När Niklas Lindkvist svarar i telefonen i pausen mellan sitt arbete som lärare i skolan och sina tränartimmar på tisdagskvällar i Värnamo, bär han fortfarande samma glöd i rösten som den nioåring som en gång blev ”helt tagen” av tennis. I hans debutbok Vem ser jag i spegeln – berättelsen om tennisälskande Dante, som föddes med läpp-, käk- och gomspalt – väver Niklas samman sporten han älskar med sin egen uppväxt, sina osäkerheter, sin kamp och sin stolthet. Resultatet är en varm, ärlig och känslomässigt laddad skildring av att växa upp i skuggan av en annorlundahet, och samtidigt hitta sin plats – först på tennisbanan, sedan i livet.
Av: Linus Eriksson
När vi hörs har Niklas Lindkvist precis kommit hem från skolan där han arbetar som lärare i svenska och musik. Det är vardag och verklighet – samtidigt som hans liv i kulisserna rymmer mycket mer: musiken, skrivandet, tennisen och en livshistoria som präglar allt han gör.
Niklas föddes den 1 februari 1976 i Värnamo med läpp-, käk- och gomspalt. Själv beskriver han det enkelt och rakt:
”Det är öppet under näsan. Första året minns jag inte. Men jag började spela ishockey när jag var fyra–fem år och tyckte det var jättekul. Det funkade bra. Sen i låg- och mellanstadiet såg man inte ut som andra – platt näsa och stygnen vid läppen.”
När han var nio hittade han tennisen. Eller kanske var det tennisen som hittade honom.
”Jag blev helt tagen. Jag spelade hur mycket tennis som helst, och sen rullade det bara på.”
Niklas föräldrar ville att han skulle operera sig och bad honom mer än en gång, men Niklas vägrade, för då skulle han behöva göra uppehåll från idrotten.
Det blev sporten som bar honom framåt. Som gjorde att utseendekommentarer aldrig riktigt fick fäste. Niklas menar själv att det handlade om att han hittade ”en kvalitet” som barn är snabba med att se.
”Jag tror jag kom undan med det för att jag var så pass bra med bollar.”
Idrotten betydde allt för Niklas. Direkt efter skolan stack han hem och hasade ut landhockeymålen på uppfarten. Sedan sköt han ända fram till det var dags för den organiserade träningen.
”Slagits har jag aldrig gjort i hela mitt liv…förutom en gång. Jag klippte till en kille på skolan en gång och bröt höger lillfinger. Jag blev gipsad men orkade inte ta uppehåll från idrotten, så jag drog till ishockeyträningen direkt efteråt. Mitt höger lillfinger sitter snett än idag.”
Uppväxten i Värnamo präglades också av ekonomi. Tennisen kostade och familjen gjorde vad de kunde för att låta Niklas spela vidare.
”Min pappa var glasmästare och mamma jobbade halvtid på kontor. Jag minns att de städade tennishallen för att betala lite av träningskostnaderna.”
Vid ett tillfälle hjälpte en äldre man i klubben honom upp till juniortävlingen SALK Open i Stockholm.
”Han fixade hotell, flyg och anmälningsavgift. Det var stort. Ett tag efter det köpte mamma och pappa en husvagn, för det var för dyrt att resa runt på tävlingar och bo på hotell.
Som barn förstod han inte allt det där. Varken kostnaderna eller uppoffringarna som hans föräldrar gjorde
”Det har jag förstått först senare. Nu när jag har en egen son som spelar så ser hur snabbt tusenlapparna rullar… Förra året gick det åt sju par skor, för vi har nytt underlag i Värnamos tennishall.”
Men livet kom att ta en brutal vändning för Niklas.
Helt nyss utsprungen i vuxenlivet, andra dagen på jobbet i ett glasmästeri, välte en pall med 800 kilo oslipat glas över honom. Det var nära att kosta honom livet.
”Högerbenet fick en ordentlig smäll. Idag kan jag inte cykla, till exempel. Jag fick sy 16–17 stygn i ansiktet. Det var slutet på allt som har med bollar att göra – innebandy, tennis, allt.”
Han beskriver tiden efteråt som tung, men aldrig hopplös.
”Jag gick aldrig ner mig. Det var bara jävligt tråkigt.”
Istället kom musiken in i hans liv.
”Av någon anledning plockade jag upp en gitarr. Lärde mig låtar och ackord. Sen blev det egna låtar, några skivor på 2000-talet. Till och med en låt på P3 år 2001.”
Musiken bar honom igenom rehabiliteringen och in i ett nytt liv. Det var så han till slut utbildade sig till lärare.
Trots att spalten varit en del av hans liv sedan födseln, har han undvikit att prata om den.
”Jag har aldrig velat prata om det. Om jag ser någon på stan som har det så tittar jag nästan bort. Jag vet ärligt talat inte varför, men jag tycker det är jobbigt att se det.”
Men så såg han ett program på tv som berörde honom djupt. Därefter skrev han låten A new life, som spelades flitigt på P4. Organisationen Operation Smile hörde av sig och använde låten i sin kommunikation.
”När jag gjort den slog det mig att jag måste göra en bok. Då tittade jag tillbaka på mitt liv och plockade fram pojken Dante, 12 år, som kom att bli huvudkaraktären i boken.”
”Vem ser jag i spegeln”, som utkom 2024, skildrar Dante – en pojke född med läpp-, käk- och gomspalt, galen i tennis och formad av samma frågor som Niklas själv brottats med.
Ungefär 80% av boken är verklighetsbaserad. Han växte i verkligheten upp med en lillebror, men valde i boken att skapa en lillasyster till Dante som han säger är en blandning av hans egen lillebror och hans egen dotter.
”Dante är mest jag. Men det finns spår av min grabb i honom också.”
Boken behandlar förutom tennisintresset även romantiska känslor och ekonomiska villkor. Familjens möjligheter – och begränsningar – att låta ett barn satsa på tennis.
Det är en barn- och ungdomsbok rekommenderad för åldern mellan 9-12 år, enligt förlaget, men Niklas skrattar lite åt den kategoriseringen.
”Jag tror det mest är vuxna som har läst den. Till exempel så köpte en 50-årig man boken. På kvällen kom det ett sms där han skrev att tårarna bara rann.”
Manuset för boken skickades till nio förlag. Fyra svarade ja varav ett av dem tog hela kostnaden, och det blev startskottet.
I höstas fick Niklas fick stå i förlagets monter på Bokmässan i Göteborg och delade till och med ut ett exemplar till Björn Borg.
I somras togs det på förlagets önskemål fram ett skolmaterial baserat på boken. Nu används den i undervisningen på flera håll och Niklas har hört positiva reaktioner på det.
Och mitt i allt fortsätter han även att stå på tennisbanan i Värnamo TK, där runt 100 juniorer tränar varje vecka. Klubben arrangerar en ITF-tävling på sommaren, och Niklas rör sig mellan banor och caféet.
Han själv spelar ibland, bland annat med vännen Patrik Rönneke.
Utseendefrågan – bokens kärna – är något Niklas idag kan betrakta även med en skollärares blick.
”Det sägs aldrig så vuxna hör det. Men vid skåpen… ja. Vissa kläder är inne, har du andra blir du kanske mindre accepterad.”
Även i tennisen handlar mycket om självkänsla.
”På högstadiet var det svårare för mig, för jag var inte tillräckligt snygg. Det kände jag
Men han återkommer ständigt till en sak:
”Tennisen är bra. Lyckas du hålla ihop på banan blir du stark psykiskt som människa.”
Just nu skriver Niklas på en uppföljare.
”Dantes föräldrar har delat på sig. Det är sorgligt. Även Lydia, tjejen Dante började umgås med, har flyttat. Jag har skrivit ungefär en tredjedel av boken än så länge.”
Det är tydligt att Niklas skriver med samma mål som när han ställer sig i hallen i Värnamo: att ge något vidare. Att vara en röst för dem som känner sig annorlunda, eller små i en stor värld.
Och kanske är det där det fantastiska med ”Vem ser jag i spegeln” ligger. Att den föddes ur en pojkes kamp för att passa in – men landar i en vuxen mans vilja att få andra att känna sig hemma i sina egna liv?
BOKEN ”VEM SER JAG I SPEGELN?” HITTAR NI HÄR
SENASTE ARTIKLARNA PÅ BASLINJEN:
- Månadens boktips, med Anna Metso
- Bokrecension: Carrie Soto is Back
- Riksdagen reagerar: “Exemplet från Svenska Tennisförbundet är extremt oroande”
- Hallen riven – den nya dröjer: Mölndal fast i tennislimbo
- “4 the players” utmanar tävlingsnormen – nytt format ska ge fler matcher, bättre struktur och mer hållbar tävlingskultur
Lämna ett svar