Vi vann nästan. Kvartsfinal i dubbel, Wimbledon, mot Wendy Turnbull och Chris Evert. Vi servade vid 4–2 i tredje set, tror jag. Hade vi tagit den matchen hade vi stått i semifinal, och dubbelsemifinalister blir medlemmar i Last Eight Club – tillträde till Wimbledon livet ut. Nästan, alltså.
Av: Maria Lindström
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Jag har spelat Wimbledon många gånger genom åren, mycket dubbel. Men det är inte bollarna jag minns bäst. Det är ljudet. England älskade Evert, och varje poäng hon vann fick läktaren att explodera. Det, och gräset under skorna. Doften som inte finns någon annanstans. Kön av människor som ringlade hela vägen från tunnelbanan i Southfields, timme efter timme, för chansen att få stå längst bak och titta. Och känslan i den egna kroppen när det verkligen gäller. Pulsen som inte frågar om lov. Handen som plötsligt känns som någon annans.
I år spelas Wimbledon igen, den 29 juni till 12 juli. Och nästan ingenting är sig likt.
ALLT SOM FÖRSVANN
Ända sedan den första turneringen 1877 stod linjedomare längs linjerna i Wimbledon. Förra året försvann de. Nu ropar en AI-röst ”out”, och i år får spelarna för första gången begära videogranskning av domarbeslut. Maskinen dömer, kameran granskar, människan i stolen blir alltmer en ceremonimästare.
Tänk på vad det betyder. 1981 skrek McEnroe ”You cannot be serious!” åt domaren över ett linjebeslut. Det blev tennishistoria. I dag finns ingen att skrika på. Algoritmen tar inte illa upp.
Mer? Träracketarna blev kolfiber. De vita bollarna blev gula 1986, för att synas bättre i tv. Det blixtsnabba gräset, där serve-volley var lag, såddes om 2001 och blev en långsammare baslinjeduell. Statistiken var en gång en coach med anteckningsblock. I dag räknar IBM:s AI varje slag i realtid och visar vinstsannolikhet per poäng, för hela världen. Spelaren står kvar på banan.
Prispengarna? De infördes 1968, när Open-eran började. Herrarnas mästare fick 2 000 pund. Billie Jean King vann damsingeln och fick 750. I fjol fick båda mästarna 3 miljoner pund var. Lika mycket. Men det dröjde till 2007 innan det blev så.
Och pressen efter matchen? Förr läste spelaren tidningens dom dagen efter, en journalist, en åsikt. I dag ligger miljoner röster i mobilen redan i omklädningsrummet.
DET SOM STÅR KVAR
Mitt i allt detta står en människa. Samma människa som 1926, 1981 och 2008.
Bollen ska fortfarande träffas av någon med puls 180. Serven på matchboll ska fortfarande slås av en hand som svettas. Ingen AI kliver in och tar den åt dig.
Och kön är kvar. Folk tältar fortfarande över natten i Wimbledon Park för en dagsbiljett, precis som när jag spelade. Tekniken kunde ersätta linjedomarna. Men ingen har hittat något som ersätter längtan att stå där och se det på riktigt.
Visst, pressen har också bytt skepnad. Dagens spelare har idrottspsykologer, dataanalys och medieträning – och möter i gengäld ett medietryck ingen i min generation behövde hantera. Men hela det maskineriet finns där av ett enda skäl: kärnan är densamma.
Här är det som fascinerar mig mest, efter många år som mental tränare: tekniken har tagit bort misstagen runt spelaren, men den har också tagit bort ursäkterna. Förr kunde en felaktig dom bära en del av förlusten. Nu finns bara du kvar. Pressen har inte minskat. Den har renodlats.
Ju mer perfekt allt runt spelaren blir, desto mer naken står människan.
TITTA NOGA MELLAN POÄNGEN
Vill du se beviset? Titta inte på slagen i sommar. Titta mellan poängen.
Spelarna studsar bollen exakt lika många gånger före varje serve. Justerar strängarna fast strängarna inte behöver justeras. Andas ut, långsamt. Det ser ut som vidskepelse. Det är det inte.
Forskningen kallar det mikro-reglerande ritualer, små handlingar som bryter stressens upptrappning på några sekunder och talar om för hjärnan att något nytt börjar. Jag kallar det nollställningsknappen. Den fanns hos Borg, den finns hos dagens spelare, och den kommer att finnas hos nästa generation. För kroppens stressystem har inte uppdaterats sedan 1877.
I den nya Netflix-dokumentären om Rafael Nadal finns en scen som säger allt. Toni Nadal berättar att han sa åt honom: ”Sluta med det där, det ser löjligt ut.” Rafael höll med. Han tyckte inte om att se rutinerna när han såg sig själv på tv, och ibland försökte han sluta med någon av dem. Det gick inte. Han behövde dem. Med hans egna ord: ”Mina rutiner har hjälpt mig mycket genom karriären. De gjorde att jag kunde hantera allt. För då hade jag kontroll. De gav mig trygghet.”
Läs det igen. En av tidernas bästa spelare ville själv bli av med sina ritualer och kunde inte. Rafael visste något som forskningen bekräftat först långt senare. Flaskorna handlade aldrig om flaskorna. De var en ö av kontroll i en match där nästan ingenting går att kontrollera.
Det finns mer, osynligt för TV-tittaren. Elitspelare tränar blicken. Quiet eye kallas det. Ögonen vilar på en punkt i stället för att flacka när trycket stiger. Vissa knyter vänsterhanden hårt före serven, ett knep som i studier visat sig minska risken att låsa sig. Andra pratar med sig själva i tredje person. ”Du klarar det här” skapar distans till paniken på ett sätt som ”jag” aldrig gör. Och spelare som lär sig kalla nervositeten laddning i stället för rädsla presterar bättre under press. Kroppen reagerar likadant. Tolkningen avgör.
Min favorit är enklast av alla. Studier på uthållighetsidrottare visar att ett leende kan förbättra rörelseekonomin med nästan 3 procent. Kroppen jobbar lättare när ansiktet slutar kämpa.
Inget av detta är magi. Det är träning. Och det är samma träning oavsett om linjedomaren är en människa i uniform eller en röst ur en högtalare.
DEN SISTA BASTIONEN
Det pratas mycket om vad AI ska ersätta härnäst. Domare, tränare, analytiker. Kanske.
Men det finns en sak tekniken inte kan ta över, hur bra den än blir. Den kan inte stå där på matchboll, med torr mun och 15 000 ögon på sig, och välja att slå serven fullt ut ändå.
Det måste fortfarande en människa göra. En människa som tränat sin kropp sedan barnsben, och som förhoppningsvis tränat sitt huvud lika länge.
Wimbledon har bytt ut allt som går att byta ut. Kvar står det enda som aldrig gick att ersätta.
Det är därför vi fortfarande tittar.
Maria Lindström är en svensk före detta professionell tennisspelare. Hon vann två WTA-titlar i dubbel och plats 87 på singelrankingen 44 i dubbel.
Lindström deltog 22 gånger i svenska Fed Cup-laget och representerade Sverige i OS 1992 i damernas dubbel.
Maria driver idag Add An Attitude: https://addanattitude.se/sv/
