För vissa är mat en självklarhet – en del av vardagen som bara fungerar. För andra är varje måltid ett beslut, en riskbedömning och en logistisk utmaning. I tennisen, där marginalerna redan är små, kan allergier, intoleranser och sjukdomar kopplade till kost bli en osynlig men avgörande faktor som gör skillnaden.
Av: Linus Eriksson
Det börjar i det lilla.
En smula bröd. En klick smör. En sås som “nog inte innehåller något”.
Men i kroppen kan konsekvenserna bli stora. I vissa fall avgörande.
För Jacqueline Cabaj Awad, Malene Helgø och snart elvaåriga Kai Rejler är det här deras vardag. Det som för många andra spelare handlar om att fylla på med energi inför en match handlar i deras fall lika mycket om att undvika fel saker som att få i sig rätt.
Jacqueline och Malene har båda representerat sina respektive landslag Sverige och Norge på seniornivå, och Kai är en av Sveriges duktigaste tioåringar.
Tre olika liv. Tre olika diagnoser. Men en gemensam verklighet: maten är aldrig en självklarhet.
För Kai började det med något så grundläggande som att han stagnerade i tillväxt.
– Har du näringsbrist som barn växer du inte. Därför utreddes Kai av sjukvården, berättar hans mamma Isabelle, och beskriver hur vägen fram till diagnosen celiaki gick till.
I grunden handlar det om att kroppen inte tål gluten. Det finns ingen medicin mot celiaki – behandlingen är att äta en strikt glutenfri kost. Får man i sig gluten kan det ge akuta symptom som kräkningar eller magont.
Hon förklarar det pedagogiskt, på ett sätt som gör det tydligt att det här är något hon fått förklara många gånger och som hon själv lärt sig under resan med Kai.
– Du har tarmludd i tarmen som ska fånga upp näringen, men har du celiaki försvinner det, och då kan kroppen inte ta upp det den behöver. Det är därför man får näringsbrist.
Gluten i sig är ett protein som kroppen inte behöver, och det behöver inte ersättas med något annat. Problemet är att gluten finns i väldigt många produkter, ofta där man inte förväntar sig det. Vetemjöl används i mängder av halvfabrikat – som korv, skinka, köttbullar, allt friterat, godis, chips och andra livsmedel. Man tänker kanske ofta på pasta och bröd, men gluten finns i betydligt fler saker än så. Det svåra är alltså inte att kroppen behöver gluten, utan att det är svårt att undvika eftersom det används så brett.
Konsekvensen av att få i sig gluten är inte alltid direkt synlig, men den är desto mer allvarlig.
– Ett mariekex i veckan räcker. Det låter lite, men det förstör tarmen, och det tar månader innan den byggs upp igen.
Det är en beskrivning som i stort sett speglar den verklighet som Malene Helgø lever med på elitnivå, där hon, trots att hon haft diagnosen sedan barndomen, fortfarande måste förhålla sig till exakt samma biologiska begränsningar.
– Jag har celiaki. Det är en autoimmun sjukdom som jag måste ta på stort allvar, eftersom jag skadar tarmluddet om jag får i mig gluten och det gör att jag inte kan ta upp näringsämnen från maten, vilket är helt avgörande när man håller på med elitidrott, säger hon och fortsätter med att konstatera att det inte bara är en fråga om att undvika vissa livsmedel, utan om att förstå hur hela kroppen påverkas när något går fel.
– Det betyder att återhämtningen och energin påverkas direkt, vilket gör det här till något som hela tiden måste tas hänsyn till eftersom mitt yrke är att prestera på tennisbanan.
För Jacqueline Cabaj Awad ser problematiken annorlunda ut i grunden, men konsekvenserna i princip detsamma. Fel beslut kring mat kan slå hårt mot både prestation och välmående.
Hennes mjölkproteinallergi, som utvecklades i tonåren efter att först ha börjat som laktosintolerans, har med åren blivit mer omfattande och mer svårhanterlig, särskilt i perioder där immunförsvaret är nedsatt.
– När jag är mer känslig kan jag reagera på spår av mjölk, och då kan jag få kallsvettningar, kramp i magen och bli dålig i magen ganska snabbt efter att jag fått i mig något, säger hon, och beskriver hur effekten kan sitta i olika länge beroende på situationen.
– Det kan vara allt från en dag till flera dagar.
När man rör sig från det medicinska till det praktiska blir skillnaderna mellan att “kunna äta” och att faktiskt få i sig rätt näring ännu tydligare, särskilt i en sport som tennis där dagar på tennisanläggningar under tävlingar ofta sträcker sig över många timmar och där tillgången till rätt mat sällan är optimerad med ett större utbud.
För Malene handlar det om ett konstant förarbete, där varje dag på tävling i praktiken börjar långt innan första boll slås, eftersom hon måste ha en plan för vad hon ska äta, när hon ska äta och var det överhuvudtaget finns alternativ som fungerar.
– Jag undersöker alltid restauranger i förväg och ser hur möjligheterna för glutenfri mat ser ut, och om det är dåligt utbud på klubben så planerar jag redan dagen innan och kanske beställer mat som jag kan ta med mig till tennisen för att äta före match, säger hon och beskriver med det en vardag där spontanitet kring maten i princip inte existerar.
– Jag brukar alltid ha med mig havregryn som ersättning för bröd till frukost. Dessutom har jag ofta med mig Barebells proteinbarer som är glutenfria – de fungerar perfekt före och efter match och träning, som ett smidigt mellanmål på resande fot, till exempel på flygplatser där utbudet av glutenfri och hälsosam mat ofta är begränsat.
Jacqueline känner igen sig i behovet av att alltid ligga steget före, men hennes utmaning handlar ofta om att utbudet inte bara är begränsat, utan också näringsmässigt otillräckligt när hon väl hittar något som fungerar.
– Många gånger får jag bara ta bort saker från en rätt utan att kunna ersätta det, och då blir det att jag inte får i mig tillräckligt med näring, vilket påverkar mig som tennisspelare, säger hon och förklarar att det här är anledningen till att hon nästan alltid reser med egen mat.
– Jag brukar ha med mig havregrynsgröt, eget bröd, ibland nudlar och jordnötssmör, så att jag vet att jag får i mig åtminstone något under matchdagar.
Samtidigt som elitspelarna beskriver en verklighet där planering och kontroll är avgörande, blir det i Kais fall tydligt hur samma problematik får en annan dimension när det handlar om ett barn som fortfarande är på väg att förstå sin egen situation, samtidigt som han försöker vara en del av en social miljö där mat ofta är en samlingsplats.
Mamma Isabelle berättar hur förståelsen har vuxit med åren, men också hur mycket ansvar som fortfarande ligger på vuxna runt omkring honom.
– När han var fem förstod han ingenting, han kunde fråga om han fick äta ett äpple, men nu har han bättre koll, även om det här med innehållsförteckningar fortfarande är svårt, säger hon, och betonar att det inte är rimligt att lägga över hela ansvaret på ett barn, särskilt i miljöer där även vuxna ofta saknar kunskap.
Det är också i de här miljöerna – tävlingar och tennisanläggningar med tillfälliga serveringar – som problemen blir som mest tydliga.
Hon berättar om en tävling där arrangören i förväg hade informerat om vilken mat som skulle serveras, och där hon därför kontaktade dem för att säkerställa att det skulle finnas ett alternativ för Kai. Något som i teorin borde vara en enkel åtgärd.
– Jag frågade om de kunde ordna glutenfritt korvbröd. Det är egentligen en väldigt liten sak, men de sa att det var för sent att fixa, säger hon med en liten suck eftersom hon ändå kontaktade dem med tre dagars framförhållning.
– Den typen av svar landar oftast tyngre hos den som drabbas än hos den som ger det. Trots allt handlar det rätt mycket om en attitydfråga – hur mycket vill man förstå och försöka hjälpa till?
Än mer talande blir det i situationer där löften ges men inte hålls, vilket hon beskriver från en av landets största inomhustävlingar Åkes Äkta Hönökaka Cup på GLTK. Restaurangen på anläggningen utlovade i fjol alternativ för Kai – något som saknades helt när han väl var på plats under tävlingen. något som slutade med att Kai fick lämna anläggningen för att kunna äta.
– Han ville ju äta med sina kompisar. Det är det som blir det jobbiga, inte bara maten i sig utan att han i de situationerna hamnar utanför socialt, säger hon, och sätter därmed ord på en dimension av sjukdomen som sträcker sig långt bortom det rent fysiska.
Extra anmärkningsvärt från det sista exemplet var att han inte heller tilläts äta sin medhavda mat tillsammans med sina kompisar, innanför restaurangens gränser.
I år har Isabelle återigen kontaktat både kökschefen restaurangen och tävlingsledaren för att säkerställa att det kommer finnas alternativ för Kai. Och fått deras ord att det ska vara ordnat inför årets tävling.
I det stora hela känner Isabelle att Kai trots allt hanterar situationen på ett imponerande sätt.
– Han vet att det inte finns något han kan göra åt det och accepterar det. Visst, ibland på kalas kan det vara tråkigt när han inte kan äta samma saker som alla andra, men han är van och hanterar det bra.
Jacqueline, som inte alltid haft sina problem, minns när hon kunde äta saker hon inte kan längre.
– Det jag har saknat mest är att kunna äta ost – det tyckte jag väldigt mycket om. Även chokladen Noblesse kan jag sukta efter än idag. I övrigt har jag aldrig varit särskilt förtjust i bakverk, så det har jag inte saknat lika mycket. Däremot saknar jag såser till mat, eftersom jag ofta får äta utan sås, vilket blir tråkigt.
Hennes problem började i tidiga tonåren, runt 13–14 års ålder. Först blev hon laktosintolerant och sedan utvecklades det till en mjölkproteinallergi. Hon utreddes eftersom hon hade magbesvär och svårt att ta upp näring. Inledningsvis efter utredningen gick hon ner i vikt, eftersom hon inte fick i sig lika mycket fett när hon inte kunde äta smör, mjölk och grädde.
I allergin ingår allt som har med animaliska mejeriprodukter att göra: ost, mjölk, smör och yoghurt, från alla djur.
När man lyssnar på alla tre berättelserna framträder en gemensam bild av att utvecklingen går framåt, men att den fortfarande är ojämn. Ibland funkar det bra – ibland knappt alls.
Jacqueline beskriver hur utbudet har förändrats markant sedan hon var tonåring, inte minst tack vare att fler människor aktivt väljer alternativa kosthållningar, vilket har drivit fram fler produkter på marknaden.
– När jag var yngre fanns det ett smör och en mjölk, nu finns det hur mycket som helst, säger hon, samtidigt som hon nyanserar bilden genom att påpeka att tillgänglighet inte alltid är detsamma som funktionalitet, särskilt inte när det gäller att få i sig rätt näringsinnehåll.
Malene lyfter i sin tur de geografiska skillnaderna och konstaterar att Norden ligger långt fram, medan det i andra delar av världen fortfarande kan vara svårt att ens få en grundläggande förståelse för vad gluten innebär.
– I Norden är det klart bäst med glutenfria alternativ, men det finns länder där de inte riktigt förstår vad gluten är, och då blir det mycket svårare, säger hon, och pekar på en verklighet där internationella resor inte bara handlar om nya motståndare innanför banans vita linjer, utan också om helt nya förutsättningar kring något så grundläggande som mat.
– Länder som Kina och Bulgarien, där har det varit utmanande kan jag lova. Där har jag upplevt att kunskapen om vad gluten är knappt finns alls.
Länder som är lättare att vistas i för Jacqueline som mjölkproteinallergiker att resa till är Finland och Tyskland.
Jacqueline kan alltid äta veganska produkter, men den generella märkningen av livsmedel leder ofta till att ett beslut måste tas också.
– Många produkter är märkta med ”kan innehålla spår av mjölk”, som en säkerhetsåtgärd från tillverkarna. Då blir det en avvägning varje gång om jag vill ta risken eller inte.
I Sverige är situationen för människor med både mjölkproteinallergi och celiaki mycket bättre idag än för 30–40 år sedan, med ett större utbud av exempelvis glutenfria produkter i butik, eftersom många självmant väljer den här typen av kosthållning. Men utmaningarna kvarstår, framför allt när man äter ute på restaurang. Det kommer alltid att vara en väldigt liten andel av befolkningen som har den här typen av problem, vilket gör att kunskapen inte alltid är tillräcklig och kanske aldrig heller kommer bli.
När Jaqueline idag äter ute på restauranger idag är erfarenheten att kunskapen varierar, även av personer som arbetar med mat.
– Ofta blandas mjölkproteinallergi ihop med laktosintolerans, trots att det är stor skillnad. Många säger till exempel att det inte finns mjölk i en rätt, men tänker inte på att smör eller grädde också innehåller mjölkprotein. Det finns också mjölk i produkter man inte förväntar sig, som salami, vissa chips och till och med nötter.
När Jacqueline var yngre tyckte hon det kunde vara jobbigt att äta på restaurang…
– Det kändes besvärligt att behöva fråga, förklara och be om anpassningar. Det tog tid att vänja sig vid det. Kanske handlade det också om att jag var tonåring och tyckte det var jobbigt att sticka ut i sociala sammanhang. Då var det heller inte lika vanligt som idag.
Isabelle upplever att det ofta fungerar bra på restauranger när de frågar angående Kai, men att det är inte alltid att rutinerna följs fullt ut. Även om maten i sig är glutenfri kan den lätt bli kontaminerad.
– Det är något som ibland slarvas med. Till exempel kan en glutenfri pizza hanteras med händer som varit i kontakt med vetemjöl, vilket räcker för att skapa problem. På hotellfrukostar finns glutenfritt ofta separat för att undvika kontaminering.
I slutändan handlar det här inte bara om individuella lösningar eller personligt ansvar, utan om en större fråga kring hur idrotten som helhet förhåller sig till en problematik som, även om den drabbar en minoritet, har en direkt påverkan på möjligheten att delta och prestera på lika villkor.
För samtidigt som både spelare och föräldrar beskriver hur de oftast möts av vilja att hjälpa, återkommer känslan av att ansvaret alltför ofta hamnar hos den som redan har mest att hantera, och att kunskapen i många fall är beroende av personlig erfarenhet snarare än faktiskt kompetens. Att alltid resa med havregryn i det incheckade bagaget läser man inte sig till i en handbok – det lär man sig av det verkliga livet.
Isabelle sammanfattar det kanske tydligast när hon konstaterar att det i många andra delar av samhället är självklart att ta hänsyn till specialkost, medan idrotten i vissa avseenden fortfarande ligger efter.
– I arbetslivet anger man alltid specialkost på konferenser och liknande, men i idrottssammanhang har man inte riktigt kommit dit än, säger hon, och lämnar kvar en tanke som är svår att bortse från, nämligen att det som i andra sammanhang ses som en självklar anpassning i idrotten fortfarande ofta betraktas som ett undantag.
I tennisen får maten inte bara fylla magen – den kan avgöra prestationen.
För spelare med allergier eller intoleranser handlar varje måltid om planering, kontroll och ibland kompromisser.
Ändå är det ofta upp till individen att lösa problemen. Att ta med egen mat. Dubbelkolla innehållsförteckningar. Hålla sig steget före.
Kanske kan man inte kräva att alla caféer i tennishallar naturligt ska ha alternativ. Kanske kan man inte kräva att alla som arbetar i disken ska ha full kunskap om allt detta. Men attityden kan man nog kräva ska finnas där – attityden att hjälpa till så gott det går. Och att åtminstone försöka förstå.
