Emma och Lara Paskasch tränar före skolan, pushar varandra på tennisbanan, spelar piano, pluggar ihop och spenderar större delen av vardagen sida vid sida. Efter flytten från Tyskland till Sverige har tvillingsystrarna från USIF hittat både ett nytt hem och en gemenskap där kärleken till sporten fortfarande står i centrum.
Baslinjen träffade USIF-talangerna på Ölstugan Tullen i Uppsala för ett samtal om morgonträningar, flytten från Tyskland och drömmen om framtiden.
Av: Linus Eriksson
• Plats och tid: Torsdag 28 maj 16:00, Ölstugan Tullen i Uppsala
• Beställningen: Fläskschnitzel till båda
• Dryck i glaset: Vatten utan bubblor
• Klubb: USIF
• Moderklubb: USIF
När dörrarna till Ölstugan Tullen i Uppsala öppnas sista torsdagen i maj står ett större pensionärsgäng redan redo utanför restaurangen. Emma och Lara Paskasch tittar på varandra och börjar skratta direkt.
– Vi sänker medelåldern rejält.
Fem månader efter restaurangens öppning sitter tvillingsystrarna från USIF i ett avskilt bås med varsin fläskschnitzel framför sig. Personalen tar emot oss väl och ganska snabbt börjar vi prata om allt från tennis och bakning till morgonträningar och livet tillsammans som tvillingar.
Det märks tidigt att Emma och Lara trivs väldigt bra i varandras sällskap.
– Det är ganska nice att alltid ha någon med mig, säger Lara.
– Vi blir faktiskt inte trötta på varandra, fyller Emma i.
De går i samma klass av eget val, tränar ihop nästan varje dag och spenderar stora delar av sin fritid tillsammans. Samtidigt är de noga med att förklara att relationen inte handlar om att vara identiska.
– Vi kommer inte i paket, säger Lara och skrattar.
Två minuter skiljer systrarna åt, vilket storasyster Lara inte har något emot att påtala. Lara är vänsterhänt och spelar med mer spinn och säkerhet, medan Emma beskriver sig själv som mer aggressiv på banan.
– Även om jag kanske borde ta det lite lugnare ibland, säger Emma.
De coachar varandra konstant under träningar och matcher.
Om forehanden inte känns rätt frågar de den andra om råd. När den ena utvecklas försöker den andra haka på.
– Vår tränare Peter Rejmer brukar säga att en blir bättre först och sen kommer den andra, säger Lara.
Deras intåg in i tennisens värld skedde före flytten till Sverige. Familjen bodde då i Freising, strax utanför München i Tyskland, och det var mamman som först började spela.
– Det lät kul, så då började vi också, säger Emma.
När systrarna var nio år gamla kom frågan hemma vid middagsbordet som skulle förändra familjens liv.
– Mamma och pappa frågade om vi kunde tänka oss att flytta till Sverige.
Föräldrarna, som båda har kroatiska rötter, hade tidigare semestrat i Sverige ihop med döttrarna och trivts med lugnet och miljön. Emma och Lara utbrast direkt ”ja” och så var flytten bestämd!
Sverige blev snabbt ett hem och sedan dess har de trivts som fiskar i vattnet.
Båda beskriver ett samhälle och ett skolsystem som känns betydligt lugnare än det de lämnade bakom sig.
– I Tyskland har man jättemycket läxor och prov hela tiden. När vi pratar med våra kompisar hemma har de alltid massa skolarbete att göra. Här är det mycket mer chill, säger Lara.
Svenskan gick fortare att lära sig än någon hade kunnat tro. Innan flytten hade systrarna tränat lite med Duolingo. Bara några månader senare skrev de nationella prov efter jullovet.
– Vi fick alla rätt på allt, säger Emma och skrattar.
Kort efter flytten till Sverige började de spela i USIF.
Den första träningen var med Magnus Johansson och systrarna flyttades snabbt upp till tävlingsgruppen.
– Alla var väldigt snälla och roliga. Det blev lätt att lära känna folk där, säger Lara.
I dag är klubben en stor del av deras vardag. Inte bara genom den egna träningen, utan också genom arbetet som tränare för yngre barn i minitennis och tennislekis på helgerna.
– Gemenskapen på klubben är en stor anledning till varför tennis är så kul, säger Emma. Det känns bra i kroppen att spela tennis och framförallt att spela tennis där.
De tränar fem dagar i veckan och flera morgnar börjar långt innan de flesta klasskompisarna ens vaknat.Klockan sju står de på banan.
Initiativet kom efter att tränaren Rejmer föreslagit att de skulle börja träna mer själva på morgnarna.
Pappa var till en början dock skeptisk.
– Han frågade varje kväll om vi verkligen var säkra på att vi ville gå upp så tidigt, säger Lara
Svaret blev alltid detsamma: Ja!
Nu tränar de tidiga morgonpass flera gånger i veckan innan skolan börjar.
– Pappa var nog själv tveksam till att gå upp tidigt i början, haha, men han har blivit bättre på det nu, säger Emma och ler.
Även fysträning hinns med, tillsammans med klubbens fystränare Kari Hyökki. Tjejerna försöker peppa fler från klubben att haka på de träningspassen, men har svårt att få med sig så många fler.
– Det blir ju roligare ju fler man är…men det är svårt att få med särskilt många, förklarar tjejerna.
Utöver tennisen fylls dagarna av annat. Emma gillar att baka och för bara några dagar sedan blev det kladdkaka med dulce de leche hemma i köket. Lara läser och skriver mycket – och äter gärna det Emma bakar.
Båda spelar dessutom piano.
– Vi tar lektioner en gång i veckan och tränar när vi hinner, säger Emma.
På tennisbanan har tjejerna mål och drömmar, men kanske ännu tydligare värderingar. De pratar mycket om vikten av att uppföra sig rätt på banan.
– Jag tycker man alltid ska ge sitt bästa, säger Lara. Vissa spelare skriker och slår racket i marken eller skyller på vinden och solen. Men motståndaren har ju samma saker emot sig.
Emma nickar.
– Vi försöker alltid göra vårt bästa och hålla fokus.
Drömmarna finns också där. Kanske WTA-touren längre fram i livet. Kanske stora internationella tävlingar. Men när systrarna själva beskriver vad de egentligen vill återkommer de hela tiden till samma sak: Att fortsätta ha kul.
– Jag vill spela så länge som möjligt och bli så bra jag kan bli, säger Lara.
Förra sommaren fick båda uppleva Båstad för första gången – ett minns som satt sig starkt hos dem båda. Emma minns hur hon fick vinna en jämn match inför stor publik och fick beröm från personer hon inte kände efteråt.
På frågan om sitt bästa tennisminne berättar Lara om sin allra första matchseger, som kom i en seriematch.
– Jag grät av lycka efteråt. Jag kramade Emma och alla som var där.
Fortfarande, flera år senare, beskriver hon känslan på nästan samma sätt.
– Det är fortfarande lika kul att vinna.
I sommar väntar nya tävlingar i Båstad innan familjen reser vidare till Kroatien för semester och besök hos släkten. Kanske blir det även en sväng till Wimbledon för att titta på tennis, avslöjar de. Vem vet, framtiden är öppen. Någon flytt tillbaka till Tyskland ser de inte ske i framtiden. Chansen är då större att dem vill testa på något annat land, för att uppleva någon ny miljö istället.
Och oavsett vad som händer verkar en sak vara säker: Emma och Lara Parskasch tänker fortsätta göra resan tillsammans.
När systrarna mot slutet av lunchen får ge ett råd till varandra kommer svaren snabbt.
– Fortsätt ha kul, säger Lara till Emma.
Emma ler tillbaka innan hon svarar:
– Och din vänsterhäntserve ska bli så bra att den sitter där varje gång.
