Att skapa minnen

I den här krönikan skriver Linda Jansson om hur en uppväxt fylld av resor, ansvar och nyfikenhet lade grunden för en syn på idrott där upplevelser och prestation går hand i hand.

“Linda, var du bra i skolan?”

Frågan kom i december, från en deltagare på Bastränarutbildningen. På en sekund var jag tillbaka i klassrummet på högstadiet i Mariehamn. Jag började fundera över om jag var bra i skolan, men det enda som dök upp i mitt huvud var dessa ord från min klassföreståndare.

“Du får vara ledig från skolan på ett villkor. Att du tar ansvar för att på egen hand lära dig de saker som du missar.”

Det blev ett enkelt kontrakt mellan mig och min klassföreståndare.

Att växa upp på en ö och samtidigt satsa på tennis innebar en sak. Många resor. Färjor, flyg och övernattningar. Tre–fyra helger per månad var jag på resande fot. Ofta åkte jag fredag morgon och kom hem först på måndagskvällen. Men jag såg alltid till att sköta skolan. För gjorde jag det då fick jag fortsätta åka iväg och tävla.

Det är lätt att tro att det är matcherna man minns när man börjar blicka tillbaka på åren med tävlingsresorna. Vinsterna. Förlusterna. Bollarna man borde ha satt.

Men när jag tänker tillbaka är det något helt annat som spelas upp.

Som den där första resan till Uleåborg. Jag och Malin, två tolvåringar på äventyr. Ensamma. Inga mobiltelefoner (det här var på 80-talet). Några hundra finska mark i fickan och knappt ett ord finska i språkarsenalen. Spänningen låg inte bara i matcherna, utan i allt runt omkring. Hur skulle vi hitta? Hur vi skulle förstå? Hur vi skulle göra oss förstådda?

Med tiden fick vi tennisvänner, särskilt i Helsingforsområdet. Sådana där familjer som alltid hade en soffa att erbjuda. Som man skrattade med mellan matcher. Som gjorde att tävlingarna blev något mer än bara matcher och resultat.

Senare i livet började jag göra det mer medvetet. Jag ville alltid lägga till en dimension på resorna. Inte bara spela utan också uppleva och lära mig något om platserna jag kom till.

Som den gången vi flög upp till Victoriafallen i Zimbabwe i samband med en tävling.
När när vi avslutade en sydamerikaturné med att uppleva Machu Picchu. Eller en ledig eftermiddag i Pisa, med blicken upp mot det där märkligt lutande tornet.

Små sidospår. Som blev stora minnen.

En gång hamnade jag i en diskussion om livet på tävlingsresor med en fd landslagstränare i golf. Likheterna mellan tennis och golf är slående. Ständiga resor och tävlingar under största delar av året. Hon sa något som verkligen stannade kvar hos mig: ”De som lyckas bäst är de som ser till att ha minst tråkigt ute på tävlingar.”

Först låter det nästan motsägelsefullt. Går det verkligen att nå toppen om man inte lever helt uppslukad av träning och tävling? Som om varje stund som inte är strikt fokuserad på prestation skulle vara ett tecken på bristande seriositet.

Jag tror precis tvärtom. Och följer man till exempel Svenska landslaget i fotboll eller Aryna Sabalenka, så är det svårt att missa just den delen. Glädjen. Upptågen. Det som händer mellan träning och match. Att det går att kombinera en superseriös satsning med att skapa minnen är utom tvivel.

Snart är det dags för mig igen. Jag och min kollega Natasha åker med ett ungt gäng från Solna TK till Åland för några dagar fyllda av tennis och glada upptåg.

En ny generation. Nya tennisresor. Och nya minnen.

PS. Några dagar efter ett rekordstort SJT JRM, som spelades på fem olika platser runt om i regionen, vill jag passa på att rikta ett varmt och stort tack till alla som varit delaktiga: kollegor, domare, föräldrar, Linus på baslinjen, Tennis Stockholm, Svenska Tennisförbundet, Järfälla TS, Sollentuna Tennisklubb, Sollentuna Rackethall och Tumba Padel & Tennis. Ingen nämnd, ingen glömd.