Det finns tävlingar – och så finns det tävlingar som faktiskt betyder något. Junior-SM tillhör den senare kategorin. I Göteborg blev det återigen tydligt var vi står, och kanske ännu mer var vi inte riktigt är ännu.
Julius Demburg, verksamhetsansvarig och VD på RQT, krönikerar på Baslinjen med sina tankar efter de fem största juniorturneringarna i Sverige. Den här gången har JSM på GLTK spelats under påsken
Junior-SM i Göteborg, mitt under påsken, är på många sätt en perfekt temperaturmätare på svensk junior tennis. En klassiker där jag själv spelat vid flera tillfällen.
I 16-årsklassen fick jag ge mig mot Simon Aspelin i tre tuffa set i kvartsfinal, och i dubbeln förlorade jag tillsammans med Johan Landsberg mot Martin Stigh och Rikard Dellenborg i finalen. Året var 1990, och Thomas Johansson fick i sin final ge sig mot just Dellenborg.
På samma bana i år förlorade sonen en jämn kvartsfinal mot Christian Görgin. Lite speciellt ändå. Och att se personer som Lars Granath fortfarande vara kvar i tennissammanhang säger också något – det finns ett genuint intresse som lever vidare mellan generationer.
Efter en vinter med SALK Open bakom oss, och med utomhussäsongen runt hörnet, samlas många av våra bästa spelare och förhoppningsvis även tränare, förbund och miljöer, för att mäta sig mot varandra.
Frågan jag ställde till mig själv inför tävlingen var enkel:
Har vi tagit steg framåt – eller står vi kvar på samma plats som i höstas?
Vi börjar med ett mycket viktigt ämne:
Vi är inne för mycket. Från september till mitten av april spelar våra bästa spelare i princip uteslutande inomhus. Det är mer än halva året – i en sport som till största delen spelas utomhus internationellt. Det blir en svaghet för svenska spelare.
För oss i RQT är det tydligt att spelarna behöver komma ut tidigare, spela i tuffare förhållanden, anpassa sig till olika underlag och miljöer och möta fler typer av spelare. Minst sex till åtta veckor utomhus under den här perioden är, enligt oss, nödvändigt om vi vill ta nästa steg.
Efter SALK Open skrev jag om några saker jag ville se:
- Att de bästa spelarna faktiskt är på plats.
- Att fysiken prioriteras mer.
- Att kraven fortsätter höjas.
- Att våra mest meriterade tränare är närvarande.
Det var inte kritik för sakens skull utan för att det är viktigt!
Så hur såg det ut i Göteborg?
Det här är inte en enskild reflektion från JSM i Göteborg utan en del av en serie krönikor där jag försöker sätta ord på hur jag ser på svensk juniortennis just nu.
Vill man få hela bilden rekommenderar jag att gå tillbaka och läsa tidigare delar:
- – om avståndet till topp 100
- – om tävlingsstruktur och utveckling
- – om vad det säger när våra bästa spelare inte är på plats
- – där jag tyckte mig se vissa positiva tendenser
Det här blir i mångt och mycket ett kvitto på det vi sett under en längre tid.
Om man ska vara ärlig:
Det såg blandat ut.
I pojkar 16 var i princip alla de bästa spelarna på plats – och det märks direkt. Nivån går upp, tempot höjs, matcherna får ett annat värde.
William Repakis är ett bra exempel. Han har inte duckat tävlingen utan kommer hem och spelar varje gång. Det gör något med hela klassen. Andra får något att jaga, något att mäta sig mot. Det driver utveckling.
Samtidigt finns det fortfarande detaljer att jobba på – proffsighet i vardagen, små saker utanför banan – men nivån är där. Och han vinner tävlingen komfortabelt.
I flera andra klasser saknas däremot många av de bästa spelarna. Och det är svårt att komma ifrån att vi nu ser ett mönster.
När de bästa inte är där tappar vi nivå, vi tappar kvalitet i matcherna och vi tappar möjligheten att förstå var vi faktiskt står. Det urvattnas – och det är inget vi har råd med.
Samtidigt finns det många individuella resor som är värda att lyfta.
Spelare som Maximus Demburg, Vincent Berta och Valerie Hafström visar att utveckling över tid fortfarande fungerar. De var inte i diskussionerna för två år sedan – nu är de, i mina ögon, långt fram.
Det som förenar dem är inte resultat från enskilda tävlingar, utan miljö, kontinuitet och ett tydligt upplägg över tid.
Samtidigt ser vi spelare som varit långt fram länge men där utvecklingen stannat av. Det är en påminnelse om hur svårt det är – och hur viktigt det är att fortsätta driva utveckling, även när man ligger i topp.
Andra spelare att lyfta under tävlingen:
Tim Grennwall är en spelare jag tycker mycket om. Sliter kämpar och har nu flyttat till Växjö TS. Det märks, han har utvecklat sin teknik på forehand-sidan vilket säkerligen kommer se bättre ut på redan till Corem Open. Hoppas han får vara skadefri nu…
Ser för lite av 12 års klassen tyvärr den här tävlingen men ser att Alexander Braar får ge sig mot finalisten…. Tycker att Alexander har potential att konkurrera ett år ung i klassen, speciellt då inte vår bästa 12-åring spelade, även om han kanske representerar Indien fortfarande (är inte helt 100% där).
Josephine och Mila är överlägset de spelarna som ligger bäst i fas just nu i Svensk Tennis för att på sikt etablera sig topp 100 i världen. Det känns bra att de båda är i bra miljöer och det känns som man fortsätter stärka deras program för att de ska kunna satsa vidare och fortsätta ta kliv tillsammans.
Knapp några spelare födda 2009, men kul med Vincent Svedstam som vann i Sundsvall J30. Positivt, även om det är sent på bollen för han har bara 1,5 år kvar på ITF. En spelare som har inställningen där jag hoppas att vi ser en skarpare utveckling och att man justerar en del gällande rörelse och slagteknik framledes. I övrigt saknar jag i princip alla 2009 spelare vilket är synd…. Hade gärna också sett Viktor Rydén live i Göteborg – hur går det där? Utvecklas han framåt? I dont know men såklart är det hyperintressant då det är en spelare som junior ändå ligger okej i fas… Så 18 års klassen blev väldigt ointressant att följa…
10-åringarna tycker jag är svårt att ta på allvar. Varför kan vi inte börja spela riktiga matcher där från start med grön boll på orange bana för att få se bra tennis på mindre plan? Hoppas det blir omtag kring det framledes. Förra året spelades en fantastisk match mellan Kai Rejler och Alexander Brar – bra spel där de båda vågade köra på ordentligt på stor plan med grön boll så kanske kan det funka med stor plan ändå…
Viggo Salirupovic och Emil Curovic vinner dubbelklassen pojkar 16 ett år unga. Båda spelarna utvecklar sig mentalt i tävlingen. Tar för sig och spelar en fin dubbel med hög intensitet…
Missar säkert några här men vill lyfta upp en coach lite som jag noterar alltid är ute och kollar tävlingar och har ett gediget intresse i Patrik från Djursholm. Tycker också mycket om att se Danderyd som jag tycker steppat upp nivån med Lastra på plats där… Daniel Hammar på plats tar titel med Stephanie Degac – kul att se en kille som kan mycket tennis. Vill även slå ett slag för Ulf Pettersson som är uppe tidigt söker träning prestigelöst för sina spelare och är ett stöd till Filippa Eckersten som tar sig till final och leder racet om Edberg Stipendiet inför sommaren.. En final och en vinst så här långt på tjejsidan.
Viktigt för mig att också lyfta fram teamet ute i Södertälje som har samlat många av de spelarna som verkligen vill göra något utöver en vanlig klubbverksamheten, och det gäller även både tränare och familjer. Dem har Robin, Micael och Yerko som håller i det. De gör med de resurser dem har – ett fantastiskt klubbarbete med många spelare vilket gör att priserna är rimliga och även med ett otroligt engagemang i form av tid de lägger på banan. De har verkligen skapat en verksamhet som ger många spelare chansen att få prestera i Region och Sverige topp precis som Helsingborg gör på Södra sidan av Sverige på sitt sätt. Det är en viktig del för Svensk Tennis för att de som sedan har fallenheten, drivet som krävs att gå vidare till en utvecklingsmiljö som kan hjälpa dem ytterligare steg mot internationell topp som juniorer och seniorer.
På killsidan är det helt jämnt mellan William Repakis och Christian Görgin… Pojkar 14 är Vincent Berta på gång med två vinster och rejäl ledning. Tjejerna: Lova Aronsson leder väl fortfarande, men är jämt och där ska Vega Bontin göra ett ryck under sommaren med Corem och JSM ute i slutet av augusti… Spännande och fina stipendier att spela om!
Fysiken sticker fortfarande ut som en svag punkt.
Det görs absolut mycket bra arbete ute i klubbarna, men när man tittar på helheten – och jämför internationellt – är vi inte där än. För få fystränare syns på plats, för få miljöer har en fullt integrerad fysisk satsning och kontinuiteten brister.
Det här är en avgörande del om vi vill ta nästa steg.
En annan reflektion handlar om matchschemat.
Jag vill att spelare ska spela mycket, härdas och få volym. Men det måste vara genomtänkt. När återhämtningstiden blir för kort och schemat drar iväg tappar vi kvalitet.
Vi kan inte ha semifinaler där spelare tvingas ge upp. Där måste vi göra om och göra rätt.
Det är viktigt att säga:
Det finns något i luften.
Fler tränare är engagerade. Fler spelare satsar. Fler miljöer vill utvecklas. Och det märks. Inte perfekt, men något är på gång.
Vi är på väg, men vi är inte där än. Och det som fortfarande är avgörande är att våra bästa spelare faktiskt är på plats på våra största tävlingar. Jag kommer inte släppa den frågan.
Ja, det finns undantag – internationella tävlingar eller spelare som tydligt spelar uppåt och behöver det. Men i grunden handlar det om fyra veckor om året:
Junior-SM, SALK Open och Corem Open.
Det är inte mycket begärt.
Jag tror på svensk tennis. Och jag tycker mig se en rörelse i rätt riktning. Men vi behöver fortsätta höja kraven, stärka miljöerna och samla våra bästa spelare oftare. För det är där utvecklingen sker, när de bästa spelarna möts både på och utanför banan.
En sista reflektion:
Elitlägret.
Jag har stor respekt för miljöer som GTG och andra satsningar. Vi använder dem själva. Men vissa saker i svensk tennis tycker jag att vi ska värna. För mig är elitläger i Båstad något speciellt – miljön, historien, känslan. Det betyder något, särskilt i början av säsongen.
Kanske är det dags att fundera på det igen.
Vi hörs efter Corem Open.
/Julius Demburg
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Bra där Julle! Såklart våra främsta juniorer som vill vara med i EM och Lag EM (Summer Cup/Winter Cup) och övrig förbundsaktiviteter och satsningar ska vara med i JSM inne och ute. Det är ju bara för landslagsledningen att ta beslutet. Svårare än så är det inte. Ett annat beslut att ta enligt min uppfattning är att 12 års klassen inne blir JSM igen. I RM spelas en 12 års klass dessutom. När det gäller mästerskapstävlingar som RM och SM bör det bara finnas A klasser. För övriga spelare finns det andra tävlingar att lira. Genom att dessutom ta bort 10 och 21 års klasserna kan spelschemat i 12-18 års klasserna genomföras snabbare och bättre. Det .ovannämnda är min personliga uppfattning.
Svårt att ta 10-åringarna på allvar. För det första så är de just bara 10 år gamla. Det är inte allvar.
Och för det andra, och detta är desto mer viktigt att ta med sig. Marcus från Helsingborg styr och ställer på ett sätt så det finns ingen 10-åring som längre vet hur man skall spela en match i 10-åra klassen. Varför? Därför att de inte längre får tävla förutom i just Åkes samt SALK. Detta hämmar deras utveckling något enormt och kommer sluta med att de mest talangfulla kommer byta sport. Tyvärr.
Det är bara att hålla tummarna att nya styrelsen i svensk tennis tar sitt förnuft till fånga och tar tillbaka ungdomsaklasserna. Från 8 år. Då får de en chans att lära sig tennis.