KRÖNIKA. Om den fortsatta kampen för jämställdhet och om varför förra helgens klubbtränarutbildning var ett stort steg på vägen.
Av: Linda Jansson.
Foto ovan: Sascha Zachuber
I helgen avslutades första delen av Bastränarutbildningen i Stockholm. Det var två intensiva och inspirerande dagar fulla av praktikpass, diskussioner och ett härligt engagemang från deltagarna. Men det som verkligen stannade kvar hos mig, långt efter att sista övningen var avklarad, var en enkel men kraftfull detalj: deltagarlistan.
För första gången sedan jag började hålla i de här utbildningarna var majoriteten av deltagarna tjejer. 60 procent, närmare bestämt. Det låter kanske inte som en revolution, men i ett idrottssammanhang där tränarrummet länge dominerats av män, är detta av stor symbolik.
Några veckor tidigare, på andra sidan Atlanten, hände något annat som fick mig att tänka till: Billie Jean King (tennisikon, pionjär och orädd förkämpe för jämställdhet) blev den första kvinnliga idrottaren att få en stjärna på Hollywood Walk of Fame. En symbolisk händelse, absolut. Men också en viktig påminnelse om den resa vi gjort, och varför tennisen lyckats ligga steget före många andra sporter i jämställdhetsfrågor.
Jag minns mina egna år på ITF-touren under 90-talet. Hur kul det var när vi spelare hamnade på mixade tävlingar, där både killar och tjejer tävlade samma vecka. Men också hur vi alla, oavsett kön, kämpade med samma saker: ekonomin, rankingpoängen, resorna. För att dryga ut kassan spelade många av oss klubbtennis nere på kontinenten. Jag hamnade i Tyskland, och även där var förutsättningarna lika, oavsett om man spelade i dam- eller herrlaget. Åren var tuffa, men hyfsat rättvisa.
Grunden för detta lades redan på 1970-talet, när Billie Jean King och åtta andra kvinnor ”The Original 9” bröt sig loss från ATP:s strukturer och startade sin egen tour: Virginia Slims Circuit (uppkallad efter det första företaget som vågade sponsra dem). Det blev början på WTA. De vägrade spela för mindre pengar bara för att de var kvinnor. De tog konflikten. Och de vann.
Det dröjde inte länge förrän damtennisen stod på egna ben – med egna sponsorer, egna publikdragare, och så småningom jämlika prispengar i Grand Slam. US Open var först 1973. Australian Open följde 1984, och Franska öppna och Wimbledon tog steget i början på 2000-talet.
Samtidigt har andra idrotter kämpat i betydligt trögare system. Fotbollens kvinnor, till exempel, har i decennier levt i skuggan av herrarnas institutioner. Det har inte handlat om brist på talang eller engagemang, utan om strukturer, historia, resurser och stängda dörrar. FIFA och många nationella förbund har länge satsat mest på män. Men nu börjar vi se förändring även där. De senaste årens VM och EM har blivit globala folkfester, med växande publik och medialt genomslag.
Tro inte att jag tänker att vi i tennisen är framme än. Långt därifrån. Fortfarande är majoriteten av tränarna män. Fortfarande speglar klubbmiljöerna ofta vilket kön som anses viktigast. Exempelvis genom bildvalen på väggarna, storleken på omklädningsrummen, i vilka som lyfts fram på sociala medier.
Men jämfört med många andra sporter har vi ändå kommit långt. Och ibland behöver vi stanna upp och faktiskt känna tacksamhet. För Billie Jean King, för Original 9, och för alla starka kvinnor som plogat vägen, trots att vägen var både smal och krokig.
Och varje gång en ny tjej kliver in i tränarrollen, varje gång vi tar ännu ett steg mot en mer inkluderande idrottsvärld så bär vi vidare på det arv Billie Jean King och hennes medsystrar en gång tog strid för.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
SENASTE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN:
