24 juni, 2026

Gruset, språket och den franska självbilden. Därför är Roland Garros tennisens mest politiska Grand Slam.

Redaktion

I en tidigare krönika skrev jag om tennisens ekonomiska klyftor. Men sporten formas inte bara av pengar. På Roland Garros blir tennisen något större än bara tennis. Här möts historia, språk, nationell stolthet och en läktarkultur som ibland känns lika viktig som spelet på banan. Kanske finns det ingen annan Grand Slam som speglar sitt hemland lika mycket som turneringen i Paris.

Av: Mario Blanco Shevchenko

Sportskribent

Med politisk bakgrund och rötter i SvenskaFans skriver han om sport i alla former – från tennis till sitt kära Milan. Älskar Gudfadern, Oasis och Seinfeld.

Om den förra krönikan handlade om vem som tjänar på tennisen handlar den här om något annat: hur ett internationellt idrottsevenemang kan bli en spegel av ett helt land. Roland Garros är förstås en av världens största tennisturneringar. Men för Frankrike är den också ett sätt att berätta om landets historia, språk och självbild.

År 1918 skjuts den franske flygpionjären Roland Garros ner under en luftstrid i första världskriget. Bara några veckor senare tar kriget slut. Tio år senare invigs arenan i Paris som får bära hans namn. Det var knappast någon slump. Genom att döpa en av landets mest prestigefyllda idrottsarenor efter en krigshjälte knöts tennisen till en större berättelse om Frankrike.

Turneringens historia säger också mycket om landet. När Franska öppna startade 1891 var tävlingen endast öppen för spelare från franska klubbar. Först 1925 öppnades den för internationellt deltagande. Den nuvarande arenan invigdes 1928 efter Frankrikes Davis Cup-triumf året innan. Den byggdes för att landet skulle kunna försvara titeln på hemmaplan och blev snabbt en symbol för nationell stolthet. Den blev också ett uttryck för hur Frankrike använde idrotten för att stärka sitt internationella anseende och sin nationella självkänsla.

Nästan hundra år senare lever den tanken fortfarande kvar. Till skillnad från många andra internationella idrottsevenemang har Roland Garros aldrig försökt tona ned sin franska identitet. Tvärtom är den en del av turneringens själ.

Språket är ett tydligt exempel. Engelskan finns där när den behövs. Men det är franskan som sätter tonen. Ceremonier, skyltar och mycket av den officiella kommunikationen sker fortfarande på franska. I en idrottsvärld där engelskan dominerar väljer turneringen i Paris att presentera världen på franska villkor.

Ibland känns det nästan som att Frankrike har en reflex: är det inte franskt, så ska det åtminstone regleras först. Jag tänkte faktiskt på det när min syster berättade att hon ska mellanlanda i Paris i sommar och vi plötsligt satt och kollade vad som gäller för vitt snus. Det är ändå rätt fascinerande att man inför en mellanlandning behöver fundera på om en dosa i handbagaget kan ställa till problem. Det är förstås en liten detalj, men den passar ändå ganska bra in i bilden av Frankrike. Kanske är det därför Roland Garros också känns så… franskt.

Det märks även utanför banan. När anläggningen skulle byggas ut under 2010-talet blev frågan snabbt politisk. Kulturarvsorganisationer, miljögrupper och boende protesterade mot planerna kring Jardin des Serres d’Auteuil. Diskussionen slutade handla om tennis och kom i stället att röra kulturarv, stadsutveckling och Frankrikes självbild. Att staten, staden Paris och Franska tennisförbundet drev projektet vidare visar hur viktig turneringen anses vara som internationellt skyltfönster.

Det är talande att diskussionen om Roland Garros sällan stannar vid sporten. Frågor om arenans framtid, kulturarv, språkets ställning och publikens roll blir återkommande en del av den franska samhällsdebatten. På så sätt fungerar Franska öppna inte bara som ett idrottsevenemang, utan också som en symbol för hur Frankrike försöker förena tradition med modernisering.

Den fysiska miljön förstärker känslan. Arenan ligger mitt i Paris och smälter samman med staden på ett sätt som få andra Grand Slam-turneringar gör. Man besöker inte bara en tennisarena. Man kliver in i ett stycke Frankrike.

Det märks kanske allra tydligast på läktarna. Där Wimbledon förknippas med återhållsamhet och US Open med underhållning är publiken i Paris ofta högljudd, passionerad och kompromisslöst partisk. Är du fransk spelare är publiken nästan alltid bakom dig.

Är du motståndare kan upplevelsen bli betydligt mindre behaglig.
Under senare år har flera spelare kritiserat publikens beteende. David Goffin berättade att en åskådare spottade tuggummi mot honom, Taylor Fritz blev utbuad efter att ha slagit ut en fransk spelare och Iga Świątek har uppmanat publiken att visa större respekt under bollarna. Efter flera incidenter valde arrangören att förbjuda alkohol på läktarna under matcherna.

Den nationella stoltheten märks också i väntan på en ny fransk mästare. Sedan Yannick Noah vann herrsingeln 1983 och Mary Pierce damsingeln 2000 har hoppet om nästa hemmafavorit återkommit varje år. Förväntningarna säger mycket om vilken plats turneringen har i Frankrike. Den är inte bara ett idrottsevenemang. Den är en del av landets kollektiva självbild.

Är Roland Garros verkligen tennisens mest politiska Grand Slam? Inte i partipolitisk mening. Men få internationella idrottsevenemang är så tätt sammanflätade med sitt lands historia, språk, kultur och nationella identitet. Varje vår riktas världens blickar mot Paris. De flesta ser en tennisturnering. Men bakom gruset, läktarna och pokalen finns också en berättelse om Frankrike.

Kanske är det därför Roland Garros känns annorlunda.

Den känns inte bara som tennis.

Den känns som Frankrike.