15 februari, 2025

Vad är bra träning?

Redaktion

KRÖNIKA. Tankar om hur vi kan göra träningen mer effektiv.

Av: Magnus Ennerberg

Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!

I dagens krönika ska jag försöka att få till en kortfattad (nja) text om en av de saker som troligtvis snurrar mest i huvudet hos oss som är tennistränare:
Vad är bra träning?

Det är en fortsättning på en av punkterna jag hade med i min önskelista för 2025, (läs här) där jag hade en önskan om att vi i tennistränar-skrået vågar ifrågasätta oss själva och hela tiden försöka hitta bättre sätt att genomföra våra träningar. Vi ska aldrig göra saker bara för ”att vi alltid gjort så”.

Denna text är som vanligt skriven med målbilden för att få fram spelare som vill bli bättre som matchspelare.

I min ständiga jakt på bättre träning har jag haft förmånen att få träffa och diskutera träning med folk från hela världen samt tagit del av en stor mängd intressant utbildning, forskning och böcker på ämnet. Slår man ihop det teoretiska plus diskussioner med andra coacher kombinerat med mina 35.000 timmar på banan som tränare med ”trial and error”-erfarenhet så har jag JUST NU följande tankar kring träning:

Tennis – den komplexa idrotten.
Innan vi går in på detaljer är det viktigt att ha med sig grunden:
Tennis är ju en fantastisk sport då den är så komplex och en spelares utveckling kan påverkas av en enorm mängd faktorer. Det gör att det kan vara svårt att veta exakt vad som påverkar en spelares utveckling. Ibland kan man bli lite avundsjuk på sporter med väldigt få parametrar, uthållighetssporter där man vet att en viss Vo2Max är lika med framgång eller friidrottsgrenar där i princip allt man gör är mätbart och det kraftigt korrelerar med deras prestation i tävlingsmomentet.

I tennis undrar man ju: Hur kan man mäta mentala styrkan i viktiga lägen? Hur kan man veta att en spelare har blivit bättre på att välja rätt slag i rätt läge eller att träningen på sliceteknik faktiskt gett effekt? Otroligt svårt att mäta då tennisprestationerna är så mångfacetterade. En spelare kanske har otrolig fysik men är för mentalt svag. En spelare kan vara taktiskt briljant men hinner inte till bollen osv.

Tränar-ego, confirmation Bias
Som tränare är det lätt att ens egna ego kring sin träning gör att man inte gör korrekta analyser. En härlig story är ett snack jag hade med en coach som jobbade med en spelare som var otroligt stark i defensiva positioner och spelade med ett fascinerade tålamod (vissa skulle negativt kalla det ”jävla gnetare”). Jag pratade med tränaren innan en match, tränaren var mycket uppspelt och berättade att de hade jobbat så otroligt mycket på det offensiva spelet och nu skulle det hända grejer! 3 timmar senare hade hans bollsnåla spelare vunnit med 6-4 6-4 och hade slagit ETT offensivt slag på hela matchen. Tränaren gick sedan runt och pratade om den fantastiska offensiva forehanden hans adept slagit och var så nöjd att allt jobb gett effekt medan vi andra som såg matchen noterade att ingen utveckling i det offensiva spelet syntes i denna match. Samma tänk går att finna vid lägerverksamheter där tränare efter några dagars träning förkunnar ”det var svajigt första dagarna men nu ser det BÄTTRE ut!” Tränaren vill att hens egna insats ska ha gett effekt så man ser det man vill se.

Det vore mer produktivt om tränaren gör tvärtom. Alla saker som spelaren är DÅLIG på ska tränaren ta ansvar för.

”Min spelare missar för mycket, jag måste tänka till hur jag kan förbättra min träning så hen sätter bollen”

”Min spelare svajar under press, vad har jag gjort för fel i min coachning som gör att det blir så?”

Självklart är spelaren själv ansvarig för sin prestation men om jag som tränare tänker på det sättet tror jag att man blir en bättre tränare. Som tränare måste man vara väldigt öppen och förstå komplexiteten kring prestationer.

Vad säger forskningen, vilken sorts träning ger mest och bäst effekt?
Det finns en mängd personer som har dedikerat sina liv kring forskning på vilken typ av träning som ger effekt. Det har gjorts mängder med experiment på människor kring idrott, musik med mera och om jag tar mig friheten att sammanfatta vad som är effektiv träning så säger de följande:

det måste vara utmanande, det ska vara svårt så man nästan inte klarar av det
Man ska ha 100% ”engagement” i det man gör
Misslyckanden är en förutsättning för utveckling

Lyckas man med detta så hamnar spelaren i ett så kallat ”deep practice-mode” som gör att träningen får bäst effekt. Detta ska sedan kombineras med stora mängder sömn då det är under sömnen som dessa intryck sorteras och ”fastnar”.

Det är värt att notera att träningen måste vara svår och att misslyckanden är en förutsättning för utveckling. Det innebär att övningar där spelarna har enkelt för att sätta bollen och det hela tiden blir ”bra spel” troligtvis inte utmanar spelarna tillräckligt mycket.

Läs gärna Eriksson/Pools bok Peak samt Matthew Walkers Sömngåtan. Även Daniel Coyles mer lättlästa bok The Talent Code är läsvärd på ämnet.

”Does it transfer?”

Jag hade turen att få träffa en väldigt duktig coach under Kungens Kanna för många år sedan och sedan besöka honom i hans hemmiljö och diskutera träning. Han sa vid flertalet tillfällen kring träningsupplägg, ”is it effective, does it transfer?”. Just frasen ”does it transfer” har jag tänkt mycket på sen dess, hur vet man att träningen man gör överförs till matchbanan? Som jag skrev i början på denna långläsning kan det vara svårt att veta exakt vad som gör att spelaren vinner/förlorar matcher men vi måste ändå försöka tänka i dessa banor.

Jag har sett flertalet spelare som spelar otroligt bra tennis i träningsmodeller och under slagövningar men överföringen av denna spelnivån inte alls märks när det spelas riktig match. Då kan man säga att träningens ”transfer” är extremt dålig. Målet med träningen är inte att man ska ”spela bra” eller att det ska ”kännas bra” om det sedan inte ger effekt i riktig match. Att göra övningar där spelaren hela tiden vet vart bollen kommer samt det är förutbestämd vart man ska slå tar ju bort tennisens viktiga del i att läsa bollen samt beslutsfattningen. Så om man tränar mycket på detta sätt finns en risk att det inte ger så stor effekt i matchspelet som man tror.

1%-arna

Det finns en liten liten mängd personer som har en overkligt stor drivkraft. Dessa spelare kallar jag en-procentare även om det kanske är på promille-nivå om vi ska vara matematiskt korrekta. Träningen kan i princip ha vilket upplägg som helst och spelaren blir ändå bra. Deras enorma vilja att sätta varje boll, vinna varje boll gör att man som tränare i princip bara kan åka med och ge lite tips och småjusteringar.

De tränare som jobbar i svenska klubbar har dock en svårare uppgift, där måste tränaren och träningens upplägg skapa en stark drivkraft och motivation. Spelare kommer trötta från skolan och är kanske inte helt inkopplade att ge 100% på varje slag hela träningen. Då blir tränarens roll enormt viktig då tränarens pedagogik och upplägg på träningen kan om den görs rätt få in spelaren i ”deep Practice” eller om den görs fel få ned spelaren i ett tillstånd där man ”spelar av” sin träning.

Det är viktigt för oss tränare att inte utgå från ”en-procentarna” när vi planerar vår träning utan målbilden ska vara att hitta rätt utmaningsnivå för alla spelare i gruppen så de hittar ”deep Practice”-nivån. På samma sätt som man som tränare bör ta ansvar för spelarens brister i spelet bör man också ta ansvar om man inte lyckas inspirera spelarna att hamna i ”deep Practice”, vad ska jag göra bättre som coach för att kunna lyfta in alla spelare i en bra träningszon?

Det polska geniet
För många år sedan fick jag lyssna på en polsk tränare/utbildare som var bland det bästa jag hört. Ett tänk som han hade var att det är omöjligt att man ska kunna få fram bättre spelare än andra länder genom att tänka att man ska slå dem på mängdträning, det finns så många ställen där folk slår på bollen dygnet runt i princip. Den polska strategin var istället att ha den mest effektiva träningen med störst transfer till match. Därför skulle alla moment i träning ha teknisk, taktisk, mental och fysisk utmaning parallellt. Att ”bara” träna teknik eller bara taktik för att sedan gå ut och köra fys och sedan gå till en psykolog tog för lång tid. Därför försökte de planera så att alla moment innehöll korrekt utmaningsnivå i alla fyra moment samtidigt. Det var häftigt när han visade träningsklipp på de juniorer som de jobbade med på detta sätt och hur de la upp träningspass för att få utmaning på alla moment samtidigt. Några år senare när man såg dessa spelare på Grand Slam-nivå så kunde man ana att det hade gett önskad effekt…

Skill development – långt eller kort perspektiv?
Som tränare måste man veta om träningen ska ha ett långt eller kort perspektiv. En tour-coach som förbereder en spelare inför en Slam bör rimligtvis ha en annan agenda än en coach för ett gäng U12-spelare med stora ambitioner.

Coacher som jobbar med juniorutveckling behöver lägga en stor del av träningstiden på saker som inte kommer ge positiv effekt i match på flera år. Att utveckla en spelare som lär sig alla tekniska variationer i serven men som inte har den fysiska nivån ännu för att kunna få effekt på den exempelvis kommer ju inte ha någon nytta av de olika serve-varianterna förrän puberteten har gett spelaren möjlighet att utnyttja sin teknik.

Samma sak gäller kring utveckling av volley och allt kring nätspelet där spelaren under flera år kommer vara för liten för att kunna utnyttja nätspelet i matchspel på optimalt sätt men ju äldre spelaren blir så blir det mer och mer användbart i match.

Därför ska man akta sig för att jämnställa bra resultat i unga år med att träningen är ”bra”. Att vinna matcher i u10, u12 och u14 genom att sätta enkla servar och sen vara superstadig med toppade grundslag för man bara tränar på dessa kvaliteter gör att man oftast blir omsprungen av spelare som tränat med att utveckla flera skills i ett längre perspektiv.

Som jag skrivit tidigare så brinner jag mycket för serveträning och blir alltid fundersam när jag ser tränare som står och tränar serve från baslinjen med små spelare i U10-klasserna. Serven är ett slag som ska slås med fart. Att lära sig en rörelse där man stöter bollen uppåt för att få den att dimpa ned i serverutan är i min värld kontraproduktivt. Men rädslan att göra dubbelfel i nästa match gör att man står o tränar på ”puttservar” som hämmar den långsiktiga utvecklingen.

Vad är kravbilden, hur spelas tennis?
För att förstå vilka saker man måste bli bättre på måste man först förstå sporten. Vill man bli bra på tennis är följande saker grunden:

Tennis är ett ”game of errors” där man ska få den andra att missa samtidigt som man vill minska sina egna missar. Man måste även vara bra på att mentalt kunna hantera sina egna missar (70%+ av bollarna slutar med missar)
Varje boll inleds med serve och retur
Du vet aldrig vart nästa boll du får emot dig kommer komma så din anticipering, reaktionsförmåga samt snabbhet/rörelsemönster blir viktig.
Beslutsfattning (medvetet eller omedvetet) är tennisens grund. Det är en Open-skill sport.
Du vet aldrig hur lång en boll, ett game, en match kommer vara.

Om man som tränare tittar på dessa fem punkter och håller med om att det är viktiga saker i tennis så kan man sedan ställa sig frågan. Hur stor del av min träning innehåller dessa moment? Kan jag ändra något i min träning imorgon som gör att spelarna får träna på dessa bitar mer?

Och med det polska geniet samt forskningens termer för bra träning som bakgrund, kan jag få med alla dessa fem moment i min träning samtidigt? Och hur stor överföring till matchbanan i ett långt perspektiv har min träning?

Ständig utveckling som coach

Sådär tänker jag alltså nu om träning – men jag hoppas att de möten med coacher, nya böcker man läser och nya varianter av träning gör att jag tänker annorlunda om fem år för man vill ju inte fastna i gamla hjulspår.

Ett tillfälle för att utvecklas som tränare är under den tränarträff jag håller i under Kungens Kanna, det finns några platser kvar, anmäl er via länken: https://www.kltk.se/tranartraff-under-kungens-kanna-och-drottningens-pris/