, inte kväver det.

En avslutande tanke

2011 hade jag förmånen av att coacha en av mina spelare i den tredje omgången i Paris. Just det – mot just Nadal! Tankarna kommer naturligtvis tillbaka till den där matchen som både jag och min spelare skulle velat spela om många gånger. Framför statyn av Nadal blev det så tydligt: det var inte tekniken, inte slagen, inte titlarna som gjorde honom så svår att få ur balans. Det var hans inre process. Hans uthållighet i motivationen. Hans förmåga att fungera i motstånd – och växa där, hitta balansen och komma ur greppet och sen avsluta poängen. Poäng för poäng. Det är exakt det vi borde ge våra barn. Inte en färdig karta. Utan modet att gå vilse – och ändå fortsätta. Det är där verklig utveckling sker. Det är där nästa staty börjar formas.

GREATEST HITS FRÅN HÅKAN DAHLBO: