KRÖNIKA. Efter två år i elitfotbollen känns det som att komma hem igen – till ljudet av studsande bollar och vardagen på banan. Med sig tar tar Linda erfarenheter och insikter som hon kokat ner till tio budord. Inte heliga, men tillräckligt starka för att hålla riktningen när hösten drar igång.
Av Linda Jansson
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
För oss klubbledare och tränare är mitten av augusti både en nystart och ett stresstest. Vi har våra upplägg, mål och visioner som blandas med verkligheten och allt vad det innebär med terminsstart, bollkorgar, och försenade skolscheman som sätter pinnar i hjulet för tränarnas planer. För mig är det lite mer speciellt än vanligt denna höst. Då jag efter knappt två år med elitfotboll nu återvänder till ”den vita sporten”.
Efter många års erfarenhet, blandat med utbildning och ”tennisgurus” jag lyssnat på så har jag anammat vissa principer som ofta håller när man tränar yngre juniorer. Jag brukar kalla dom mina budord. Inte för att de är heliga, men för att de hjälper mig att hålla riktningen.
Det första handlar om ironi. Ironi kan vara både rolig och skarp, men inte när du står framför en grupp åttaåringar. Unga spelare förstår sällan ironi. Vänta med ironin tills de själva kan leverera ett ”kul att du kom idag” när du råkar bli sen.
Sedan har vi koordination. Grunden till nästan alla fysiska färdigheter. Att byta riktning, hålla balansen, fånga bollen med en hand, och andra koordinativa färdigheter är grunden till nästan allt barnen ska lära sig på tennisbanan. Våga lägga minst 10-12 minuter i varje pass på ren koordinationsträning. Enklast är det att göra detta i uppvärmning och sidoövningar.
Ett tredje budord, låt barnen lyckas och förstärk ett gott beteende. För lätta övningar leder till tristess. För svåra övningar till att någon plötsligt måste gå på toa eller har ”ont” någonstans. Hitta den där nivån som dom precis klarar av. Där dom får kämpa men ändå lyckas hyfsat ofta. Och ge gärna lite extra beröm när någon plockar upp bollar utan att bli tillsagd. Det barnen får uppmärksamhet för, kommer de vilja göra mer av.
Sedan kommer den stora frågan om bollar. Om det, mot förmodan, fortfarande finns någon som tror att spelarutveckling är ”a race to yellow balls”, följer här några exempel som visar vikten och framgången av att först fundera över vilken effekt man vill uppnå med övningen och därefter välja boll. År 2023 hade jag förmånen att vid två tillfällen träffa representanter från det italienska tennisförbundet. Under ett av mötena fick dom frågan ”när vet man att det är dags att byta till en snabbare boll”? Italienaren tittade oförstående på frågeställaren. För honom var det självklart att alltid utgå från vilken effekt man vill uppnå med övningen och därefter välja boll. Han berättade att Jannik Sinner som 17-åring ibland tränade med gröna bollar och att Camila Giorgi använde orange bollar i vissa övningar trots att hon var etablerad i världseliten sedan länge.
Bildspråk (metaforer) och storytelling är ett av tränarens mest kraftfulla pedagogiska verktyg. En väl vald metafor kan på ett ögonblick förvandla något abstrakt och svårbegripligt till något konkret och självklart. Säger du till en junior att “se ut som frihetsgudinnan när du lyft upp bollen” skapas en tydlig mental bild som både väcker känslor och fastnar i minnet. Hjärnan älskar bilder, och den minns bilderna bättre än ord och kopplar dom till tidigare erfarenheter. Plötsligt blir teknik, rörelsemönster och taktik inte bara instruktioner, utan levande berättelser som spelaren kan relatera till. Bildspråk och storytelling sparar tid, förstärker budskapet och gör lärandet roligare, både för den som undervisar och eleven.
Tennisträningen är ingen teorilektion.Det ska vara hög aktivitetsgrad under hela lektionen. Var kortfattad och kärnfull i dina muntliga instruktioner.
Variation är kunskapens moder. Våga tidigt introducera många olika slag, kast och spelsituationer. Förbättringarna syns inte omedelbart och ibland kan det kännas rörigt, men när polletten väl trillar ner sitter kunskapen på djupet.
Sätt ramar för din grupp så tidigt som möjligt. Vad är det som gäller i den gruppen? Några vanliga ramar brukar vara att vi strävar efter att komma i tid, att man gör sitt bästa och att vi är schyssta mot varandra. När reglerna är tydliga och rutinerna sitter, skapas trygghet. Missförstånden blir färre och energin kan läggas på det vi är här för, dvs att spela, utvecklas och ha kul. Barn vill göra rätt, och vet dom vad som gäller är det enklare att göra rätt.
När vi ger feedback ska vi uppmärksamma ansträngningen, strategin och uthålligheten snarare än talang och personlighetsdrag. När feedback knyts till något man ”är” finns risken att man blir rädd för att misslyckas och undviker utmaningar.
Och till sist, ha alltid med dig vikten av det implicita lärandet. Det som sker när barnen spelar spontant, tränar öppna spelsituationer och kör mycket match. Det bygger naturliga rörelsemönster, intuition och beslutsfattande. Och det är ofta just de spelarna, som tränat mycket implicit, som klarar pressade matchlägen bäst enligt forskningen.
SENASTE KRÖNIKORNA FRÅN LINDA JANSSON PÅ BASLINJEN:
