De senaste decennierna har det pratats mycket om att svensk tennis är inne i en sportslig kris, där den blågula flaggan saknas i startfälten i de största turneringarna. De facto är att vi för tillfället inte har några svenskar som regelbundet spelar på ATP- och WTA-touren, men många, inklusive mig själv, hävdar att det ser spännande ut på dam-/flicksidan. Lea Nilsson och Nellie Taraba Wallberg har nyligen börjat ta det berömda steget från junior till senior efter fina framgångar 2025, och även i de yngre årskullarna ser det lovande ut med spelare som Emina Honic, Grace Bernstein, Vega Bontin med flera.
Sedan har vi också det (i sammanhanget) äldre gardet, där det framför allt är tre spelare som siktar högt och konstant jobbar hårt för att utveckla sin tennis. Jag pratar om Lisa Zaar, Kajsa Rinaldo Persson och Caijsa Hennemann, där den sistnämnda imponerar något extra på mig. Jag har drabbats av Hennemann-feber.
Av: Christoffer Karlén. Tenniskrönikör och tennistränare. Arbetat till och från som tennistränare sedan 2014. Har det senaste året arbetat som reporter men har fortfarande tennis som största passion i livet.
2019 var året då undertecknad verkligen började följa Hennemanns karriär, efter att ha sett hennes kvartsfinal i flickklassen i Roland Garros på plats. Jag minns att jag redan då var imponerad av Göteborgaren. I dag ser jag minst fem starka sidor hos Hennemann som jag är övertygad om kommer att ta henne långt i hennes tenniskarriär. Utan inbördes ordning:
Nummer 1: Fotarbetet
Det är svårt att inte tänka på Jon Bonhams trumsolo i Led Zeppelins klassdänga “Moby Dick” när man ser Hennemanns fotarbete. Hon har en otrolig intensitet som påminner lite om David Ferrer, och det kanske är en anledning till att Hennemann har haft många fina framgångar på gruset.
Nummer 2: Flightning Spirit
Medan jag skrev den här hyllningen, satt jag i ett hotellrum i Manchester och kollade parallellt på Hennemanns semifinal mot Julia Avdeeva i W75 Česká Lípa, Tjeckien. Den något högre rankade Avdeeva (228) tog första set relativt komfortabelt med 6-2. Trots det var det en märkbart fokuserad och taggad Hennemann som reste sig från stolen och sprang tillbaka ut på banan till tonerna av Daft Punk’s “Get Lucky”. Andra set inleddes med att Hennemann blev breakad blankt på två minuter. Avdeeva höll sedan sin egen serve lika snabbt, innan Hennemann reducerade till 1-2. Hennemann breakade sedan tillbaka till 2-2 tack vare en magiskt vacker stoppboll. Avdeeva breakade blankt igen fram till 3-2. Båda spelarna höll sina nästkommande serve-game och Avdeeva gick fram till 4-3. Hennemann krigade för varje boll på Lleyton Hewitt-manér och breakade tillbaka till 4-4. Matchen slutade med att Avdeeva återigen breakade och sedan lyckades serva hem matchen, 6-2, 6-4.
Trots förlusten visade Hennemann i denna match upp en kämpaglöd som är sällsynt idag; framför allt med svenska mått, men även på högsta internationella nivå finns det spelare som inte hade orkat kriga efter att ha blivit breakade gång på gång. Vi såg samma krigaranda i det svenska Billie Jean King Cup-laget (inte bara av Hennemann, utan från hela laget), där de lyckades vända på så många stekar att man inte visste om de spelade grustennis i Portugal eller hade en sittning på Jensens Bøfhus i Köpenhamn. Förmågan att kunna bortse från ställningen och i stället fokusera till 100% på nästa poäng är något jag tror kommer att ta Hennemann långt upp på rankingen.
Nummer 3: Tävlingsfrekvensen
Det finns ingen jag har lika mycket respekt för i tennis-Sverige som Fredrik “Fidde” Rosengren när det gäller professionell tennis. Han vet bevisligen vad han snackar om och han påstår att många av våra heltidssatsande spelare ligger ute för lite. De spelar helt enkelt inte tillräckligt många matcher.
Jag vet inte vilken kvot “Fidde” hade varit nöjd med, men av de svenska spelare som är ute och kör är det Hennemann som toppar listan över antalet spelade matcher i år med 57 (singel och dubbel kombinerat), tätt följt av Zaar på 53. Nedan följer en sammanställning av sju av våra heltidssatsande spelares tävlingsfrekvens på internationella seniorturneringar 2026 fram till 13/6. Man kan självklart tolka siffrorna på olika sätt, men hur många matcher man spelar säger något, enligt mig. Tabellen avser perioden 1/1 2026 till och med 13/6 2026 och enbart baserad på information from ITF.
Nummer 4: Variationen
Hennemann kan klassificeras som en gammal hederlig grinder: bollsäker, snabb och tålmodig. Med det sagt upplever jag, utifrån det jag har sett av henne, att hon har börjat variera spelet mer i år. Stoppbollarna var frekventa och effektiva mot Avdeeva i den tidigare refererade matchen, och i hennes senaste framträdande på WTA-touren i Rabat (där både hon och Zaar kvalade in) sökte hon sig fram på nät flertalet gånger när 40-rankade Janice Tjen blev defensiv. Jag är en av dem som är övertygad om att dubbelspelet hjälper singelspelet; måhända är det Hennemanns frekventa dubbelspel (ofta med Zaar) som har gett henne mer självförtroende framme vid nätet, vilket leder till att hon söker sig mer framåt i banan.
Nummer 5: Tennis är livet, men livet är inte tennis
Kungsbacka Tennisklubbs John Falke sa det bäst: “Tennis är livet, men livet är inte tennis.” När jag tänker efter tror jag att Falke snappade upp citatet av någon annan, men det spelar ingen roll. Poängen är att Hennemann verkar ha en väldigt sund relation till tennisen. Det är tydligt att hon älskar sporten mer än något annat, och med risk att upprepa mig själv: det är så imponerande att hon är så “locked in” inför varje poäng. När hon spelar ser det helt enkelt ut som att det är på liv och död.
Men det som värmer mitt hjärta är hennes relation till tennisen utanför banan. Den seriösa blicken som hon har på banan byts ut mot ett konstant leende som får vem som helst på bättre humör. Hon kan skratta åt att hon förlorade 13 matchbollar, medan andra säkert hade blivit mer negativt påverkade av ett sådant resultat. Hon pratar om hur kul det är att resa med Zaar, vilka roliga minnen de har från olika tävlingar, hur mycket GAIS betyder för henne, med mera. Missförstå mig inte nu: Hennemann tar sin tennis på fullaste allvar, men inte på för stort allvar. Hennes förmåga att släppa sämre resultat och smärtsamma förluster och i stället tänka på Joackim Fagerjords frisparkar och på var i Stockholm man hittar den bästa acai-bowlen, för att sedan fullt fokusera när hon är tillbaka på banan, är något jag tror kommer att göra hennes karriär lång och framgångsrik. Tennis är livet, men livet är inte tennis.
En förebild för många
Visst är det så att Zaar, Rinaldo Persson och ett fåtal andra svenska tennisspelare delar Hennemanns kvaliteter. Varför jag just har drabbats av Hennemann-feber har nog mest med punkt fem att göra: hon verkar så himla glad hela tiden, och det gillar jag. Jag har inte ens nämnt hennes och Zaars podd “I mitt och ditt huvud” och vilka ambassadörer för svensk tennis och förebilder för de yngre spelarna de är. I ett av de tidigare avsnitten säger Hennemann att hon från sin uppfostran fick med sig att “Man alltid ska göra sitt bästa”. Det må låta klyschigt, men oj, vad sant det är. Hade alla juniorer i tennis-Sverige kämpat sitt yttersta på varje boll, på träning som i match, med den intensitet och det fokus som Hennemann uppvisar gång på gång, hade vi varit en mycket starkare tennisnation än vi är i dag.
Jag röstar för att avskaffa monarkin och låta Hennemann styra Svea rike; då hade vi alla varit lite gladare och lite bättre på allt.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Slarv eller medvetet urval?
När du räknar upp unga svenska talanger på damsidan nämner du inte alla utan utelämnar några spännande namn?
Jag tillhör också de som tycker det ser roligare ut på damsidan. Kanske kan någon ”Amerikan” överraska de närmsta åren på herrsidan, kanske Max Dahlin redan nästa vecka? Annars ser det tufft ut men man ändå får ge en eloge till Elias som fortsatt försöker och som inte gett upp tanken på fler GS och kanske en topp 100-placering innan karriären är över?
Jag både tror och hoppas att vi redan i US Open får se en svenska i kvalet. Hur långt de ”äldre” kan gå är svårt att säga men de kanske saknar en del spetskompetens alla tre för att bli reguljära gäster på WTA-touren?
Konkurrensen och spetsen bland de yngre tror jag lite mer på och draghjälpen från gamla gardet kommer att vara viktigt. Spel runt 18 kommer med självförtroende från sin juniortid och pressas inom kort av generationen som idag är 14-15 år? Att hoppas på omedelbar succé i just påbörjade Båstad WTA125 är nog att kräva för mycket men Lea Nilssons ITF-titel i Ystad var vett välkommet kvalitetsbevis.
Kanske kan kommande satsningar i förbundet ge stöd åt ett lämpligt upplägg för denna ”tjejgeneration”. Senast det gav resultat var när ”Twilfit-teamet” fick stöd med coach mm och där Johanna Larssons karriär säkerställdes (bland mycket annan stöttning runt om såklart).