I baksätet med Fredrik Månsson: Om att alltid göra sitt bästa – en reflektion om förberedelse, anpassning och vägen mot autenticitet som tränare.
Av: Håkan Dahlbo
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Det är den 9 december 2024. De sista gästerna har lämnat Tirol efter den framgångsrika International Tennis Coaches Hall of Fame – Award Celebration. Lexus-bilarna som tjänade som “transport service“ är återlämnade och tystnaden har lagt sig över OS- och VM-byn Seefeld. Ett par dagar till, sedan bryter jul- och nyårsfirandet ut. På väg uppför berget sitter jag i baksätet med min gamle elev, assistent och gode vän Fredrik Månsson. Vi är redo att njuta av färden tillbaka till en av alpvärldens vackraste byar.
Som så ofta när Fredrik och jag är tillsammans börjar vi reflektera. Vi gräver i minnen från vår gemensamma 30-åriga tid i Seefeld, där vi tillbringade större delen av tiden sida vid sida – när jag inte var på tour med spelare förstås.
Den här gången inleds samtalet med en tanke från en av våra tidigare elever. Jens Nilsson, numera en framgångsrik tränare i Sverige, reflekterade tidigare under helgen över sina fem intensiva år i Seefeld. Han beskrev sin initiala trötthet och insikten om hur viktig fysisk träning var för hans utveckling och mentala förbättring. Han berättade hur disciplin, kontinuitet och resiliens tvingade honom till att reflektera. Samtidigt betonade han det viktiga i att vårt tränarteam höll en konsekvent linje som gav honom struktur och tillit. Jens menade på att detta är något han ofta refererar till numera sedan han själv blivit coach och tennispappa.
Fredrik nickar instämmande och tillägger:
– Min egna största utmaning som elev/spelare i Seefeld var att förbättra min teknik, särskilt vid nätet, där volleyen länge varit min akilleshäl. Det var referensramarna från våra gemensamma processer som hjälpte mig att hålla den röda tråden. Jag förstod till slut att det är det medvetna nötandet som ger mig möjligheten att automatisera en process. Jag upplevde känslan av en ”turboeffekt” som slog in när vårt medvetna arbete automatiserades och blev en naturlig del av mitt spel.
Jag diskuterar vidare det vi arbetat med under alla år tillsammans:
– Fredrik, att göra sitt bästa börjar med förberedelse. För spelaren handlar det om att träna målmedvetet, utveckla tekniska färdigheter, stärka sin mentala fleixbilitet och bygga den fysiska kapacitet som krävs för att prestera på hög nivå. Men för coachen är förberedelse lika viktigt – om inte viktigare. Du är en av dem som gått igenom det själv, eller hur?
Efter en kort paus svarar Fredrik eftertänksamt:
– Som coach behöver man inte bara förstå tekniken, strategin och dynamiken i spelet, utan också ha en djup insikt i pedagogik, fysiologi, idrottsmedicin och psykologi. Förberedelsen handlar om att ha rätt verktyg för att möta varje spelares unika behov. Den bygger både på teoretisk kunskap och praktisk erfarenhet. Man måste försöka leva det man lär ut, och det gjorde du Håkan. Men även ett starkt nätverk med mycket erfarenhet som kan stötta när man kört fast är minst lika viktigt för att adaptera metoder och rensa tankar.
Jag svarar snabbt, nästan innan Fredrik hinner avsluta sin mening:
– Du har rätt. Autenticitet är grunden för en trovärdig coach. Det innebär att leva efter de principer man lär ut. En coach som talar om vikten av disciplin, noggrannhet och anpassningsförmåga måste själv visa dessa egenskaper i sitt arbete. Du kan inte predika om hårt arbete och sedan ta semester när spelarna behöver dig som mest. En coach som själv har gjort allt för att spela bra tennis, och därigenom upplevt spelets utmaningar och möjligheter, har en autentisk grund att stå på.
Fredrik tillägger:
– Ja, ibland tror jag att det glöms bort.
Jag håller med och fortsätter:
– Att skaffa referenser är centralt för att bli en empatisk coach. Det handlar det om att gå igenom en process där den egna erfarenheten av spelet blir en grundläggande byggsten. Här är några exempel:
- Spelreferensen: Att själv spela spelet och förstå dess kärna – att veta hur det känns att stå på banan, fatta beslut under press och anpassa sig till olika motståndare.
- Lärarreferensen: Att undervisa och samla erfarenheter genom tränarutbildningar och praktiskt arbete.
- Pedagogisk referens: Att förstå hur människor lär sig, både mentalt och fysiskt, genom kunskap inom pedagogik och psykologi.
- Praktisk referens: Att omsätta kunskap i handling – att visa, förklara och inspirera på banan.
Fredrik inflikar:
– Anpassning är också en viktig del av lärandeprocessen för spelaren. Att förstå att framgång inte alltid kommer snabbt och att misstag är en naturlig del av utvecklingen.
När vi rullar vidare reflekterar jag över hur dessa teman genomsyrat allt jag gått igenom. För mig har det aldrig handlat om resultat eller turneringssegrar som måttstock, utan om förbättringar i de processer jag implementerat – både hos mig själv och hos mina elever.
Fredrik avslutar:
– Det handlar inte bara om att spela själv och nå en hög ranking. Det spelar ingen roll hur högt rankad du är om du aldrig lämnat ”din bubbla” och testat att utveckla dig själv på egen hand. Det var väl därför du tvingade oss tränare att spela med ”fel hand“ under temat: ”om du inte kan lära dig själv att spela med andra handen hur kan du då lära någon annan“? Att enbart förlita sig på andras instruktioner (exv. kursverksamhet) utan att själv kritiskt utvärdera och ifrågasätta metoderna kan leda till onödigt kraftiga generaliseringar. Därför är vägen till själva ägandeprocessen av kunskapen det viktiga. Naturligtvis är glänsande resultat glädjande, men framgång i ranking och titlar beror, naturligtvis på talang och arbete, men också ofta på resurser som tid, material och pengar.
Vi talar vidare om vikten av vidareutbildning och öppenhet inför andras perspektiv.
– För mig var det, förutom eget spel och egenträning, studier i anatomi och fysiologi som gjorde att jag verkligen kunde ”äga” min kunskap, vilket i sin tur stärkte min förmåga att testa och jämföra idéer. Att alltid göra sitt bästa är en filosofi som kräver förberedelse, flexibilitet och autenticitet. För spelaren innebär det att ge allt på banan, oavsett omständigheter. För coachen innebär det att ständigt sträva efter att förbättra sina kunskaper och vara en förebild för sina elever. Resan som coach börjar med spelet och ens egna upplevelser. Den första referensen är alltid upplevelsen av att spela, och från den punkten byggs en värld av kunskap och erfarenhet som leder till förmågan att lära ut på ett autentiskt och inspirerande sätt.
När vi nådde Seefeld var vi överens om att jakten på förbättringarna, resultaten, känslorna, upplevelserna, den seriösa satsningen i stort, givit oss ovärderliga erfarenheter som vi dagligen bär med oss som tränare, föräldrar och människor genom livet.
Värderingar, empati och en vilja att utvecklas skapar en resiliens som hjälper en att navigera livet, oavsett om man vinner Wimbledon eller inte. Som Lars-Anders Wahlgren en gång sa till mig under en av våra många gemensamma Grand Slams: ”Vill man bli en champion kan man börja med att bete sig som en. Det är där det börjar – exakt där.”
Tack Fredrik för det inspirerande samtalet i baksätet, och tack till alla andra spelare och kollegor jag haft äran att guida och följa genom livet. Glöm aldrig att kliva ur ”den egna bubblan“ – det är där de största insikterna finns. Bara när du äger ditt kunnande kan du vara autentisk och föra det vidare. Att göra sitt bästa, både som spelare och coach, är inte bara en ambition – det är en livsstil men det är turbon som gör skillnaden.
SENASTE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN:
