KRÖNIKA. Om vad vi kan lära oss av det förflutna.
Under 1970-, 1980- och 1990-talet var Sverige en stormakt inom tennis. Det producerades toppspelare på löpande band. Framgångarna var dock inte enbart baserade på individuell talang utan epoken präglades av en genuin hängivenhet för tennissporten. Detta genomsyrade hela den svenska tennisgemenskapen.
Nyckeln till framgången låg i händerna på passionerade ledare och föräldrar. Denna artikel belyser vikten av gräsrotsrörelsen och den glädje och idealitet som drev det svenska tennisundret genom det internationella nålsögat rakt upp i världstoppen.
Passionerade ledare – en motor för framgång
Kärnan av svensk tennis bestod av eldsjälar som dedikerade sitt liv åt att forma unga talanger. Dessa personligheter var mer än bara tränare. De strävade ständigt efter att förbättra och utveckla både omgivningen och spelaren. De fungerade som mentorer, inspiratörer och förebilder samt motiverade unga spelare och ledare att inte bara drömma stort, utan också att obevekligt arbeta mot sina mål och drömmar.
Jag vill påstå att alla dessa personer hade en stark karaktär och klara åsikter. Alla var definitivt inte av samma åsikt hela tiden och behövde inte nödvändigtvis någon att hålla i handen. Detta var dock av avgörande betydelse. Fokuset låg tveklöst på framtiden och det var inte prioritet att säkra upp sig bakåt.
En långvarig tradition – nyckeln till framgång
Det är traditionen som gör att vi kan orientera oss och känna oss stolta. Att bli uttagen till diverse klassiska utbildnings- och utvecklingsprogram och på så vis förenas med tidigare generationer och känna samhörighet med något större är enormt viktigt.
Framgångssagan svensk tennis handlade inte bara om att vinna Grand Slam-titlar. Gräsrotsrörelsen lade helt enkelt grunden till en tenniskultur och tradition som byggde på den essentiella kärleken till spelet. Arvet från denna guldålder inom svensk tennis lever faktiskt vidare än idag. Många ex-spelare och tränare lever fortfarande den dröm och vision som de själva var med att uppleva – nu tillsammans med sina barn. De inspirerar kommande generationer genom sina aktiviteter och framträdanden på olika sätt. Detta måste Sverige värna om och binda ihop.
Bottom-top tillvägagångssättet – gräsrotsrörelsen
Det som skilde det svenska tennisystemet från andra länders var Sveriges bottom-top-ansats. Detta visade sig vara en enorm tillgång, då den fostrade en grupp entusiastiska spelare och ledare som verkligen, kanske till och med omedvetet, levde elitidrott.
Istället för strikta hierarkier och elitinriktade program byggdes svensk tennis av en gräsrotsrörelse som växte och frodades utifrån byar, städer och landskap. Det var vanliga människor, drivna av att skapa en miljö där inlärning kändes som en njutbar aktivitet – ett privilegium. Tennis var inte bara en sport; det var en livsstil för många – till och med för hela samhällen.
I andra länder var det också viljestarka, engagerade personligheter som tog initiativ till ett projekt och drev igenom det. På vägen till framgång sprutade det ofta både galla och blod oavsett kultur och land.
Sverige var dock annorlunda eftersom det inte fanns några finansiella möjligheter att slåss om. Att ha en konflikt om vem som tränat vem, hur en forehand eller utbildning ska se ut, vilken klubb eller gymnasium som har bäst status, vem som har gjort vad i styrelserna runt om i Sverige eller om förbundet är dåligt eller bra är kanske inte lika imploderande om man jämför med kampen om attraktiva sponsorer, ledande positioner inom de nationella teamen, TV-rättigheter och megaevents.
Vissa av dessa internationella managers/coacher tog över nationella förbund, tömmde kassorna och gick en indviduell skoningslös väg därigenom, andra ställde upp privata organisationer och team.
Men vad hände i Sverige? Svensk tennis kanske har förändrats för mycket! Flera gånger sedan 80-talet har rankingsystemet, utbildningssystemet, tävlingssystemet samt förbundsstrukturerna förändrats. Är det något som finns kvar? Något som kan kännas igen där spelare och föräldrar kan känna samhörighet och ändå få vara individer! Frågan är varför ändrades allt detta och till vilken nytta?
Är det meningsfullt att prata om framtiden när inte det förflutna är upparbetat? För det fanns massor med bra saker i svensk tennis och det kanske är tid att reflektera istället för att göra nya planer som ingen har en aning om hur det ska fungera. Vilka kärnvärden och kärnkompetenser fanns det i Sverige? När man har analyserat fram det – då har man något att bygga på.
Man hör ofta uttryck av att Sverige måste följa med i utvecklingen. Visst, det är riktigt! Men, idag säljer McDonalds sallader på menyn, fast du kan också fortfarande välja Big Mac. Det finns fortfarande Iphones fast bättre versioner. Vad finns det kvar av svensk tennis?
Allt detta kanske borde diskuteras mer än vad det görs!
Mentoring – en dörröppnare
En skicklig tennisspelare är inte automatiskt framgångsrik. I grunden är det viktigt att en tränare tekniskt, taktiskt och strategiskt behärskar sin idrott till fullo och besitter bra och typiska tränaregenskaper som bland annat empati, analysförmåga, teamförmåga, vilja till livslångt lärande, strukturerat tänkande och långsiktighet.
Det essentiella för en coach och mentor är dock att kunna omvandla sina egna upplevelser och känslor, analysera detta, lära sig mer och överföra kunskapen och känslorna i olika skepnader till olika spelare vid olika tillfällen.
En mycket god hjälp för redan etablerade proffsspelare kan vara att guidas av en äldre ”Champion” där specifika moment och detaljarbete kan förbättras och slipas under en viss tidsram (Federer/Edberg till exempel). Det kan vara direkt avgörande för en vidareutvecklingen. För visst är det momenten, de där 2-3 poängen per match, som är så avgörande för en stor framgångssaga, men i ärlighetens namn ska det sägas att svenska toppspelare på 70-, 80-, och 90-talet inte hade absoluta toppspelare som coacher, så det var inte något utpräglat kriterium under glanstiden.
Förr spelades det dock mer tävlingstennis av tränarna själva. Tränarna upplevdes även som spelare och blev förebilder för unga spelare. De flesta var aktiva ganska länge. Idag slutar många spela ganska tidigt.
Kan det vara så att många unga idag inte har de regionala förebilderna längre? Det behövs definitiv världsstjärnor som förebilder – helst svenska. Men när man är ung så är det de spelare som spelar i regionen och i nationen som man har närmast. Det blir som en mental språngbräda från verklighet till drömvärlden i Wimbledon.
Processen
Unga människor måste få dörrar öppnade och en liten positiv spark i baken och ibland en liten mental örfil då och då. Därför är det viktigt med klubbarnas arbete där äldre kolleger lär upp de yngre. En trygg omgivning i en klubb, team eller familj är viktig för att verkligen få med sig en bra attityd och vaksamhet på vad som händer på och utanför banan.
Processen måste ägas av spelaren. Det måste få ta sin tid. Starka och erfarna mentorer och ledare med mycket empati, kunskap och erfarenhet behövs för att stötta och guida. Detta kan bara djupa, lodräta strukturer erbjuda.
Förutom allt detta är naturligtvis teoretisk utbildning och ramar viktigt som en grundstruktur, men det är den praktiska utbildningen som formar och ger en tränare och spelare de verkliga verktygen.
Att spela mycket tennis och sträva efter att bli skicklig är lika viktigt som att sedan få en bra och engagerad mentor som hjälper en med detaljerna och vägen framåt – både som spelare och som tränare. En teoretisk utbildning för ett praktiskt yrke måste skapas efter praktiska normer och inte efter teoretiska strukturer.
Elitidrott är bra – det är legitimt att säga att du vill bli bäst
Oftast är själva nivån identisk inom elittennis. De spelare som kommer igenom nålsögat spelar på liknande nivå som tidigare men erhåller mer pengar och mer poäng för liknande insats. Skillnaden är minimal. Många gånger är det de spelare med mental och fysisk uthållighet och resiliens som med tiden kommer nå proffstouren och inte de med mest talang för boll och teknik eller med mycket ekonomiskt stöd under en kort tid.
Det är lite som att stå i kö. Frågan om vad det finansiellt blir av en ”sen“ karriär är berättigad, men det är uteslutande ett beslut som spelaren med sitt team måste ta. Alla som bedriver elitidrott är i slutändan vinnare – oavsett om de kommer igenom nålsögat eller ej. Och alla förblir trots allt elitidrottsmän och kvinnor och förtjänar respekt.
Elitidrott är bra och givande – för åskådare och för idrottarna och tränarna själva. Elitidrott handlar om strävan efter förbättring, att leva sin dröm och att ta steg efter steg, dag efter dag – med ett enda mål – att bli så bra som du kan bli och som din medfödda talang och andra förutsättningar tillåter. Det kräver hjärta, hjärna, mod, mycket tid och pengar.
Visst, det finns enstaka problem – ibland psykiska. Men detta kanske inte behöver vara existerande om man får älska det man gör inom sina egna tidsramar och förutsättningar. Atleter ska inte känna sig som en vinstmaskin där resultatet är det enda målet och resan inte värderas. Alla som bedriver elitidrott gör alltid sitt bästa – det måste alla kritiker acceptera.
Elitidrott är inte endast resultatet – det är vägen dit som attraherar. Det är få som kommer igenom riktigt unga. Därför handlar det om uthållighet och motståndskraft och att aldrig ge upp för att komma igenom nålsögat. Det är lätt att säga, men det är fakta och det kostar en del pengar.
De nationella basresurserna behövs för alla som behöver och förtjänar stöd. Därför behövs en stark och bred bas av elitspelare för att ”Champions” ska komma igenom. Det behövs konkurrens. Och konkurrenter går aldrig tillsammans i början. Först när spelarna är etablerad kan det vara tal om ett „joint venture“ för att ta sig vidare tillsammans under förutsättningen ”you scratch my back and I scratch yours”. Allt annat är en illusion.
Under Sveriges glanstid var det väldigt många svenska spelare som kom fram nästan samtidigt och alla var unga. Det är lätt att glömma att många hoppade över de påfrestande och kostnadsintensiva åren på dåtidens satelliter. Svenska ungdomar var helt enkelt otroligt bra i jämförelse med andra nationer.
Det var lätt för svenska spelare att snacka fotbolls- och ishockeyresultat med varandra och kolla V5-loppen. Det var otroligt svårt att spela Davis Cup för Sverige och det fanns inga pengar, bara äran, att få representera.
I andra länder så hade spelare och managers delvis sina största inkomster från Davis Cup och nationella sponsorer. Svenska toppspelare hade internationella sponsorer, managers och tjänade bra på att vinna tävlingar.
Kalkylerad risk och förberedelse = utbildning
På toppen blåser det alltid och det finns inga garantier. Luften är tunn, det är kallt och ganska ensamt! Det är bara att vänja sig! En erfaren alpinist blev vid ett tillfälle tillfrågad vad han tyckte om mental träning: Hans svar var; ”Föreställ dig att du nästan är uppe på toppen. Du har 10 meter kvar – livlinan brister. Du klarar av att ta dig upp de sista 10 meterna – då är du mentalt stark“.
Ofta visar sig oanade underliggande krafter och talanger först i extrema situationer. Om man bara går vidare och vågar att visa mod. Att bli bra tar inte så lång tid men att bli framgångsrik är en annan sak. Och det är en krokig och stenig väg.
Att vilja bli bättre handlar inte bara om att träna. Det handlar om att våga vara närvarande, engagerad vid varje tillfälle och ta ansvar. Att sträva efter förbättringar bör aldrig kännas som en plikt. Känna tryck är ett privileg!
Det är omöjligt att komma upp till toppen om man inte är väl förberedd och vet vad man gör. Därför är det viktigt att vara ärlig inom barn-, ungdom-, och föräldrautbildning. Alla behöver ha roligt med sina egna mål och förutsättningar för att kanske någon gång kunna ta steget och spränga sina egna gränser. Därför behöver Sverige återfinna den omgivning som kan ge vägledning och förutsättningar istället för att styra för mycket.
Traditionen och glöden
Traditionen måste även upprätthållas i Sverige, annars riskerar man att totalt tappa alla sammanhållande band. Därför måste det vara legitimt att ställa sig upp och ta på sig ledartröjan och inspirera andra utan att bli begränsad och överstyrd i sina handlingar. Det behövs bränsle. Bränsle och motivation för de flesta människor innebär: möjligheter, stöd, information och frihet. Kontroll, rigida strukturer och tvång släcker glöden och tar bort syret.
Ett äkta samarbete kommer naturligt när människor delar samma vision och mål. Det är individer med starka viljor, eget driv med egna projekt som vid ett visst tillfälle hittar synergier. Det gäller att fånga momentet – precis som en ”Champion” på banan – bäst när det gäller helt enkelt.
Tvångsanslutning till ”samarbete“ är ingen lösning för att man själv inte vet vidare eller blir orättvist kritiserad hela tiden. Kritisera gör människor oftast för att skifta fokus från deras egna misslyckanden eller initiativlöshet – rent självförsvar.
Utmaningen är att nå den nivån där samarbete innebär att ge och ta – inte bara att ta och få! Alla i ett projekt får inte bara vilja ”steppa upp“ och bidra med ansvar utan också ha förmågan. Samarbetstanken blir lätt som i skolan – en person arbetar och fem personer presenterar arbetet. Det är inget samarbete utan utnyttjande.
Skapa vidare tradition och hitta tillbaka till ursprungstraditionen är en lång process som måste bedrivas i symbios mellan privata tränare, föräldrar, akademier, klubbar, regioner och förbund. Alla måste visa mod och hjälpa till, ”enskilt i grupp“, annars är en framgångsrik elitkarriär inte möjlig – vare sig som coach eller spelare.
Därför kan man inte förvänta sig att ett förbund ska ta på sig ansvaret för enskilda satsningar under lång tid eftersom det spränger alla tidsscheman och budgetar som finns tillgängliga – och tid behövs!
Förbundskritik – berättigad?
Det enda man kan kritisera ett förbund för är om de sätter sig själva högst upp i hierarkin. Finns det någon som har sett en eld brinna nedåt? Det innebär att förbundanställda kan vara hur motiverade som helst men det är omöjligt att värma och nära gräsrötterna om inte glöden och näringen kommer underifrån.
Förbundens uppgift är att skapa bättre tävlingar på hemmaplan och förbättra möjligheterna inom ITF så att fler spelare kan tjäna pengar. Förbunden ska också involvera personer som är bäst ämnade för vissa projekt som organisation (skapa strukturer som kan vara produktiva; exv. en sports director ”elitansvarig“ måste vara ansvarig för utbildning), management, utbildning, mentoring, coaching och sponsoring. Förbunden måste vara spindeln i nätverket, motivera, analysera och söka legitimitet och bidrag genom olika organisationer (RF, Olympiska kommittén etc.). Görs inte detta är kritik befogad.
Som en underliggande kraft kan man elda på och nå igenom på ett helt annat sätt. När diktat kommer uppifrån duckar många och skyddar sig (EU är exv. en klassisk top-down-struktur som mer och mer ställs i fråga). Detta innebär att förbundet måste definiera och kommunicera sin roll noga, titta uppåt och analysera hur man kan binda in den äldre generationen. Detta kan vara en förutsättning för att hitta tillbaka till det rika arv som finns för att kunna inspirera och utbilda kommande generationer av tennisspelare och ledare.
Slutligen vill jag konstatera att det finns mycket att lära av Sveriges tidigare framgångar inom tennisen. Det handlar om att återuppliva den brinnande passionen, upprätthålla en stark tradition och låta gräsrotsrörelsen vara en motor för utveckling. Med ledare som ställer sig upp, har en stark integritet och en obeveklig strävan efter förbättring istället för förändring kan Sverige återigen ta sin plats i tennisvärlden, komma igenom nålsögat och nå framgång på internationell nivå. Men glöm inte bort att reflektera!
SENASTE KRÖNIKORNA:
