”Vi måste bli så bra att ingen ens tittar på en akademi” – Tom Furukrantz om att bygga USIF från grunden

Det är påsklov i Uppsala och USIF Arena lever. Bollar slås, röster studsar mellan väggarna och i ett konferensrum pågår teori. Mitt i verksamheten – bokstavligen ovanför banorna – sitter en ny klubb- och sportchef med ett tydligt uppdrag: att få ordning på något som varit skakigt, och samtidigt bygga något som håller över tid. För Tom Furukrantz handlar det inte om snabba lösningar.

Av: Linus Eriksson

När jag kliver in i hallen möts jag direkt av den där välbekanta ljudbilden som bara finns i en tennishall där aktivitet pågår. Bollträffar, skor som skrapar mot hardcourtbanor. Skratt. Det är påsklov och lägerverksamheten är i full gång.

En nickning mot personerna i receptionen och sen tar jag trapporna upp mot kontoret. Där sitter Fanny Östlund, fullt upptagen vid datorn mitt emot Tom Furukrantz – mannen jag är här för att träffa. Vi lämnar Fanny till att få slutföra sitt arbete och går bort över läktaren. I konferensrummet längst står Peter Rejmer och håller teori för ett gäng ungdomar. Koncentrationen är påtaglig, men lagom. Som det ska vara på ett påsklovsläger, tänker jag.

Vi slår oss ner i två soffor, mitt mellan banorna, med full överblick över verksamheten. Det är här Tom Furukrantz börjar sätta ord på sina första månader i klubben. Han beskriver starten som allt annat än lugn.

– Jag trivs jättebra nu, verkligen. Men starten var… ganska rörig om man säger så. Jag började den 15 september, och då var situationen som sådan att sportchefen Christian Brydniak hade sagt upp sig under sommaren. Klubbchef Jonas Tydén hade slutat under våren, och sen sa Pedro Anschau upp sig ganska kort efter att jag kom in. Så det var många nyckelpersoner som försvann under en kort period.

På rösten och orden Tom väljer märker man att han inte dramatiserar – men inte heller gör något försök att försköna uppstarten.

– De här personerna hade drivit tennisgymnasiet och tävlingsgruppen, så det blev ett tomrum efter som vi behövde fylla. Och samtidigt ska man kliva in, förstå verksamheten och försöka skapa någon form av struktur. Det tar lite tid.

Rekrytering blev snabbt en av de mest akuta frågorna, men det visade sig vara mer komplext än vad man kanske tror – särskilt i en stad som geografiskt ligger nära Stockholm, men mentalt ibland längre bort än vad som faktiskt är fallet.

– Vi försökte hitta tränare externt, men det är inte lätt. Det finns många i Stockholm, absolut, men ska du få någon därifrån att pendla hit så finns det alltid en risk att de ser det som något tillfälligt. Och vi vill inte ha tillfälligt. Vi vill ha folk som vill vara här, som vill investera i klubben över tid.

Istället fick lösningen bli intern – en lösning som fungerar, men som han själv beskriver som temporär.

– Vi har löst det ganska bra ändå. Rejmer har tagit över en del ansvar ansvar och han har ju en enorm erfarenhet – både från Sverige och utomlands. Sen har vi Kari Hyökki, som egentligen kommer från basketen, som fystränare. Han har jobbat med landslag och är väldigt skicklig. Och så har vi några studenter som hjälper till.

Han gör en liten paus innan han fortsätter.

– Det är ett bra team. Vi har mycket kompetens in house. Det är lite på lånad tid, men ska vi anställa tränare behöver det vara folk som är här för the long term commitment. Annars bygger du inget hållbart.

Tom spinner vidare på ämnet och tänker högt kring hur tränarrollen ofta behandlas i svensk tennis och om hur viktigt det är att visa tränarna uppskattning, oavsett om det är timanställda eller fastanställda.

– Jag tror att vi i klubbar ibland är dåliga på att visa att vi verkligen vill ha kvar våra tränare. Att vi investerar i dem, ger dem utbildning, visar uppskattning. Det är lätt att sådant faller mellan stolarna, men det är helt avgörande.

I USIF, precis som i så många andra klubbar och anläggningar, börjar det bli tajt med lediga tider på banorna. Det är, som alltid, både en styrka och ett problem.

– Vi har fina förutsättningar med en stor befolkningsmängd i staden och en fin anläggning, men vi är trångbodda. Det finns inte en ledig bantid på helger, och det är ju fantastiskt på ett sätt – det visar att intresset är stort. Men det innebär också att vi stänger ute människor. De som vill spela mer, de som vill börja, de får inte plats.

Han beskriver det som en utmaning, inte bara för Uppsala utan för många mellanstora svenska städer.

– Tittar du på städer som Västerås, Linköping, Uppsala – det är samma sak överallt. Det saknas banor. Och då hamnar du i ett läge där du måste börja prioritera bort saker, och det är aldrig kul.

En nyligen genomförd medlemsundersökning ger en tydlig bild av vad klubben och dess medlemmar tänker.

– Vi fick in 231 svar tror jag det var, vilket får anses vara ett väldigt bra svarsunderlag. Där ser man klart och tydligt att bantillgången är en nyckelfråga. Vill vi utveckla verksamheten måste vi göra något åt det.

Hur är svårare att svara på. Tom har inget konkret svar eller beslut på det, men har givetvis börjat fundera. Här gäller det att tänka utanför boxen.

– Vi har 1100 medlemmar, men kanske max tio procent använder våra utebanor. Där finns det potential. Samtidigt har vi vissa faciliteter som inte håller måttet, som padelns vilka också är en del av vår förening med en fin verksamhet med duktiga ledare.

Så, när tankegångarna gått ett helt varv och mer än så, landar Tom ändå i en viss form av slutsats:

– Har du inte fler banor måste du i princip amputera verksamheten. Och det är inget vi vill göra. Vi vill ha kvar och vidareutveckla en bra tävlingsverksamhet, men också en stark bredd – både barn, ungdomar och vuxna. Vuxenkurserna är ju extremt populära.

Han ler lite.

– Det är kassakon, som man säger. Men jag tror ändå att man måste våga tänka nytt ibland.

När vi pratar om det sportsliga perspektivet har Tom en tydlig övertygelse om USIF potential på lång sikt.

– Uppsala har ett DNA av att få fram bra spelare. Härifrån har det historiskt kommit fram landslagsspelare och proffsspelare. Det finns tennishistoria i staden och det är inget vi hittar på.

Han lutar sig fram en aning.

– Jag tycker inte att det är konstigt att vi ska ha spelare topp 10 i Sverige. Det borde vara standard. Sen är vi inte där idag i USIF, och då måste vi vara ärliga med det.

Får att nå dit tror han inte på att jaga snabba resultat och kortsiktiga genvägar.

– Vi måste skapa ett program som är robust. Som klarar av när det blåser lite – för det kommer det göra. Spelare utvecklas olika, föräldrar är engagerade, det händer saker hela tiden.

För att få inspiration till hur klubben kan bygga sin struktur och sina program framöver har USIF valt att hämta inspiration från andra miljöer, och tog i det syftet in Marcus Lindberg en dag för att dela med sig av Helsingborgs resa till där man är idag, som en av landets absolut mest framstående tennisklubbar.

– Jag gillar att titta på de som gör bra saker. Det finns mycket att lära. Som till exempel Helsingborgs Kids Academy. Där tyckte jag det var intressant att höra hur spelarna får välja spår – regionalt, nationellt eller internationellt – och också själva får vara med och sätta sin träningsmängd.

Han återkommer flera gånger till vikten av basen.

– Får du fler spelare i botten så ökar chansen att få fram fler i toppen. Det är ganska logiskt egentligen.

Men struktur räcker inte. Kultur är minst lika viktigt.

– Vi tränar som ett lag men tävlar individuellt. Då måste vi skapa en miljö där man drar nytta av varandra.

För Tom själv innebär rollen som kombinerat klubb- och sportchef också en personlig förändring. Efter 20 år av pendling till SALK från Uppsala blir vardagen idag annorlunda mot förr.

– Det är otroligt skönt att slippa pendlingen. Det är många timmar som bara försvinner annars. Visst, man kan prata i telefon och så vidare, men det är trots allt mycket tid som spenderas bakom ratten.

Hans bakgrund spänner över i princip alla delar av sporten – spelare, tränare, ledare, entreprenör.

– Jag har varit i tennisen hela livet. Spelat själv, jobbat med varumärken som Prince, Nike, RS, drivit shop, suttit i styrelser. Jag vet hur det funkar från många håll.

Han skrattar till när han pratar om sin spelarkarriär.

– Jag vann EM som 14-åring i lag tillsammans med Kent Carlsson, Christian Bergström och Christer Allgårdh. Blev borta med en korsbandsskada mellan 16-18 års ålder, kom tillbaka hyfsat och började spela college på LSU – vi kom tvåa i NCAA efter Stanford. Och Shaquille O’Neal satt i vår matsal varje dag eftersom han gick på samma skola – det var rätt häftigt.

Hans egen tennis nådde en bit upp, men inte hela vägen. Högsta rankingen kom sommaren mellan första och andra året i USA.

– Jag nådde 389 på ATP-rankingen och kände att jag inte var tillräckligt bra för att ta nästa steg. När jag var 22 år slutade jag och gick vidare i livet. Utbildade mig, flyttade runt lite och jobbade bland annat i Tokyo som tränare. Gick steg 3-utbildningen i Sverige 1995 tillsammans med bland andra Maria Strandlund Tomsvik, Thomas Högstedt, Peter Carlsson och Henrik Ekersund. Då skrev jag ett 30-sidors arbete om förälderns roll till tävlingsspelare.

Med den bakgrunden, där han slog spelare som Cedric Pioline och mött Goran Ivanisevic flera gånger, så vet Tom en del om vad som krävs för att nå långt med sin tennis. I USIF har han kommit till en klubb i en stad med en rätt så unik situation med två stora klubbar i samma stad som…konkurrerar med varandra, eller? Han själv chefstränare i Upsala TK mellan 2000-2004 och ordförande i klubben mellan 2006-2013.

– Det är klart att det finns en konkurrens, och det är bra. Men ibland kan resurserna bli lite splittrade.

Han har en vilja att samarbeta klubbarna emellan.

– Vi gör vissa saker ihop, som arrangerar tävlingar, och vi har pratat om att ha en gemensam tränarpool. Det finns saker vi kan göra smartare tillsammans vilket vi bör kolla på mer framöver.

– I slutändan kanske det viktigaste är att spelarna från Uppsala blir bra. Inte vilken klubb de kommer ifrån.

Att han tycker både USIF och Uppsala som stad ska ha spelare med långt fram i resultatlistor framöver är det inget snack om.

– Jag vill att vi som klubb ska bli så bra att spelare och föräldrar inte ens överväger att gå till en akademi.

Han låter det sjunka in en sekund.

– Men då måste du vara riktigt bra. Titta på HTK – dit kommer det spelare som vill börja, där tittar man inte bort i lika stor usträckning.

Som säljare reste Tom runt mycket i landet och satt sin fot i en och annan tennishall. I samband med säljmöten med klubbar och deras shoppar så tittade han ofta in på banorna där  den vardagliga verksamheten var igång.

– Jag brukade tänka: skulle jag vilja sätta mitt barn här? Och ibland var svaret nej. Det måste vi våga vara ärliga med.

Som slutord, för att lite beskriva var USIF står i processen som klubb, jämför han med två av världens bästa tennisspelare.

– Sinner och Alcaraz vill bli bättre varje år. Det måste vi också vilja. Och då måste vi också våga vara självkritiska och fråga oss: är vi verkligen så bra som vi tror? Eller kan vi bli bättre?

Nere på banorna har påsklovstennisen bytts ut mot strötidsbokande motionsspelare. Bollar studsar mot väggarna, någon svär över ett missat slag, någon skrattar. Uppe på läktaren står vi och ser på. Vi har pratat i nästan två timmar om riktning, kultur och hur USIF ska växa. Men verkligheten finns här nere – det är här jobbet börjar, slag för slag, vecka efter vecka. Och det är här nästa spelare ska formas