KRÖNIKA. Irritationen över floskler är ibland svår att slå undan. Dessutom om hur utvecklande det kan vara att våga ta ställning.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Kroppen känns tung, benen är trötta. Jag kliver in på hotellrummet, öppnar balkongdörren och sätter mig ner. Blicken vandrar ut över det glittrande vattnet. Skyskraporna reser sig i fjärran, och samtidigt som jag tar ett djupt andetag hugger tankarna till – som vassa pilar rakt in i huvudet.
”Är du inte för gammal för det här? Jag menar, resandet.” Orden ekar i mitt huvud, en konsekvens av det en känd coach och god vän sa till mig för bara några dagar sedan.
”Hur är det med dig egentligen? Sluta göra så mycket för alla andra och börja ta hand om dig själv.”
Jag skrattar för mig själv. Vilket nonsens! Jag vet ju vilket schema han själv har. Men han bryr sig faktiskt mest om sig själv så man kanske skulle lyssna! Men hur mår han egentligen? Ta tag i ditt eget liv i stället, tänker jag och skakar på huvudet.
Jag kollar genom telefonen och möjliga meddelanden. Veckan framför mig är fylld av planer och möten. Jag klickar in på Facebook för att se om något intressant dykt upp, men det mesta handlar om att framhäva sig själv och visa upp ett till synes enastående liv – ibland nästan löjeväckande. Varför vill man att alla ska veta vad man äter eller i vilken båt man sitter? Är det för att reta andra eller för att höja sin egen status? Men vem försöker man lura? Och till vilken nytta?
Visst, folk får göra som de vill. Men när jag scrollar vidare och ser djungeln av floskler, slogans och självhjälpskurser dyker frågetecknet upp i mitt huvud. Varför förundras jag så mycket över hur folk slänger ur sig dessa uppenbart fina, men innehållslösa ledord? Kanske för att de ofta saknar sammanhang, historia och djup? Det hänger ofta inte ihop helt enkelt – är taget ur ett större sammanhang. Det låter snyggt – men vad betyder det egentligen? Vart leder det? Och framför allt: Hur kan man använda det? Ingen tycks veta!
Det verkar vara trendigt att skapa ledord – ofta kopierade och omformulerade för att låta unika, paketerade för försäljning. Men i slutändan är de bara tomma skal. Stackars spelare, coacher och föräldrar som ska navigera genom detta virrvarr för att hitta rätt, tänker jag. ”Innovation”, ”hållbarhet”, ”inkludering”, ”excellens”, ”respekt”… Alla skriver ut dem. Men när man skrapar på ytan finns där ingenting – ingen kunskap, ingen förklaring, ingen struktur. Bara tomma ord. De kan kännas inspirerande för stunden, men om de inte omsätts i handling är de bara luft. Jag är säker på att de flesta av er förstår vad jag menar.
”Men kan inte ledord vara bra då – ge riktning, en vision?”. Jo, men bara om de används som verklig vägledning. Då måste det vara mer än dekoration. Det räcker inte att säga ”vi står för respekt” om man inte konsekvent visar vad det innebär i praktiken, eller hur?
Tankarna snurrar vidare. Tror folk verkligen att det finns en genväg till framgång? Ja, det beror förstås på hur man definierar framgång. Och då slår det mig – framgång borde väl vara att kunna forma sitt liv på sitt eget sätt, att jobba med människor man uppskattar, och att göra det under lång tid. Resultatet? Det måste väl i slutändan bara du själv vara nöjd med. Det är ju du som vet vad du har gått igenom och varför du har gjort det du gjort.
Då dyker det upp i mitt huvud – ordet med stort O: engagemang. Det som krävs för att kunna skapa något på riktigt – beyond consideration, så att säga. Jag lyckas avbryta mina tankar där, för det här resonemanget leder ingenstans just nu. Men det tog tio minuter av rundgång – på en tennisbana hade jag säkert tappat en 3-0-ledning, tänker jag och skrattar för mig själv – väl medveten om att det faktiskt är det som händer när man spelar tennis och tankarna vandrar iväg på både det ena och andra temat. Samtidigt som jag packar ihop mina saker för avfärden till klubben söker jag omedvetet en förklaring till tankesnurran:
”Du har fortfarande svårt att slappna av på flyget efter höftoperationen för nio månader sedan – det är nog bara tröttheten efter resan som spelar dig ett spratt,” tänker jag lugnt för mig själv. ”Skit samma, du är här, det gick bra, och nu kan du gå till spelarbussen som avgår om tio minuter.”
Det känns skönt men overkligt – det var ju inte länge sedan jag behövde planera in pauser och hotellvistelser på flygplatser bara för att hinna i tid. Alla med höftproblem vet säkert vad jag pratar om.
Som tur är lyckas jag ta mig ur tankesnurren och kliver på bussen. Jag stirrar slött ut genom fönstret och ser en reklamskylt: ”We are here for you.” Och där kommer kallduschen igen!) Missbruk av ledord är en sak men det blir nästan värre när någon slänger ur sig dessa floskler istället för att erkänna att de inte vet. ”Vi prioriterar utveckling,” men egentligen bryr de sig bara om snabba resultat. Tänk dig en idrottsklubb som har ”inkludering” som ledord, men där tränarna bara ger uppmärksamhet åt de bästa spelarna. Eller en arbetsplats som talar om ”öppen kommunikation”, men där ingen vågar säga vad de egentligen tycker. Eller ett företag som säger sig satsa på ”hållbarhet”, men som samtidigt producerar massor av onödigt avfall och köper in billigast möjliga material utan hänsyn till miljön.
Eller när någon pratar om samarbete men egentligen menar envägskooperation – du ger, jag tar. Men det allra bästa måste ändå vara när någon använder floskan ”all in”, och sedan tar sex veckors semester precis när spelarna behöver dem som mest.
Nej, vet ni vad? Det handlar om respekt för djupgående kunskap, och den saknas alltför ofta. Om man verkligen förstår något kan man förklara det på ett enkelt sätt. Men idag är det så lätt att bara kopiera ord och metoder utan att förstå vad som ligger bakom. Det är nog det som irriterar mig mest – opportunisterna – the copycats.
Och det värsta? När man konfronteras med orden: ”Vi jobbar på det.” eller ”Jag ska ta upp det med mitt team – jag återkommer.” Sannolikheten att någon hör av sig med ett positivt resultat är oftast under nollstrecket. Men en rökridå lyckades de att dra upp i alla fall!
Trettio minuter på bussen. Tack och lov plingar telefonen till och avbryter mitt filosoferande. På skärmen dyker orden upp – ”Are you here?”
Ja, nu är jag redo att kliva av bussen. Eller blir man någonsin riktigt redo i livet? Lite anpassning och justeringar behövs alltid. Men nu kör vi!
En sista tanke smiter in när jag ska gå nerför busstrappan, mobilen i ena handen och väskan på andra skuldran, fokuserad på att inte snubbla ur bussen: Djupt integrerad kunskap – det är skillnaden mellan verkligt innehåll och tomma ord. Och jag inser att alla framgångsrika personer jag mött i livet alltid har haft en tydlig ståndpunkt. Ja eller nej – det är inte svårt för dem att ta ställning och företräda sin egen mening. För dem är det inget nederlag om andra inte tycker likadant – utan en utmaning! Egentligen rör det dem inte i ryggen utan de fortsätter sin utstakade väg.
På väg in i spelarkorridorerna träffar jag en kompis som jobbar med en av de allra bästa spelarna på touren. Vi börjar prata om ett specifikt tema där spelaren är involverad. Min vän förklarar:
”Vet du, han är jäkligt svår att övertyga och har alltid sin egen mening om saker. Men man får alltid ett ärligt svar – oavsett om det är rätt eller fel – men i slutändan har han alltid rätt”, säger han och garvar.
Exakt så är det tänker jag medan vi i rask takt marscherar vidare mot Players’ Lounge för nya uppgifter och äventyr. Våga ta ställning och engagera dig – då kommer du alltid utveckla djup och bred kunskap. Och det kan vara en bra början till att bli framgångsrik – den framgången som du själv värderar – för dig – med innehåll och mening. Sluta aldrig att vara nyfiken!
SENASTE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN:
