När jag ser hur mycket utrymme tennisen får i svensk media undrar jag: finns det någon annan sport i världen där man kan vara så medioker – och ändå bli behandlad som en superstjärna?
Av: Gabriel Ulldahl. Sportchef för badminton i PTBK och tidigare topp 80 i världen i badminton själv.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Tennisen har lyckats med något helt unikt: att göra mediokra spelare till stjärnor. Hur? Genom att leva på gamla stjärnor som Borg, Wilander och Edberg. Men den senaste som faktiskt levererade något på riktigt var Robin Söderling – och det var för över femton år sedan. Femton år! Sedan dess har vi inte ens varit nära. Ändå skrivs det om tennis som om vi hade en hel armé av världsstjärnor.
Låt oss vara brutalt ärliga: att vara rankad 300 i världen är inte något magiskt. I en värld med snart 9 miljarder människor – ja, det är imponerande på sitt sätt. Men är det verkligen värt att utmålas som att vi har en ny Björn Borg på gång? När man framställs som nästa stora grej bara för att man vunnit en match i någon turnering i Kazakstan – då har det gått för långt.
Problemet? Lat journalistik. Tennis är enkelt. Det finns historia, det finns tradition, det finns rubriker att kopiera. Man behöver inte ens tänka. Men om man orkade lyfta blicken skulle man hitta svenska idrottare som är topp 30 i världen i sina sporter – på riktigt. Det är faktiskt en större prestation än att vara 300 i tennis. Ändå drunknar de i tystnad medan tennisens luftslott fortsätter att pumpas upp.
Och det värsta är att folk fortfarande köper det. Det skrivs, folk klickar, och cirkusen rullar på. Ymer målades upp som någon sorts nationalhjälte. Var han ens topp 50? Och nu när det egentligen inte finns någon kvar på hög nivå… ja, då fortsätter man sälja Leo Borg som om namnet i sig vore värt en framtid.
Självklart ska fotboll och hockey ha sin plats, och just nu är det mycket friidrott tack vare VM. Men sedan? Då kommer alltid tennisen smygande. Det är som en seglivad myt man inte lyckas ta död på: ”svensk tennis är något stort”.
Det är det inte längre.
Förlåt, men svensk tennis är inte längre stor.
Jag säger det här som någon som vet hur svårt det är att slå sig fram internationellt. Jag älskar idrott och jag har ägnat mitt liv åt badminton. En sport där vi definitivt inte är bortskämda med rubriker och artiklar till höger och vänster. Och vi är inte ensamma. Det finns mängder av mindre sporter där ute, där prestationerna är långt större än i svensk tennis just nu. Men de idrottarna får slåss i skuggan av att Ymer åker ur första omgången.
Det är fascinerande. Och lite tragiskt.
HÖR NÄR GABRIEL ULLDAHL GÄSTADE PODDEN:
3 svar till ””Hur kan en sport vara så dålig – och ändå få så mycket uppmärksamhet?””
-
Gabriel, haller med dig till viss del. Men hur vet du vad som krävs för att bli 300 ATP i en av världens största, mest kostnadsintensiva och svaraste idrotterna i världen? Har du erfarenheter eller kunskap? Problemet i Sverige nuförtiden är att manga tycker rätt mycket-och nej tennis har ingen stor del i press och media.
-
Ishockey spelas på seriös nivå endast i åtta länder. Är man nummer 300 i ishockey så har man en årslön på minst 30 miljoner kronor samt inga kostnader för resor och coacher. Så tennisen har misslyckats med att skapa ekonomisk trygghet för spelare som inte är 150 i världen eller bättre.
-
Gabriel, det stämmer att badminton får alldeles för lite uppmärksamhet i media, betydligt mindre än tennis. Men även svensk tennis är så gott som bortglömd i etablerade medier.
Uppmärksamhet till olika sporter i media har väldigt mycket att göra med tradition. I tennis har Sverige en tradition med världsstjärnor i tennis men i badminton har vi inte samma tradition. Danmark har t.ex alltid haft mer mediatäckning till badminton än tennis, åtminstone innan Holger Rune dök upp.
SENASTE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN:
Lämna ett svar