KRÖNIKA. Om vad som rör sig i en tenniscoach tankar före, under och efter en match.
Av: Håkan Dahlbo
Jaha, så sitter man här igen. 16 februari 2025. Tävlingen är över, ITF Men’s 30K i Portugal, nästa börjar om två dagar. Vad hände? Vad kan vi göra bättre nästa vecka? Analys? Depression?
Jo, det kan jag tala om för er. En fantastisk final. Hög nivå. Båda spelarna hade matchbollar om vartannat. Briljans blandat med lite tur. Publiken i extas. Allt var bra, men så var det ju det där… Motståndaren vann. 14–12 i tiebreak i avgörande set. Sju matchbollar för oss. Nio viktiga ATP-poäng och 2 000 välbehövliga euro till spelaren försvann. I och för sig hade han dem ju aldrig i fickan, men ni vet vad jag menar.
Större delen av matchen tänkte jag: ”Det fixar han.” I tiebreaket, vid matchbollarna, vid breakbollarna: 4–3 i tredje set. 15–40 i motståndarens serve. Breakboll. Fantastisk rally, publiken skriker, upplagd boll på hans bästa slag, backhand. Två meter från nät, hög studs. Tankarna flyter inombords: ”Nu har han det – nej, han sänker den i nät, nu är goda råd dyra, utstråla lugn nu – låtsas som ingenting har hänt”! Jag tänkte för mig själv: “Fokusera honom på hans styrkor, ge honom mod, rikta hans tankar och känslor på det produktiva – det han kan kontrollera“.
Nästa poäng. 30–40. Ny breakboll. Ännu ett fantastisk rally. Min spelare kämpar sig fram till en ny backhandposition. ”Nu då!” En kanonträff. Bollen går mot sidolinjen. Landar på linjen. Domaren skriker: ”Out!” Motståndaren ler lite förläget, men han kan ju inte ge bort matchen. Även han håller fast vid sitt sista halmstrå. Jag biter mig i läppen och vet precis hur min spelare känner sig. Jag säger lite uppmuntrande: ”Det är bara att köra på. Bra spelat. In i skiten. Fokusera på nästa boll”. Okej, gamet förlorat. “Synd, nu kör vi”!
En halvtimme senare – matchboll. Så kom den där perfekta korta slicen, den som nästan studsade två gånger. Motståndaren gled fram på hardcourten. Min spelare stod perfekt positionerad vid nätet. En kort vinklad backhand slice parallellt med nätet. Sekunden innan såg jag segern. Kände den. Segerglädjen bubblade inom mig. Sedan sprack bubblan. ”Poff!” ”Nej, det kan inte vara sant. Hur fick han förbi den“, tänker jag och applåderar min spelare för hans genomförda shot selection trots utebliven framgång. För ja, han gjorde allt rätt men även motståndaren. Tänkte på Federer när Djokovic passerade honom med en cross vid matchbollen i Wimbledon. Ni minns den?
Cirka 20 minuter senare stod slutligen motståndaren som segrare i en fantastiskt bra final. I tennisen finns det normalt sett bara en vinnare men här var det två. Prisutdelningen: En spelare med poäng och pengar och en annan utan poäng och pengar. Det är realiteten i tennisen. På gott och ont!
Efter matchen talade jag med en god vän som sa till mig: ”Sånt där måste du väl vara van vid? Du har ju tagit fram spelare på Grand Slam-nivå i 40 år. Du vet ju hur allt kan ändras på en sekund. Du gör ju inget annat än att åka runt och coacha tennismatcher.”
Jag reflekterade över hans ord. Bilder dök upp i huvudet: matchbollar i Grand Slams, domaren som dömde ut klara linjebollar, motståndare med ramträffar och otagbara stoppvolleys, utmattningar i över 40 graders hetta, nervositet inför hemmapunlik. Men, tack och lov, kom minnena då det gått vår väg också. Knappa matcher, match efter match. Tills någon storfräsare stod där och tog glädjen ifrån oss. Men det är dem förlåtet.
Nu är det den 17 februari. Tankarna rör sig framåt. Vad gjorde min spelare som vi kan förädla? Hur kan han använda den här erfarenheten? Måste han förbättra något, eller vann motståndaren helt enkelt? Blev hans bästa slag hans värsta fiende? Men framför allt: förstår han vad det handlar om i dessa situationer?
Ja, det rör sig en del i huvudet just nu. Frustrerande, men samtidigt intressant och stimulerande. Linjen är klar: min spelare är en fysiskt-mentalt-emotionell typ. Han gör saker först, tänker efter sen, känner sist och kan först då utföra tekniken och taktiken med bättre effektivitet och med hans interpreterade verklighet. Nu krävs tålamod och förståelse. Det känns så i alla fall. Men det viktigaste av allt är att orientera sig, ställa frågan – ser jag en vision av en spelare som kan förbättras, dag för dag, konstant under kommande år? Och är jag beredd att vara med och göra jobbet? Mycket att fundera på, men oftast vet jag svaret innan jag ställer mig frågan.
Men som min gode vän sa: ”Du är ju lite speciell.” Jo tack, det kan man väl minst sagt säga, tänker jag för mig själv utan att förstå hur han menade det. Och det är väl lika bra det kanske. Men nog om det!
Den här resan har jag ju verkligen gjort väldigt många gånger på alla professionella nivåer i 40 år. Nu är det dags att ta tag i det igen. Leda honom genom det här mörkret. Och det gör jag knappast genom att sitta hemma på soffan och titta på Netflix, eller hur? Det är bara att hoppa på nästa flygplan – here we go!
Den här spelaren har nu elva finaler och fem vinster på ITF-touren, med ett antal bra insatser på ATP-touren och Challenger-touren. Han har slagit flera spelare runt 100- strecket på ATP-rankingen. Han är en duktig person som alltid gör sitt bästa och är värd all framgång han kan få. Han är inte mycket sämre än de spelare som spelar i Grand Slams. Men den där korta passeringen – fasiken också! Eller hur? Det är grymt och rättvist samtidigt. Oftast millimetrar. Just det, jag glömde ju min spelares fantastiska passingshot från forehandsidan. På den ena matchbollen sträcker han sig ut i hörnet och slår till… just det, bollen hamnade en millimeter utanför sidlinjen.
Det kan skilja väldigt många placeringar i rankingen om man får med sig de där poängen. Det viktigaste: man får spela en match till om fler poäng eller man kommer in i en högre rankad tävling med fler poäng.
I slutändan är jag enormt tacksam för mitt jobb. Jag får arbeta med unga, friska människor som gör allt för att nå sina drömmar. Även om det just nu är på Future- och Challenger-nivå, så vet vi att: “the wind can change direction fast and furious, and everything happens for a reason”.
Jag har nu beskrivit mina intryck och en liten del av min vardag. Men ett annan ämne till som jag har förundrats över den senaste tiden hänger ihop med det jobb jag dagligen gör. Jag hävdar bestämt att jag är en av de personer som har en direkt ingång till den spelare jag försöker träna, coacha och stötta. Det borde vara rimligt att jag då anstränger mig att vara med så mycket tiden och finanserna tillåter där spelaren spelar – även i Davis Cup om han skulle bli uttagen. Det borde vara en tillgång för laget att ha med de coacher som, runt om i världen, lever och lider med spelarna dagligen. För spelarnas bästa – samarbeta och verka för gemenskap där det bäst behövs. Och det behövs väl mest där millimetrarna är som mest betydelsefulla och där TV-kamerorna rullar. Jag är förundrad över exkluderingar av privata coacher i DC-sammanhang samtidigt som man på andra håll propagerar för samarbete. Är ordet samarbete en urtvättad klyscha? Eller är det menat som en interaktiv diskussion mellan människor som tar ansvar och öppnar dörrarna till sina egna projekt? Ibland tror jag faktiskt att många förväntar sig enkelriktat samarbete, och det kan väl ändå inte vara bra? Kanske borde man utveckla begreppet samarbete så att alla vet vad som förväntas. Mer om detta en annan gång – nu ska jag gå och samarbeta med min spelare för att jobba på framtiden, vad det nu kan vara.
Vänner, det är bara att jobba på. Jag vet ju trots allt hur det är, eller hur? Nej, jag vet inte hur det är. Jag vet hur det var! Den 16 februari är redan historia, och definitivt de sista 40 åren eller hur? Men jag är väl förberedd för att ta nästa steg i utvecklingen. Med rätt attityd, lite adapterinagar samt ”fine line adjustments“ kan vi utveckla processen tillsammans. Och nej, man vänjer sig faktiskt aldrig. Och när det känns som man har vant sig – då är det dags att sluta.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
SENASTE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN:
