20 år sedan – skildring från en slam

Årets första Grand Slam är i antågande. Jacob Adaktusson ser tillbaka på ett starkt minne när han var på plats i Melbourne som spelare.

Av: Jacob Adaktusson

”Game Adaktusson, six games all, first set, tiebreak.”

 ”Kom igen nu Barkarby!!!”

Mitt i torkningen med handduken och en puls i trakterna av zon 5, kom vrålet. Under några få sekunder stannade tiden till. Barndomen och uppväxten flimrade förbi i revy. 

Stämningen runt den egentligen ganska anspråkslösa sidobanan på Melbourne Park var så långt ifrån något jag tidigare upplevt som spelare. Ett förvånansvärt stort antal blågula svenskar och ett gäng italienare skapade en närmast karnevalsk inramning. Redan på vägen ut ur spelargången hörde, denna till vardags på challengertouren kämpande järfällagrabb, sitt egna namn skanderas. Och ju närmre banan vi kom desto högre blev skanderingen ”Jacob, Jacob, Jacob…”

Vid 2-1 i tiebreak i första set spelades matchens i särklass bästa bollduell. Ett dussintal kvalitativa bollträffar i utmanande positioner avslutades med att jag lade undan en forehandvolley i tom bana till 3-1. Reaktionen var episk. En knuten näve i luften, vrålandes till de (förfriskade) vilda supportrarna.

Det skulle tyvärr visa sig bli höjdpunkten i en tenniskarriär som mest präglades av känslan av ångest och tillkortakommanden. 

Bara några minuter senare hade tiebreaket glidit mig ur händerna. 

Antiklimax.

Tankarna slogs mot varandra i en brutal inre fight:

“Fokusera nu och försök undvika den där förödande backhanden som han besitter, Sanguinetti. Du vet vad Maggo (Tideman, tränare för Tomas Johansson) och Tompa (Tomas Johansson) sagt. Självaste Moya och Srichaphan åkte dit på det där senast i US Open för bövelen! Ja, jag försöker ju! Men jag tappar ju mitt egna spel när jag tänker för mycket så!”

Hög anspänning och en mycket svårspelad och skicklig motståndare blev mitt fall. Just anspänningen hade spelat mig ett spratt under hela karriären. Jag var besviken över att jag inte ens i denna match, när jag lyckats med min livs bedrift att kvala in i en Slam, kunnat ”njuta” mer av tillfället. Men den extrema urladdningen kring och på banan gröpte helt enkelt märgen ur mig. En faktor som påverkade var dessutom att jag var den ende svensken på spelschemat denna tisdag. Thomas Johansson, Jonas Björkman, Sofia Arvidsson och Björn Rehnquist hade alla klivit in dagen före.

–

Men det finns alltid två sidor av samma mynt. För insikten infann sig också att jag undkommit med blotta förskräckelsen i omgången innan. Den nervösaste erfarenhet som jag någonsin gått igenom på en tennisbana – kvalfinalen mot den anonyme polske jokern Dawid Olejniczak. Killen hade stått för två jätteskrällar. Först mot kompetente chilenaren Paul Capdeville och sedan även den mycket gedigne spanjoren Marcel Granollers (prime Söderlings baneman 4 år senare). 

Varför blev då kvalfinalen en i det närmaste existentiell upplevelse? Jo, det bottnade (naturligtvis) i det enfaldiga tankesättet att jag ”på pappret” och även med min spontana känsla som utgångspunkt, skulle gå in till min livs viktigaste match som favorit. Trots att samma obefintliga erfarenhet av tillfällets dignitet – gällde båda.

Jag fruktade min notoriska oförmåga att leverera min offensiva tennis inför denna karriärdefinierande holmgång. Och då ska man ha i åtanke att jag var i toppform och hade presterat på utomordentlig nivå i rundorna 1 och 2 mot Wimbeldonsemifinalisten från år 2000 Vladimir Volchkov, samt fransmannen Gregory Carraz. 

Farsan, den eviga supporten och mentorn, hade tagit ett beslut i sista minuten att flyga hela vägen från Stockholm till Melbourne. Han hann bokstavligen precis till matchstart mot den hårt slående vitryssen. 

Tennisen är besynnerlig ibland. Vissa återkommande möten mellan två spelare kan exempelvis domineras av spelaren som man inte tror ska vinna. Det här var ett sådant tillfälle. Precis som i Pozoblancos 100.000€ Challenger ett knappt halvår tidigare var jag skoningslös; 6-2 6-3.

Kuriosa i sammanhanget var att jag i samma spanska Challenger i omgången efter mötte en viss Marcos Baghdatis och ledde 7-6 3-2 med break men föll. Skulle någon där och då ha sagt att den unge cyprioten skulle komma att ta sig till final i Melbourne mot Federer några månader senare efter en kavalkad av skalper, hade man inte tagit det seriöst.

”Du servade som ett lås mot honom (Volchkov) igen. Kan du inte försöka fortsätta med det under resten av tävlingen?”, skojade farsan lite sarkastiskt med ett nöjt flin efteråt. 

Jo, servandet och hela spelet höll, som redan nämnts, definitivt i sig över kvalsemifinalen. Det var en mycket bra tennismatch där båda spelade ut hela sina register och där marginalerna till slut hamnade på svensk sida; 6-3 3-6 7-5. 

Det starkaste minnet efteråt var Micke Stripples genuina glädje för min skull. Han satt och stöttade hela matchen. Micke hade aldrig varit min personliga tränare men ändå funnits med i kulisserna under många år. Han hade inte bara insikt i mitt spel och min historik utan också om den frustrerande kampen att lyckas som tennisspelare.

–

Åter till kvalfinalen. 

De svenska supporterhjältarna hade plötsligt mångdubblats. Från några få tappra själar i omgång ett, till ett dussintal i omgång två och nu betydligt fler än så. De fick bevittna ett första set som egentligen inte hör hemma på den här nivån. Polacken kämpade med sina nerver. Svensken var ett fullständigt moras. 

Den enda egentliga styrkan hos min motståndare, var att returnera aggressivt på mina andraservar. Det fick han möjlighet till – gång på gång på gång. Förstaserven, som varit en sån effektiv poängmaskin, låg nämligen i ruiner. Lägg därtill paralyserade fötter och en arm som kändes spänd som en fiolsträng. De oprovocerade misstagen stod som spön i backen och jag stod för merparten; 4-6. 

Inledningen av ett andra set benämns ofta som en särskilt kritisk del av en tennismatch. Har du vunnit första set kan ett fortsatt momentum innebära att du spikar igen kistan. Omvänt kan ett omsving av pendeln inte bara siffermässigt ta dig tillbaka utan också mentalt kosta på för spelaren som suttit i förarsätet och eventuellt börjat hoppas på vinst. 

I den smått kaotiska sinnesstämning som rådde, började jag ändå sakta men säkert täppa till de stora hålen i mitt spel. Nyckeln var som så ofta att inte vika ner kroppsspråket. Förstaservsprocenten gick upp, returerna hittade oftare och oftare rätt adress, fötterna började få upp intensiteten och bitvis dök till och med klara tankar upp som ”slå igenom slagen och sikta mot stora ytor”. 

Avkastningen kom i form av 6-3. Vi stod inför ödets stund. 

I Vilhelm Mobergs gripande mästerverk Din stund på jorden minns huvudkaraktären Albert Carlsson den döende brodern Sigfrids uppmaning om att ta vara på livet. Boken som jag läste i tonåren, kom att etsa sig fast. För vissa personer, i vissa situationer, leder dock detta i grunden så kloka tankesätt till något kontraproduktivt. Det var som att det avgörande setet spelades med den underliggande intuitionen att det här tillfället aldrig skulle komma tillbaka. Vilket skulle visa sig stämma. 

Den fruktade australiensiska solen stod i zenit och lyste med full kraft. Värmen var tryckande och på himlen syntes inte ett moln. Ändå var det sista servegamet för segern vid 5-4 som en dimma. En mental dimma. Emot all logik dök den ändå upp – matchbollen. 

En fortsatt järv polack tog sig fram på nät. Helt rätt och rationellt. Men han fick ett backhandsvar ner på fötterna som mynnade ut i en för hög halvvolley. Det sista slaget som krävdes var så förrädiskt enkelt. En löst seglande kort boll med studs runt servlinjen. Backhand krävdes dock igen vilket gjorde slaget mer utsatt för en gummiarm som sällan skådats. 

Det var ingen bestämd bollträff. Men riktningen rakt var tillräcklig. Persen var över. 

–

”Björn håller på att krossa!” 

Mitt i euforin möttes jag av informationen att min följeslagare höll på att fixa sin andra biljett som seniorspelare in i en Grand Slam (det skulle totalt bli tre). Tio år efter sin magnifika titel i juniorklassen. Björn Rehnquist hade kommit att bli spelaren som på närmare håll stått som inspiratör för min tennissatsning. Visst finns alltid spelare i världstoppen att försöka sporras av men på oss skiljer det bara två år. Enda sedan SALK Open i den gamla klassiska Salkhallen i början av 90-talet hade hans fotarbete, fokus och vinnarskalle entusiasmerat. Från 2004 hade vi rest väldigt frekvent tillsammans och i Melbourne bodde vi ihop hos en vän till Björn. 

Jag hann precis till hans bana för att se sista gamet. Kontrasten mot vad jag själv precis gått igenom kunde omöjligt varit större. Det här var en defilering. Björn hade som så många gånger förr fått motståndaren, i det här fallet Melle Van Gemerden, att tappa konceptet och börjat överslå; 6-4 6-0! 

En brutal fysisk insats hade dock krävts i omgången innan mot trefaldiga ATP-tour vinnaren Stefan Koubek; 5-7 6-4 6-4. Topp-10 spelaren Radek Stepanek blev sedan för svår i huvudtävlingen. 

Ögonblicket när Björn kom ut från banan och vi i lyckorus omfamnade varandra är mitt finaste personliga idrottsminne. Vi gjorde det här ihop som en duo. Ingen coach. 

Vi var i någon mån varandras coacher.

HÖR DET HÄRLIGA PODDAVSNITTET NÄR ADAKTUSSON GÄSTADE:

LÄS ÄVEN ”MINNS NI AUSTRALIAN OPEN 1996, REHNQUIST OCH HELLSTRÖM?