Den senaste helsvenska Grand Slam-finalen, minns ni den? För lite mer än 25 år sedan möttes Björn Rehnquist och Mathias Hellström i finalen av Australian Opens juniorklass 1996. En höstmorgon i oktober i år sammanförde jag Björn och Mathias för att minnas tillbaka på veckan när världens två mest lovande tennisjuniorer var från Sverige. Let the talk begin!
Linus: Första tävlingen började 4 januari i Traralgon, hur var er känsla före avresan till Australien?
Hellström: Ja, vad säger du Björn?
Rehnquist: Haha, börja du som har bra minne!
Hellström: Jag gillade att träna hårt, vilket även Björn gjorde, och det är alltid en träningsperiod inför en ny säsong. Jag vet att jag kom väl förbered och var taggad.
Rehnquist: Det var samma för mig. Kan tänka mig att vi spelade serien i Sverige i början av december och sedan någon Vintertour, men inte några andra tävlingar.
Jag: Firade ni jul i Sverige?
Hellström: Jag tror vi åkte dagen innan nyårsafton eller på nyårsafton.
Prenumerera för att få åtkomst
Börja prenumerera idag och läs mer av det här innehållet.
Läser med intresse. Är i ålder så jag minns detta väl, precis som Vincis final 98 och Sofias final 01.
Men tänker också att det är länge sedan. Visst, Berta och Söderling har på 2000-talet gjort väl ifrån sig som juniorer och lyckats ta steget till den absoluta toppen som seniorer. Tyvärr är det inte så vanligt längre och funderar en del på vad som är så annorlunda mot 80-90-talet? Klubbkultur-struktur. Tävlingsutbud/struktur i Sverige o internationellt? Tränare? Förbund? Föräldrar mm. mm? Finns det rent av några helt avgörande hinder idag jämfört med förr som gör att spelare födda 2000 och framåt inte kommer att lyckas internationellt på samma nivå som sina föregångare? Har Sverige tappat bort något eller glömt göra något som andra länder lyckats parera bättre? Skulle tro att många har funderingar här. Dagens juniorer och dess föräldrar vet ju bara om sin sanning men vågar någon säga ifrån om det är ett villospår?
Kommer vi till exempel få fram en svensk spelare som haft majoriteten av sin tennisskolning i en svensk ”akademi” eller är det en utopi…
Tomas, intressanta funderingar. Framförallt fastnar jag för din mening med ”dagens juniorer och dess föräldrar vet ju bara om sin sanning men vågar någon säga ifrån om det är ett villospår?” Jag tror personligen inte att folk vågar säga ifrån i tillräckligt stor utsträckning, men tror också det till stor grad beror på att kunskapen generellt inom svensk tennis är för liten – allt för många vet inte vad som krävs/behövs för att nå internationellt med sin tennis. De som är tänkta att lära ut har själva inte kompetensen som krävs.
Dina övriga frågor kan man säga att både den här webbsidan men framförallt podcasten är till för att försöka bringa lite klarhet i. Det/de ger självklart inga konkreta svar, men följer man avsnitt för avsnitt och artikel för artikel kanske en något tydligare bild successivt kommer fram. Det känns som att nånstans efter att vi tappade den gyllene kullen runt årgång -78 så började svensk tennis gå nedför. Kanske vi tog saker för givet, kanske vi borde arbetat mer proaktivt med att fortsätta utveckla tennisen i landet.
Min personliga tro är att framtidens svenska spelare behöver göra egna individuella satsningar, på privat vis om inte en akademi stöttar en egen coach och det sker inom deras väggar. Men oavsett vad, individuellt skräddarsytt, det är framtiden. Tror jag.
Verkligen intressant att läsa detta reportage och jättekul att läsa vad hände sen-temat. Jag är själv född 78 och spelade tennis under uppväxten ( långt ifrån nivån på de 78:or som blivit intervjuade) och jag minns att många inom tennisen pratade om det som en grym årgång.