“Vi löste det ihop” – modellen som gav små klubbar större möjligheter

I mindre tennisklubbar handlar mycket om att få vardagen att gå ihop. Tränartimmar ska fyllas, grupper ska fungera och ekonomin ska balanseras. Men vad händer när klubbar börjar samarbeta på riktigt, inte bara med ett matchutbyte någon gång per termin? Jacob Hylanders resa genom flera västkustklubbar, och hans arbete i Lilla Edets TK, visar hur samverkan kan skapa både kvalitet, kontinuitet och framtidstro.

Av: Linus Eriksson

När Lilla Edets Tennisklubb snart får två nya hardcourtbanor utomhus är det ett efterlängtat besked och ett tecken hur en mindre klubb satsar framåt och uppåt.

– Vi hade två grusbanor tidigare, men en blev vandaliserad och kommunen tog en. Så vi stod egentligen kvar med en bana som begränsade oss ganska mycket. Nu får vi två hardcourtbanor, dessutom med belysning för spel på kvällar. Det kommer betyda jättemycket, inte minst för juniorerna som kan komma ut och spela mer, säger Jacob Hylander.

Markarbetet är redan klart och planen är att banorna ska stå färdiga under andra kvartalet. I värsta fall i slutet av juni, men förhoppningsvis tidigare än så. För en klubb som länge saknat fungerande utebanor är det ett viktigt lyft, både sportsligt och socialt.

Men Hylanders perspektiv sträcker sig längre än bara anläggningar. Hans erfarenheter från flera klubbar på västkusten har snarare format en tydlig bild av vad som krävs för att små föreningar både ska fungera och utvecklas.

Hylanders resa inom tennisen började i Ljungskile, strax innan han fyllde nio år. Där fick han sina första år på banan under ledning av den lokala tränarprofilen Fredrik Sjöblom.

– Jag spelade kanske en timme i veckan i början. Det var mycket rundtennis och ett ganska enkelt upplägg. Hade det fortsatt så är det inte säkert att jag hade blivit kvar i sporten.

Det blev istället ett skifte när nya tränare kom in i klubben och förändrade miljön.

– Det kom in personer som verkligen väckte min motivation. Då började jag spela mer, kanske tre–fyra gånger i veckan, och började även tävla lite lokalt.

Som spelare nådde han aldrig några större resultat, men ganska tidigt blev det tydligt att intresset för tränarrollen var minst lika starkt.

– Någonstans runt 15-årsåldern kände jag att jag kanske inte hade det som krävdes som spelare. Samtidigt tyckte jag det var väldigt roligt att vara på banan. Jag hade fina minnen från läger och tävlingar och det kändes naturligt att testa tränarspåret.

Efter gymnasiet tog han steget fullt ut.

– Jag var ganska skoltrött, och då dök möjligheten upp att jobba med något jag verkligen tyckte var roligt. Sedan 2014 har jag varit heltid i tennisen, i olika roller och olika klubbar.

Under åren sen dess har Hylander hunnit arbeta i klubbar som Ljungskile, Lysekil, Stenungsund, Kungälv och Gothia – miljöer med helt olika förutsättningar.

Skillnaderna i både struktur och storlek har varit tydliga, men det är framför allt människorna han träffat och arbetat med som gjort avtryck.

– Grundverksamheten ser ofta ganska lik ut oavsett klubb. Men det man tar med sig är människorna. Jag har lärt mig mycket av tränare jag jobbat med, hur de tänker och hur de driver sina grupper.

Han lyfter särskilt värdet av att inte stå ensam i sitt arbete.

– I många små klubbar står man själv på sin timme och kör. Men de gånger man fått jobba tillsammans med andra tränare, diskutera och bolla idéer, det är då jobbet är som roligast och även då man får chansen att utveckla sig själv.

Han ger några konkreta exempel.

– Jag har jobbat en del med Richard Wagi och vi har haft läger tillsammans. Jag vill självklart också lyfta Olivia Svensson i Lilla Edet som jag diskuterat mycket med, särskilt kring hur man jobbar med yngre spelare. Sådana utbyten betyder mycket.”

Att Hylander fått chansen att träffa olika tränare är till mångt och mycket tack vare tränarsamarbetet som olika klubbar på västkusten har haft.

Från början handlade det om Ljungskile TF och Stenungsunds TK. Efter några år tillkom även Lilla Edets TK. Upplägget låter enkelt – i praktiken är det sällan det. Alla som har jobbat i en tennisförening vet att det ofta är en snårig sträcka att gå från idé till verklighet. När så gjordes var det tydligt hur perfekt upplägget i praktiken faktiskt var:  att dela på tränarresurser istället för att varje klubb skulle lösa allt själv.

– Jag jobbade i Ljungskile och vi hade en ganska stark spelarbas, men bara underlag för två heltidstjänster. För att kunna anställa fler började vi istället hyra ut tränare till andra klubbar, då vi inte kunde stå för fler fulla heltidslöner själva, men gärna använde en del av en heltidstränares tid.

Stenungsund blev en av klubbarna som köpte in tjänsten.

– De hyrde in tränare från Ljungskile mot en fast månadskostnad, och vi såg till att det fanns tränare på plats och att verksamheten fungerade. Vi tog fullt ansvar för att fylla deras verksamhet med tränare.

När Lilla Edet stod utan chefstränare 2021 blev samarbetet ännu mer omfattande.

– Då kom vi in där på samma premisser och byggde upp något tillsammans. Det gjorde att vi kunde skapa en mer hållbar struktur, både för de olika klubbarna och för oss tränare.

För Hylander har erfarenheterna från olika mindre föreningar på västkusten givit en smått unik inblick i både utmaningar och möjligheter de här föreningarna har.

– Det visar att små klubbar inte behöver sitta själva och kämpa. Det finns mycket att vinna på att tänka tillsammans och dela på resurser.

Samarbetet klubbarna emellan har idag upplösts, men lärdomarna från de åren lever kvar.

Sedan 2021 är Lilla Edet Hylanders huvudsakliga bas, och det är också där han haft sin första chefstränarroll.

– Klubben har imponerat på mig. Jag har nog aldrig haft så roligt som tränare som jag haft här de senaste åren.

En stor del av förklaringen ligger i klubbens kultur och sammanhållning. Trots begränsade resurser finns en stark närvaro från medlemmarna i föreningen.

– På våra avslutningar kommer ungefär en tredjedel av medlemmarna. Det är ganska unikt. Vi gör mycket aktiviteter – femkamp, lotterier, brännboll, delar ut glass – och det bygger en stark gemenskap.

Det gäller även en vardag under terminen.

– Det är en klassisk småortsklubb på det sättet att många känner varandra. De yngre ser upp till de äldre och det skapar en fin dynamik.

I hallen finns ett brett idrottsutbud att tillgå, vilket skapar en levande miljö att vistas i.

– Det är en multisporthall med pingis, badminton, padel och tennis. Det gör att vi når många, men också att det blir extra viktigt att lyfta fram tennissporten.

Trots många positiva delar finns det såklart även tydliga utmaningar för en mindre klubb som Lilla Edet. En av de största handlar om att få fler spelare att ta steget in i tävlingsverksamhet.

– Vi försöker introducera tävling genom enklare former av turneringar eller interna tävlingar. Men det är fortfarande ett stort steg för många att ta.

Hylander arbetar halvtid för klubben sedan hösten 2024 då han började plugga parallellt. Med begränsade arbetstimmar hinns inte allt som kanske skulle behövas med.

– Jag jobbar ungefär 16–17 timmar i veckan på banan fördelat på tre dagar, och sen administrativ tid utöver det. Det innebär att man inte alltid räcker till fullt ut. Samtidigt pusslar man med timtränare och försöker få ihop schemat.

Trots att Lilla Edet är en mindre ort ser Hylander ingen anledning att begränsa ambitionerna.

– Klubben har en historia av att få fram duktiga spelare. Jag tycker inte att man ska nöja sig med att bara ha en bra breddverksamhet för att man är liten.

Bredvid tränarrollen studerar Hylander på IHM i Göteborg, med inriktning mot marknadsföring och IT. Ett sätt att skapa fler alternativ inför framtiden.

– Jag har jobbat med tennis hela mitt vuxna liv. Någonstans kände jag att jag ville testa något annat också.

Planen är att vara kvar i Lilla Edet åtminstone till våren 2027, men därefter är inget bestämt.

– Det känns lite vemodigt att tänka på att lämna, just för att det är så roligt nu. Men det är också skönt att ha möjligheten att välja. Det kanske kommer bli tennis fullt ut, eller så blir det inte det. Jag lämnar den dörren öppen.

Om han ska jobba kvar som tränare, nu eller i framtiden, är engagemanget A och O för honom. Det är inte förhandlingsbart.

– Har jag inte kvar det, då kan jag lika gärna göra något annat. Då kan jag plocka jordgubbar istället.

Hylanders resa rymmer flera lärdomar, men en framstår som tydligare än andra: små klubbar behöver inte alltid jobba på egen hand.

Det som fungerade på västkusten var inget färdigt koncept. Det växte fram ur ett behov av fler tränarledda timmar och någon som skötte den dagliga verksamheten i klubbar där resurser var begränsade. Tre klubbar hittade en lösning på ett problem som finns på fler ställen i landet. Det är inte särskilt komplicerat, men det kräver att någon tar första steget.