De tränar tillsammans nästan varje dag, ställer krav på varandra i varje slag och har vuxit fram som två av Kungsbackas mest lovande spelare. Nu väntar nästa steg på gymnasiet – men i olika städer.
Av: Linus Eriksson
• Plats och tid: En söndag i mars 12:30, Ölstugan Tullen Mölndal
• Beställningen: Fläskschnitzel till båda
• Dryck i glaset: Mineralvatten
• Klubb: Kungsbacka TK
• Moderklubb: Kungsbacka TK
• Tid i tennisen:
– Theo: Började med minitennis vid fyra års ålder – “slog mest upp bollarna i taket” – började satsa mer vid 13–14
– Måns: Började vid sex års ålder, tog det mer seriöst runt tio
Det är lunchtid en helgdag i Mölndals centrum och tempot är lugnare än på tennisbanan. Killarna tittar på menyn, velar lite men landar till slut i ett enat beslut. Två tallrikar fläskschnitzel kommer in, mineralvattnet hälls upp och snacket inleds. Det finns en respekt mellan Måns Ljungkull och Theo Walderyd, samtidigt som det märks att de känner varandra väl. Inte på det där självklara sättet som barndomsvänner ibland gör, utan mer som två spelare som vuxit ihop genom träning, timmar i hallen och en gemensam strävan framåt. Precis som historien visar sig vara mellan dem. De har inte känt varandra hela livet – tvärtom lärde de känna varandra relativt sent.
– Jag tror vi började få kontakt när vi var 12–13, säger Måns.
Theo nickar och fyller i:
– Jag såg upp till Måns väldigt mycket då. Han var sjukt mycket bättre än mig. Jag brukade träna passet före hans träning började, så jag såg alltid honom spela när jag själv var klar.
Det säger ganska mycket om hur relationen började. Lite på avstånd, med respekt. Men också hur snabbt saker kan förändras i den här åldern.
– Jag minns när du frågade om vi skulle träna ihop första gången, säger Theo och vänder sig mot Måns.
– Jag var nervös. Lite chockad faktiskt.
Måns skrattar åt minnet.
– Det var kul. Och det har gått fort sedan dess.
I dag är de inte bara träningskompisar – de har blivit en naturlig och viktig del av varandras vardag.
Träningsveckorna i Kungsbacka TK är som träningsveckor brukar se ut för tävlingsspelare i högstadieåldern. Det är tydligt att båda lever nära sin idrott. Måns berättar hur en ”normal” vecka ser ut:
– Måndag är det träning i en och en halv timme och sen fys. Tisdag samma sak. Onsdag är vilodag, men då har vi också minitennis som vi hjälper till med som tränare. Torsdagar har vi morgonträning och sen kvällsträning, ibland också fys. Fredag kan det vara morgonträning och sen ett pass på eftermiddagen.
Helgerna är en chans till lite längre träningspass.
– Minst två timmar tennis, ofta både lördag och söndag.
Theo konstaterar att den mesta av tiden spenderas i hallen.
– Det är där jag och Måns hänger mycket. Inte så mycket utanför kanske – man hinner inte riktigt det.
De tränar ofta tillsammans och beskriver båda hur de hjälper varandra med att pusha kvaliteten och nivån uppåt och framåt. När kör själva på helgerna börjar de ofta med grundslag där de jobbar med längd och tempo, innan de går över till matchspel. Intensiteten är hög, men med tryggheten att de känner varandra väl och kan testa nya saker.
– Det blir enklare att slappna av, säger Theo.
– Men samtidigt vill båda bli bättre.
Skulle den ena personen tappa fokus eller kvalitet tvekar de inte att säga åt varandra.
– Vi säger till varandra om det blir för slarvigt, säger Måns.
– Blir det lite lalligt så är det bara “kom igen”.
Så nära har de kommit varandra, att ärlig feedback inte är några problem. Faktum är att sättet de coachar och hjälper varandra på är något som kommer från miljön i Kungsbacka – den är ingen slump.
– Våra tränare har lärt oss att tänka själva, säger Theo.
– Att förstå vad man ska göra, inte bara få det sagt till sig. Självcoaching är något våra tränare pratat mycket om. På match har det varit en väldigt stor hjälp, eftersom vi då vet hur vi ska hjälpa oss själva ute på banan. Det är okej att missa, så länge man korrigerar något till nästa gång.
– Och märker man något hos den andra så hjälper vi varandra på träningarna, säger Måns.
I Kungsbacka har de mestadels Philip Cassel och Emil Carlson som tränare. På frågan om en person som format och betytt mest för dem är det också chefstränare Philip Cassel som blir svaret. Theo beskriver hur Cassel kom in i deras liv när de var runt 10 år och tidigt på ett aktivt sätt byggde relationer med spelarna.
– Han försökte förstå vad vi tyckte var kul och samtidigt få ut bra träning. Att man ska njuta av att vara i hallen och spela tennis.
Måns fyller i:
– Han har gett oss möjligheter hela tiden. Gör man jobbet så utvecklas man. ”Om du lägger ner så här mycket timmar i gymmet kommer du förbättras.”
Theo ler.
– Och när det han tipsat om funkar säger han att det är konstigt att han alltid har rätt.
När de tränar pratar de ofta om annat i vilan mellan övningarna. Då släpper de tennisfokuset en stund.
– Man kan inte vara helt inne i det i två timmar, säger Theo.
– Då blir det för mycket.
På helgerna kör de ofta med varandra. Ibland frågar de andra för variationens skull, men upplever sällan att så många andra kan eller vill träna extra.
De har också börjat göra andra saker tillsammans utanför tennisen.
– Vi har spelat lite golf, säger Måns.
– Jag har runt 20 i handicap.
Theo är ny till sporten men försöker lära sig.
– Jag ska ta grönt kort. Teorin är klar, så jag är ett steg på vägen..
Och så dyker något upp som inte alls handlar om tennis.
– Jag följer NHL ganska mycket också, säger Theo, som avslöjar att han håller på Tampa Bay för att de har en cool spelstil.
Måns tittar upp, lite förvånad.
– Det hade jag ingen aning om.
Som alla vet går tennis, precis som livet i sig, upp och ner. Både Theo och Måns har redan fått uppleva tyngre perioder. Theo berättar öppet om förra sommaren.
– Hela utesäsongen var dålig för mig. Jag var stressad och spänd i varje match.
– Jag hade förväntningar på mig själv, att gå till JSM-raceslutspelet, men allt gick bara neråt.
Det blev mentalt tungt.
– Jag försökte ha kul, men det kändes mest som att jag ville bort från det.
Vändningen kom när sommaren nådde sitt slut.
– I början av hösten släppte det. Då blev det kul igen.
Måns berättar om liknande upplevelser, men på grund av andra anledningar.
– Jag har haft en del skador. Inför SALK Open nu senast hade jag problem med ryggen.
Trots att det kändes bra innan matcherna fungerade det inte när det väl gällde.
– Självförtroendet sjönk ganska mycket.
Theo minns den perioden tydligt och led med sin kompis.
– Jag har aldrig sett dig så trött på tennis innan.
– Du spelade bra ibland, men det såg inte ut som att du tyckte det var kul.
Men även den negativa spiralen har vänt.
– Jag har hittat tillbaka igen, säger Måns.
Trots alla timmar tillsammans på banan har killarna faktiskt knappt mötts i en riktigt match.
– Inte så många gånger, säger Måns.
– Men vi möttes i Next Gen i Falkenberg.
Som alltid kan de vara lurigt att möta sina polare, men de försöker båda hålla tankesättet att det är som vilken match som helst. När de inte möter varandra men är med på samma tävlingar och tittar stödjer de alltid varandra. Theo berättar om en final där Måns mötte en spelare han själv förlorat mot tidigare i turneringen. Då hejade han stenhårt på Måns.
– Man vill att det ska gå bra för den andra.
Snart förändras dock vardagen för båda killarna. Deras vägar går åt olika håll i och med att gymnasietiden startar. Måns har valt att börja på RIG i Båstad.
– Valet stod mellan RIG och Aspero i Göteborg. Det var ett svårt val. Men jag kände att jag behöver mängden träning som finns där.
Det innebär också att flytta hemifrån.
– Jag kommer bo själv, men troligtvis åka hem på helgerna.
Theo valde Göteborgsalternativet.
– Jag ska börja på Aspero.
Han berättar hur hans vale förändrades sent i processen.
– Jag hade Lidköping som förstaval länge, där Staffan Falkenström är tränare i klubben och som jag haft i Kungsbacka tidigare, men ändrade mig i slutet.
Att de inte längre kommer ses varje dag är något båda reflekterar över.
– Det blir annorlunda, säger Theo.
– Men vi kommer ses på helgerna och träna, garanterat. Då får vi försöka hitta en lösning att få med Cassel på helgerna också…
Blickar vi ännu längre in i framtiden är båda sugna på att ta flyget över Atlanten.
Måns är säker på att han vill till college.
– En D1-skola siktar jag på. Sen får man se hur långt det kan gå. Touren hade varit drömmen.
Theo har ett annat sätt att se på det.
– Jag vill bli så bra som möjligt, sen vad det är, det får vi se. Inte sätta för höga mål. Men college lockar, absolut.
Lunchen är över. Idag blir det ingen mer träning – den avklarades på förmiddagen. Snart väntar däremot nya miljöer, nya träningsgrupper och nya krav. Men det som tagit dem hit har blivit tydligt. De har tränat tillsammans. Pressat varandra. Sagt till när det behövts och stöttat när det varit tyngre. Och inte minst, coachat sig själva och varandra. Och även om vägarna nu delar sig finns känslan kvar – att det här är en resa de, på något sätt, fortfarande gör tillsammans.
Fotnot: I den senaste turneringen, RM inomhus i Syd, gick Måns till final och men föll i ett tufft matchtiebreak mot Leo Kullberg, Ystads TK. Theo nådde kvartsfinal i samma tävling. Nu väntar JSM på GLTK!
