Femton år efter att han senast var på plats i Madrid ser Ali Ghelem samma grundidéer – men i en helt annan skala och precision. Det som en gång var ett försprång för några få är i dag standard på högsta nivå. Frågan är inte längre om vi vet vad som krävs, utan varför vi fortfarande inte arbetar därefter.
Av: Ali Ghelem, grundare av Aim-X och fyscoach för flertalet svenska proffsspelare de senaste 20 åren.
Femton år har gått sedan jag senast var här i Madrid, då tillsammans med Robin Söderling. I grunden är mycket sig likt när jag nu åter är tillbaka på Masters 1000-tävlingen, men nivån är en annan. Det vi då försökte bygga för att kunna utmana de bästa i världen, att lämna så lite som möjligt åt slumpen och jobba med alla detaljer runt omkring, är i dag standard. Det som då var något några få gjorde riktigt bra är nu utgångspunkten för nästan alla.
Det första som slår mig när jag är här är inte matcherna, utan allt runt omkring. Hur spelarna rör sig, hur de jobbar i gymmet, hur de förbereder sig. Materialet i sig är inte revolutionerande. Det är fortfarande stänger, fria vikter, medicinbollar och gummiband. Ytorna är bättre och flödet runt träningen fungerar smidigare, men det är inte utrustningen som gör skillnaden. Det är hur konsekvent och precist den används.
Jag skulle inte säga att spelarna tränar hårdare i dag, men de tränar mer träffsäkert. Man gör inte saker bara för att det är “bra träning”, utan varje del har ett tydligt syfte kopplat till prestation. Under tävling handlar fysen inte om att bygga något nytt, utan om att underhålla, justera och optimera. Lite styrka, mycket explosivitet och snabbhet, små doser som gör att kroppen är redo för nästa match. Tunga vikter finns där, men i låg volym. Mycket av tiden går till rörlighet, aktivering och behandling. Kondition är inget man direkt tränar här, den belastningen får man via tennisen. Lite lågintensivt arbete i uppvärmning och nedvarvning räcker.
Tempot på spelet är brutalt. Det finns ingen tid att fundera. Du måste ta dig till rätt plats, vara redo innan det händer och kunna upprepa det gång på gång. Det är där fysiken avgör.
I singel är spelarna mer kompletta. I dubbel avgörs mycket framme vid nät, där explosivitet, reflexer och tajming är allt.
Det som kanske är tydligast av allt är fokuset. Det syns i blicken på spelarna. När de går in i en uppvärmning är det inte något man gör för att “komma igång”, det är som att matchen redan har börjat. Varje repetition har betydelse. Varje detalj räknas.
En arbetsdag här är också något annat än vad många föreställer sig. En timmes dynamisk uppvärmning och aktivering av nervsystemet, ett tennispass på runt en timme, och därefter upp mot två timmar med nedvarvning, behandling och återställning. Lägg till resor, mat, ombyte och dusch, och dagen fylls snabbt. Har man två tennispass är man ofta uppe i sex till åtta timmars arbete innan dagen är klar. Utöver det ska allt dokumenteras och planeras inför nästa dag.
Det är en struktur och ett arbetssätt.
Min roll här under veckan med André Göransson handlar inte om att lägga till mer träning, utan om att optimera det som redan görs. Att skapa struktur i dagarna, få ihop helheten mellan uppvärmning, fys, match och återhämtning, och säkerställa att det vi gör faktiskt utvecklar rätt saker.
En annan sak som blir väldigt tydlig är att det inte finns någon mall. Alla gör olika. Man försöker inte följa trender, utan man optimerar utifrån individen. Jag har tidigare jobbat med Robert Lindstedt och han och André är två helt olika typer av spelare. Grunderna är desamma, men vad som behöver utvecklas är olika, och det styr hela upplägget.
Det är också här skillnaden mot svensk klubbmiljö blir som tydligast. Vi jobbar inte på det här sättet. Inte konsekvent och inte över tid. Vi har sällan individuella fysiska program som styr utvecklingen, och vi har sällan tester som visar om vi faktiskt blir bättre på det som avgör prestation. Vi tränar, men vi vet inte alltid vad vi utvecklar.
Och utan det spelar det ingen roll hur mycket vi tränar. Det spelar ingen roll om vi gör det vi tycker är kul eller om vi gör samma saker som alla andra. Om vi inte identifierar vad som begränsar spelaren och systematiskt jobbar med att förbättra just det, så kommer vi inte närmare den här nivån.
Här handlar allt om att optimera fysisk prestation utanför banan och sedan kunna använda den på banan. Mäta, optimera, mäta igen. Det är en process som pågår hela tiden. Annars blir det något annat. Vi förbereder oss för folkrace och tror att vi ska kunna mäta oss med Formel 1.
Det här var sant redan för femton år sedan. Men i dag är avståndet större, tempot högre och kraven tydligare.
Vill vi dit räcker det inte att vilja mer. Det räcker inte att träna mer. Vi måste arbeta annorlunda, mer precist, mer individuellt och mer konsekvent över tid. Annars kommer vi fortsätta stå vid sidan av och tro att vi är nära. När vi i själva verket tränar för en helt annan nivå än den vi säger att vi vill nå.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Jag säger inte emot och respekterar såklart denna sanning. Samtidigt är det en beskrivning som såklart borde fungera som inspiration, en väckarklocka och en signal till klubbar med mera. Men det är också en extremt liten skara av spelare som är någonstans i närheten av detta? Eller har nytta av detta – och/eller förstår vad som sägs här…
Och kanske borde vi istället prata om det som borde vara normalt för de flesta tävlingsspelande juniorer?
90% av alla svenska tennisspelare värmer inte ens upp. Antingen inte över huvud taget, eller gör det på en acceptabel nivå.
Intensiteten på träningar är medioker. Om vi inte ens försöker springa efter bollen på tennisträningen – ja, då är varken medicinboll eller vikter något att bekymra sig om…
Och kroppen skall klara lite belastning om det skall ”fystränas”. Kanske borde alla juniorer springa 3 km en gång i veckan till att börja med? Och sedan hade ett pass ihop med Mamma på Friskis & Svettis, eller en handbollsträning varit en alldeles utmärkt start för de allra flesta innan vi tror att ”tennis- och individanpassad” fys gör någon som helst nytta?.
Missförstå mig inte. Jag förringar inte ambitionen eller kunskapen i artikeln eller hos krönikören. Här finns massor av värdefull kunskap. Men den är f.n ”pärlor för svin” och måste nedpaketeras till något rimligt att ta sats ifrån. Dagens barn är motoriskt underutvecklade och fysiskt mkt klena. Den största fysinsatsen svensk tennis kan göra är att börja med att förbjuda bilåkning till träningen. Om alla barn cyklade till sin träning hade vi ökat aktivitetsgraden rejält.
Svar från Ali Ghelem:
Mina iakttagelser i Madrid var egentligen inte tänkta som en beskrivning av hur man långsiktigt utvecklar atleter i klubbmiljö. Det var mer en reflektion kring vad som faktiskt händer i de miljöer de flesta aldrig får chansen att uppleva, och att dela med mig av några av de tydligaste sakerna jag såg och reagerade på.
Jag förstår samtidigt vad du menar och håller med om att svensk tennis har problem långt innan vi börjar prata om avancerad optimering på ATP-nivå. Men där tror jag också att vi måste vara försiktiga så att vi inte fastnar i gamla förenklingar kring vad fysisk träning faktiskt är.
Om jag bara hade 30 minuter i veckan med en ung spelare för att utveckla atletisk förmåga är det sista jag hade gjort att låta dem springa rakt fram i 30 minuter.
Tennis handlar om acceleration, broms, riktningsförändringar, koordination, rytm, timing, balans, explosivitet och förmågan att skapa kraft genom hela kroppen. Då måste träningen också utveckla de kvaliteterna.
Problemet i svensk tennis är inte att vi gör för mycket avancerad fysträning. Problemet är nästan motsatsen. Vi har ofta väldigt låg förståelse för hur man bygger atleter över tid på ett relevant och motiverande sätt.
Sprint, hopp, kast, lekfulla tävlingsmoment, olika rörelsemönster, kroppskontroll och styrka är i mina ögon en mycket bättre start för de flesta barn än att springa 3 km rakt fram. Och det går dessutom att skapa hög puls och utveckla hjärta och lungor samtidigt.
Det handlar inte om “rocket science”. Det handlar om att förstå vad sporten faktiskt kräver och bygga spelare utifrån det, steg för steg.
Och faktum är att utvecklingen internationellt är väldigt tydlig. Spelarna slår hårdare, rör sig snabbare och klarar högre tempo än tidigare. Det syns både i forskningen och på plats i miljöer som Madrid.
Frågan svensk tennis måste ställa sig är därför hur vi ger så många som möjligt en rimlig chans att vara fysiskt förberedda för de krav som tennis faktiskt ställer, oavsett vilken nivå man befinner sig på.
Haller med Ali men detta var en begynnande sanning även för 40 ar sedan. Jag kan inte komma ihag att mina spelare inte var väldigt koncentrerade och välförberedda för sin dagliga fysträning – även under tävling.
Visserligen var jag bland de första pa touren att bedriva daglig fysträning i kombination med terapi och idrottsmedicinsk behandling men det fanns. Och att fokuserad och tidsbegränsad högintensiv interaktiv neuromuskulokardiologisk träning är bästa „konditionsträningen“ och dessutom skadeförebyggande är förhoppningsvis för de flesta ingen nyhet.
Nu för tiden har naturligtvis alla mer „experter“ runt omkring sig. Men ärligt talat var den „vanliga tränaren“ bättre bevandrad i fysträning och mentalträning än de är idag.
Nu gör inte ens en fysio (terapeut) fysträningen. Alla är „specialiserade“. Det blir dyrt kan jag lova. Tror alla att detta är ett maste – ja, da flyger pengarna ut genom fönstret.
Det innebär även att lönerna har sjunkit för att spelarna behöver mer personal och den personalen jobbar mindre intensivt än förut.
Där har nivan drastiskt sjunkit. Dessa „specialiteter“ säljs idag som „rocket science“. Vi maste komma tillbaka till dagligt hart arbete och lära känna sin egen kropp. „Vanliga“ klubbtränare maste kunna genomföra bra fys- och mentalträning.
Svar från Ali Ghelem:
Jag håller med om mycket i det du skriver och har stor respekt för den generation tränare som byggde mycket av grunden redan för 30–40 år sedan. Många arbetade extremt hårt och hade en bred kompetens inom både tennis, fys och mental träning, ofta inom samma roll.
Och jag håller också med om att mycket av det jag beskriver inte är “nya sanningar”. Det fanns absolut redan då, precis som du skriver. Skillnaden idag är kanske snarare graden av konsekvens, mängden information och hur mycket högre det internationella tempot och de fysiska kraven har blivit.
Det jag reagerade på i Madrid var framförallt hur standardiserat det blivit att arbeta väldigt strukturerat och detaljerat runt prestation, återhämtning och fysisk förberedelse. Det som tidigare kanske drevs av några få väldigt kunniga personer är idag mer normaliserat på hög nivå.
Samtidigt håller jag helt med om risken att saker säljs som “rocket science”. Specialisering är både på gott och ont. Jag tror inte att man måste resa runt med ett helt team av specialister bara för att kunna bli en bra spelare. Däremot tror jag att klubbar, tränare, spelare och föräldrar behöver bättre stöd och bättre nätverk runt sig över tid.
Min ambition med texten var egentligen inte att beskriva exakt hur svensk tennis ska lösa detta. Det är en mycket större fråga än så. Jag ville mest beskriva verkligheten i Madrid och hur miljön på högsta nivå faktiskt ser ut idag.
Men samtidigt måste vi våga konstatera att Sverige inte längre är representerat på den här nivån i samma omfattning som för 30–40 år sedan. Någonting har gått väldigt snett sedan dess.
Och jag tror att mycket börjar väldigt tidigt. Hur vi utvecklar atletisk förmåga i tennisskolan. Hur vi får barn att tycka att fysisk träning är rolig och relevant för sporten. Hur många som faktiskt behåller drömmen om att en dag få åka till Madrid och tävla, istället för att försvinna ur sporten långt innan dess.
Bra inspel.
Tänker ändå att det i klubbmiljön krånglas till för mkt. Man köper in dyr utrustning och tittar på Youtube vad stjärnorna gör – men har ingen aning om vad de gjort i 10 år INNAN de utför sina moment…?
Ett pass innebandy i veckan och helt vanliga hopp och löpövningar 20 min efter varje tennispass hade gjort susen. Efter det att vi tvingat dem att göra en riktig uppvärmning. Sen måste, som en tidigare krönikör påpekade, vi omdefinera ordet träning! Ingen tränar någonting alls på egen hand, slår aldrig mot ett plank eller spelar minitennis.
Jag är övertygad om att Sverige är för litet för att vi ”maskinellt” skall ta fram superstjärnor ur en akademi eller ett specialprogram.