KRÖNIKA. I den här krönikan tar Magnus Ennerberg med dig in i en tränarhjärna genom åren. Från fokus på teknik och estetik till insikten att tennis handlar om spelets idé – hur man använder sin teknik smart, anpassar sig till motståndaren och vinner matcher. En personlig resa genom misstag, lärdomar och nya sätt att se på spel, träning och coaching.
Av: Magnus Ennerberg
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
För många, långa år sedan satt jag vid bana 6 på Drivan och tittade på en juniormatch, bredvid mig satt några svenska juniorer som ville följa de spännande matcherna i turneringens slutskede. På bana 5 skulle en match börja där spelarna stod och bollade in. Båda spelarna var i toppskiktet i Sverige i sin årskull och det var en intressant match på ingång. Spelare A hade gudabenådad teknik, slag som var en fröjd att skåda och liknelser med Roger Federer i fråga om estetik var inte helt orimliga. Spelare B hade i sin arsenal några av de fulaste slag man sett, allt såg onaturligt ut och hur bollen landade innanför linjerna var det ingen som förstod. Trots detta var spelare B favorit att vinna matchen då han var snabb som en vessla, känd att kämpa sitt yttersta på varje boll samt som krydda på moset var han en mental gigant i viktiga lägen som gillade att slå bollen in i banan. Spelare A var däremot inte känd för varken taktiskt kunnande eller förmåga att vinna viktiga bollar.
Precis vid matchstart hör jag följande kommentar från juniorerna sittandes på bänken bredvid.
”Spelare B kommer vinna, fast Spelare A är EGENTLIGEN bättre…”. Hans kompisar nickade och höll med.
Jag kunde inte låta bli att fråga hur de menade då, varför var A bättre men B skulle vinna?
”Jo, men A har ju så mycket snyggare slag ser du väl?!”
När man ser Iga Swiatek och Coco Gauffs forehands i slowmotion så är det knappast estetisk och teknisk perfektion man tänker på, men de skrattar hela vägen till banken ändå då de har andra styrkor som gör att de kan hitta sätt att vinna matcher. Kanske hade de varit ännu bättre tennisspelare med bättre forehand-teknik. Kanske hade den träningen tagit så lång tid så andra kvalitéer som är viktigare för dem gjort helheten sämre, ingen vet.
Jag är den första att erkänna att jag gått in i teknikestetikens fälla genom åren. Jag minns tydligt mina första spelare jag började jobba mycket med och hur jag som gammal Pete Sampras-fantast tyckte att alla spelare skulle börja sin serve som Pistol-Pete med racket framför näsan och bara främre fotens häl i kontakt med underlaget vid servens förberedelse (ni som vet, ni vet). Under mina år i studiebänken vid biomekanik-lektionerna på GIH gick jag bananas på hur man skapar optimal hastighet i ett tennisslag. Vad kan vi lära oss från diskusens och kulstötningens rotationer var en tanke som skrämmande ofta rörde sig i mina tankar och som jag tog med mig ut på tennisträningen på eftermiddagen efter studierna…
En notering jag gjorde med de spelare jag fostrade vid mitt biomekaniska altare var att det tekniskt såg väldigt bra ut och de kunde slå hårt, men det var inte alltid de siktade på rätt ställen och det var inte alltid bollen gick in i banan vilket sedan vid matchspel visade sig vara negativt. Jag hade helt enkelt förväxlat tennis med konståkning och trodde att biomekanik och estetik var spelet! Men det visade sig att mina spelare fick inga extrapoäng för deras fina teknik så länge bollen inte landade i banan… Jag hade missat spelets idé.
Fascinerad över mina lärdomar bytte jag snabbt riktning som coach tack vare en nyfunnen fascination för ”Game Based Approach” och att i alla träningar utgå från spelets idé. Tekniken skulle helt enkelt komma av sig själv genom att spela spelet tennis i olika former sas det. Och som det spelades, det var variation i bollar, det var variation i spelytor, det var övningar som snoddes från några riktiga genier kring Game Based Approach. Hör och häpna, spelarna jag tränade spelade inte vackrast men de slog in bollen i banan på ställen som motståndaren tyckte var svårt, succé tänkte jag!
Sen var det dags att börja spela i högre tempo och på gruset mot tuffare motstånd… det visade sig att alla tekniska saker man behöver kunna som spelare kanske inte bara löser sig av sig självt? En kickserve kanske behöver lite biomekanisk grundträning, en defensiv backhand i motvind kanske behöver lite rotationskrafter….
Tillbaka till ritbordet och funderingen att biomekaniken och GBA-tänket måste leva i symbios, hur kan jag som tränare få ut det bästa av båda världarna? Kan vi utbilda spelare som både får en teknisk verktygslåda som är TILLRÄCKLIGT bra för att spelaren ska kunna nå sina mål och att det inte finns stora tekniska begränsningar? Kan spelarna samtidigt lära sig förstå spelet tennis och hur man använder sin tekniska verktygslåda beroende på vilken situation man hamnat i?
Och där befinner jag mig idag, med en konstant fundering kring behovet av att gå in och gnugga tekniska detaljer för att säkerställa att spelaren inte har stora brister som kan exponeras i ett högre tempo samtidigt vi inte får fasta i teknikens hamsterhjul utan måste hela tiden ha kontakt med SPELET.
Om jag skulle generalisera, och det är ju populärt, så tror jag att vi kanske har en tendens som tränare att bli för smala i våra filosofier. De tekniskt intresserade tränarna tror att varje problem kan lösas med fler korgar teknik, de taktiska filosoferna diskuterar kross-rak växlar och behovet av att träffa C-korridoren i defensiven tills dagen blir natt. De fysiska och mentala experterna ute i landet är å sin sida säker på att alla förlorade matcher kan lösas med en ny fysövning eller ”mer självförtroende”.
Kanske har vi alla fel?
Veckans krönika avslutas med en uppmaning till oss coacher att ”kill your darlings”. Brukar du fastna i tekniska detaljer, byt fokus helt en månad och tänk bara på taktik. Är du en taktiker, lägg fokus på att lära dig mer om det mentala spelet. Försök bredda dina vyer och överraska dig själv med att få ett nytt perspektiv på vår underbara sport!
Hur mycket du än kan och varit med om finns det alltid något nytt att lära, visst är det härligt!
För de coacher som är sugna på att utveckla sig själva och tänka i nya banor kan jag varmt rekommendera min före detta kollega Zack Ohlins nya bok Maximum Coaching. Kanadensaren Zack jobbade med mig i tre år och han är bland de smartaste tränare som befunnit sig på svensk mark som jag har träffat. Han har nu skrivit en bok riktad mot coacher och hur vi ska utveckla oss själva – kolla här för mer info!
SENASTE KRÖNIKORNA FRÅN ENNERBERG
