17 februari, 2026

Kan utveckling standardiseras? Dahlbos perspektiv på svensk tennis nya utvecklingsplan

Redaktion

Vad händer när ett utvecklingsprogram börjar tala om hur många timmar en 13-åring ska spela? Håkan Dahlbo ställer sig frågande till det nyligen presenterade spelutvecklingskonceptet inom svensk tennis och menar att verklig utveckling aldrig kan byggas på manualer, pekpinnar eller akademiska slagord. Det kräver frihet, ansvar och mod att tänka själv.

Av: Håkan Dahlbo

Ett utvecklingsprogram ska frigöra krafter utan att begränsa

Jag har blivit ombedd att skriva några rader om det nyligen presenterade spelutvecklingskonceptet inom svensk tennis. Jag har noggrant övervägt om jag ska uttala mig om detta eftersom jag är tveksam till om det leder någonstans. Efter en tids tvekan och ett antal möten med kolleger har jag dock kommit fram till att det är viktigt att ta ställning och dela med mig av min syn.

Min förhoppning är att kunna bidra till att nyansera vissa tankar, skapa klarhet i resonemangen och samtidigt lägga en grund för en konstruktiv och framåtblickande diskussion.

Struktur istället för system

Ett nationellt tennisförbund som vill utveckla spelare, tränare och miljöer på riktigt behöver tänka annorlunda än tidigare. Inte i form av ännu ett system, ännu en manual eller ännu ett regelverk – utan genom att bygga en struktur som möjliggör individuellt ansvar, initiativ och utveckling.

En struktur för ett modernt utvecklingsprogram ska inte tala om hur tennis måste spelas eller läras. Och definitiv inte hur många timmar en spelare i en viss ålder måste spela och med vilken boll. Det ska skapa förutsättningar för att människor med olika kompetenser, idéer och drivkrafter ska kunna lyckas – på sina egna villkor men inom en gemensam ram.

Skillnaden mellan ett system och en struktur är avgörande. Jag har tidigare skrivit om detta i en av mina tidigare artiklar. Ett system standardiserar, kontrollerar och begränsar. Ibland är detta nödvändigt. Inom militären, lagsport, medicin, juridik och lagar etc. kan ett system vara direkt livsavgörande eller i alla fall nödvändigt för att styra upp det centrala framför jaget. I en individuell sport som tennis är det inte möjligt att styra coacher och spelare eftersom alla står i konkurrens med varandra och har sin egen agenda och utveckling.

En stark men fri struktur däremot stödjer, samordnar och ger riktning – utan att kväva kreativitet eller personligt ansvar. Ett utvecklingsprogram bör därför bygga på tydliga ramar men öppna vägar, gemensamma värderingar (vanlig uppfostran och skolutbildning) integrerat med individuella uttryck med uttalat ansvar hos individen och dennes omgivning. Strukturen ska vara stabil nog att bära utveckling över tid, men flexibel nog att rymma olika miljöer, regioner och filosofier.

En gemensam mötesplats – inte en hierarki

Strukturen måste fungera som en neutral mötesplats. En plats där privata initiativ och akademier, klubbar och regioner, enskilda tränare och spelare samt interna förbundsinitiativ kan mötas på lika villkor.

Det ska inte finnas några prioriteringar, inga favoriter och inga ”rätta” vägar. Ingen aktör ska stå över någon annan. Fokus ligger inte på vem som gör vad, utan på att alla tänker och får lov att tänka framåt. Det är då suget efter kunskap och idéer föds. Det är först då som man har saker att diskutera och jämföra sig med andra – helst oliktänkande.

Denna neutralitet är avgörande. Först när alla känner att de möts utan agenda, utan dold rangordning och utan prestige kan verkligt samarbete uppstå. Det är på detta sätt samverkan kan blomstra utan avund, misstänksamhet eller försvar.

Individuell support – inte kollektiv likriktning

Ingen spelare utvecklas på samma sätt. Ingen tränare tänker likadant. Ingen miljö har samma förutsättningar. Därför baseras ett bra utvecklingsprogram på individuell och förtjänad support, inte på standardiserade modeller utan realitetsförankring.

Det innebär att spelare bör få stöd utifrån sin mognad, sina behov och sin verklighet, att tränare möts som professionella individer och att miljöer tillåts vara olika – och därmed starka på olika sätt. Förbundets roll är inte att undervisa, korrigera eller värdera, utan att stödja utan att styra. Att det sätts upp ramar för vad som ska göras och hur mycket man ska spela i en viss ålder är direkt förvånande. Detta hör absolut hemma i en tränarutbildning men bör i verkligheten bestämmas individuellt efter bästa förmåga, utvecklingsstatus och strukturell samt finansiell möjlighet.

Visst finns det tränare och klubbar som skulle behöva hjälp med riktning och idéer men det är ett helt annat område. Då är det missionärsverksamhet som absolut kan bedrivas av förbundet där man specifikt bygger upp en utvecklingsplan för en specifik klubb och spelare med deras mål och förmåga. Den av SvTF presenterade spelutvecklingsplanen är tyvärr en ”vattenkanneeffekt“ som endast leder till förvirring. Förvirringen innebär att vissa klubbar, föräldrar och coacher förlitar sig totalt på detta dokument som om det grundar sig på ”vetenskap och beprövad erfarenhet“. Och det är ju uppenbarligen inte fallet.

Inget belärande – inget begränsande

Utveckling sker inte genom pekpinnar eller i panik påhittade filosofier och ledord utan djup och konsekvens. Utvecklingen sker genom förtroende och att de som jobbar äger sina filosofier och personliga system samt lever dessa varje dag. Strukturen och därigenom programmet bygger därför på ett icke-belärande förhållningssätt: inga dogmer, inga färdiga sanningar och inga påtvingade metoder. Däremot är en presentation av olika metoder, filosofier, system och struktur välkommet.

Initiativ och resultat ska belönas

Ett utvecklingsprogram utan incitament tappar energi. I en verklig utvecklingsstruktur belönas initiativ, ansvar och verkliga resultat, oavsett var de uppstår. Det kan handla om tränare som bygger hållbara utvecklingsmiljöer, spelare som tar ägarskap över sin process eller klubbar och privata initiativ som skapar kvalitet över tid.

Belöningen handlar inte om kontroll eller status, utan om förtroende, handlingsutrymme, synlighet och tillgång till stöd och resurser. Det ska löna sig att tänka själv, ta ansvar och leverera – utan att behöva passa in i ett system. Och framförallt måste det finnas en väg för att bli en professionell tennisspelare. Det är uppgiften!

Ärligt talat finns det ingen som exakt vet när, hur eller varför en spelare blir framgångsrik. Alla som påstår det ljuger – eller förskönar sin egen historia i efterhand. Varje framgång har sin egen unika berättelse, och alla som någon gång varit närvarande vid, eller själv personligen upplevt verklig utveckling håller säkerligen med om detta. Och det är ju självklart många som har upplevt.

Naturligtvis finns det en grund och bas som varje framgångsaga är byggd på och det är uppenbarligen kontinuitet och resiliens. Vad den individuella kontinuiteten och resiliensen innehåller kan bara de som gått igenom ”monsunen“ berätta om – efteråt. Oftast kan det vara väldigt små men viktiga detaljer som avgjort – kanske till och med slumpartat. Men det som är avgörande – alla var väl förberedda och väl medvetna om vad som kan uppnås (självkännedom) när det väl hände. När det byts planer och program som underbyxor då faller kontinuiteten och utan kontinuitet finns det ingen resiliens. För hur kan man visa resiliens när allt byts ut när det blir lite tråkigt?

Utveckling måste mätas där den faktiskt sker

Ett utvecklingsprogram är i slutändan endast så bra som sin slutprodukt. I tennis är den slutprodukten professionell nivå. Referenspunkten är spelare som når och kan etablera sig på den lägsta internationella proffstouren – minimum topp 300. Juniorresultat är inte ett mått på utveckling. Det är ofta ett mått av omständigheter. De som får mer hjälp och vill mer vid tidig ålder har en stor fördel jämfört med de spelare som måste hitta och utveckla sin egen väg. I en liten klubb, utan idrottsföräldrar, med ringa finansiell support är det svårare men, vem vet, kanske mer stimulerande och självuppfyllande. Och just den resilliensen kanske hjälper senare, speciellt när alla spelare är ungefär lika bra, där en eller två bollar skiljer nederlag från seger.

Juniorframgångar kan vara positiva, men de säger mycket lite om långsiktig kvalitet. Historien är full av lysande juniorer som aldrig tog steget – likaväl av fantastiska spelare som utvecklades sent och som ingen ”trodde på”. Därför måste olika utvecklingsprogram och system som beskriver ”övergripande gemensamhet, likriktning och styrning“ ifrågasättas öppet och tydligt. Allt som är bra klarar av att synas. Allt som kan fungera tål granskning.

Särskilt det som påstås vara ”stöttat av forskning” och ”använt av framgångsrika nationer“ måste granskas kritiskt. Forskning är inte ett frikort. Och många utvecklingsprogram som promotas med alternativa sanningar i reklamen, är möjligtvis teoretiskt imponerande, men följs praktiskt inte av coacher och spelare.

Riktig uveckling är oftast präglad av mycket testande och filande av spelaren och coachen för att hitta nyckeln till den individuella turbon. Forskningen undersöker just detta. Då är trots allt arbetet redan gjort av coacher, föräldrar och spelare. Forskningen undersöker „vad som hände“ och måste vara mycket smal för att kunna publiceras. Detta är också viktigt men det är svårt att använda i ett funktionellt sammanhang där många faktorer spelar in – speciellt inom utveckling och performance. Diskussioner och slutsater runt forskningsresultat blir därför mest spekulationer om hur resultatet skulle kunna användas och vad som bör genomföras i ett nästa projekt för att ytterligare testa eller stärka tesen som ställts upp. Detta har jag förklarat i en tidigare artikel.

Låt er därför inte bländas av akademiska termer, modeller eller internationella ”referenser“. Fråga istället:

• Varför är detta utvecklingsprogram skrivet?

• Vem ligger bakom det? Och varför?

• Finns det verklig erfarenhet av att utveckla spelare till professionell nivå?

• Eller är det kopierat, förenklat utan djup – eller delvis rent av hitte-på? Tänk på att allt som är kopierat är ”second hand“ då ”kopiatorn“ inte vet vad som var det ursprungliga syftet med programmet, drillen, strukturen eller artikeln. Gå alltid till ”källan“ för verklig information. Det är ”källan“ som kan berätta hur och varför. Och ibland är det inte lätt att utforska den verkliga källan. Därför ska man inte ”kopiera“ saker som man inte förstår innebörden av.

Utveckling, speciellt inom tennisen är inte linjär. Den går inte att standardisera i stor skala. Den kan inte kontrolleras i förväg. Varje spelare som når professionell nivå bär på en unik historia, formad av människor, miljö, timing, misstag, exceptionellt mod och uthållighet.

Ett nationellt utvecklingsprogram ska därför inte utge sig för att veta svaret. Det ska skapa en struktur där svar kan växa fram. Ett system tillåter inte alternativa vägar medan en bra struktur stödjer alla vägar. Och först då utvecklas tennisen på riktigt.