Jag älskar tennis

KRÖNIKA. Den här krönikan består av sex separata reflektioner, små nedslag i olika tankar som följt mig. De hör inte ihop, men tillsammans bildar de kanske något.

1. Jag håller på min tennisklubb

Vissa håller på AIK andra på IFK Norrköping men jag håller på min lokala klubb. Det kanske låter udda att hålla på en tennisklubb men det finns något med det. För mig är det mer än bara en klubb. Jag är en del av det här. När juniorerna tar sina första steg på banan och när veteranerna visar upp sina risiga knän men kämparanda, det är då jag känner att jag hör hemma.

Förra året hände något. Vi fick en ny spelare, Munken. Bara namnet i sig är poesi. 

Jag har sett honom förut men det var som om något hade förändrats. Det här var ingen vanlig människa det här var nya Munken. Munken verkade tidigare tramsat med bollen men nu rör han sig på banan mjukt och han glider. Han spelar med en sådan lätthet att man nästan blir irriterad. Hur kan någon göra att tennis ser så enkelt ut?

Jag har bestämt mig, Munken är min kille. Ödmjuk, talangfull och med den där glimten i ögat. Jag hoppas han stannar hos oss för jag gillar Munken.

Och sen har vi Vargen. Det är inte riktigt klart varför vi kallar honom Vargen, men det gör vi och det är ju helt fantastiskt. Någon sa att han var ”hungrig om en varg”. Han har inte alls någon varg-aura egentligen, men ändå har namnet fastnat. Och nu går det inte att ändra på. När Vargen är på banan och slår sina slag blir jag glad. Jag tror att det är vår Andy Murray. 

Det är så det är att hålla på sin klubb. Det är spelare som Munken och Vargen som gör det värt att vara här. Det är inte bara ett lag, det är kul.

Varje klubb har sina egna karaktärer och det är just den här unika blandningen som gör att vara i tennishallen känns levande. 

Det kommer alltid in någon profil genom dörren. 

2. På tränarkonferenserna

Det finns en viss doft i luften. Inte svett eller liniment utan något mer abstrakt. Kanske är det ansträngd maskulinitet. Någon ska prata om vikten av att stå rätt i banan eller hur man bygger en forehand. Och det är alltid någon som sitter där med ytterjackan på under konferensen, armarna är korsade som en försvarsmur mot nya idéer.

Det sägs att svensk tennis är för mjäkig. Att vi behöver ”tuffa till oss”. Det sägs med rynkade pannor och långa suckar. Och kanske har de rätt, de där som mumlar under kafferasterna. Men det intressanta är att de sällan säger det när det väl gäller. Det blir liksom tyst. Den där som talade hårdast vid sidan av planen sitter nu och stirrar ner i sin ytterjacka. 

För att inte tala om vad de tänker om Trygg tennis. Detta ”fjolliga” påfund. Mannen med ytterjackan lutar sig tillbaka med benen brett isär och tycker att trygghetstjatet gör ungarna mesiga. 

-Det där funkar inte, säger Ytterjacksmannen.

Ytterjacksmannen behöver egentligen regnbågar, men det tycker Ytterjacksmannen är bögigt.

Ytterjacksmannen vet allt, det som föreslås testas fungerar inte muttrar han. 

3. Jag gillar inte Båstad

Eller…? Båstad får mig att känna mig som en fattiglapp.

Jag går där på gatorna bland välkammade människor i linneskjortor och GANT-västar och jag känner mig som en bedragare. En inkräktare. Jag äger inget där. Ingen släkt har lämnat över något hus till mig.

Jag ser så många med brickor runt halsen, de där laminerade plastkorten som dinglar mot bröstkorgen som små bevis på att man hör till. De rör sig över tennisområdet och vinkar åt någon från Kotlettfrillans inre krets (ni vet han på Kungliga tennishallen). Själv står jag och köper en räkmacka för 186 kronor och blir nekad att gå in i något VIP-tält. En ung kille i linneblazer säger att jag inte är ”ackrediterad”. Jag frågar vad det betyder han säger ”du har inte brickan”, jag nickar som om jag visste det hela tiden. Det är klart jag inte har brickan.

Jag vill ju vara där. Jag vill ha det där sommarstället, gärna ärvt, aldrig köpt. Ett litet gulligt rött hus och historia i väggarna, jag har inget sånt. Jag har bara mitt medhavda utanförskap och ett par nya skor från HM jag köpte på vägen dit för att försöka passa in. 

Båstad är en tennisturnering, men den är inte för mig.

Så jag säger att jag inte gillar Båstad. För att det är lättare än att erkänna att Båstad inte gillar mig.

4. Spelares huvud på ett fat

Jag är lättlurad, jag åker på dessa sommar och vintertourer och hoppas på fest.

Det stänker tyvärr wo. Någon är alltid skadad. En annan skiter i allt, skiter i sponsorer, skiter i de som anordnar och skiter i mig. 

Jag ville kolla på tennisspelarna, spelarna är duktiga och jag ville se mer. 

Spelaren åkte istället till Mallorca för golf och en annan kanske sprang in i ett träd. Jag stod ensam kvar och ville ha huvuden på ett fat. Ingen tennis att titta på. Det är sån besvikelse till alla dessa wo. 

Ni är sällan skadade, ni är fegisar. 

5. Spara era pengar

Ett råd till er som har pengar, behåll era hundra miljoner. Vi behöver dem inte. Det finns enklare och billigare sätt att få verksamheten att fungera.

Minns ni Erik Hamrén?

”Inte den där gubben igen”, muttrar någon. Jo, just han. Mannen man hånlog åt under åratal, som om hans brister vore en form av skam. Hans engelska haltade, men det gjorde den på ett sätt som åtminstone var levande. Och det är mer än man kan säga om mycket annat.

Det viktiga han talade om kostade inte ett öre; shining. Det där märkliga ordet han upprepade som om nationens framtid vilade i detta. SHINING. Även kring det blev han hånad. 

Och han hade rätt. Shining går också att träna upp. 

Med shining kommer synergieffekten, den där kraften som får människor att faktiskt arbeta bättre. Christer Sjöö besitter en mängd av detta fenomen, Shining Sjöö heter han tycker jag. 

Men kanske borde han lära sina anställda kumpaner att glänsa i samma utsträckning. Det skulle sannolikt skapa mer engagemang än alla strategimöten i världen. Shining-Sjöö-effekten skulle kunna bli den gnista som får personalen att faktiskt brinna för sitt uppdrag.

Och till er som säger att ni vill ha bättre kontakt med spelarna på college:

Låt Shining Sjöö-effekten hjälpa de anställda att helt enkelt ta egna initiativ. Utan 100 miljoner kronor, utan att någon håller er i handen och utan att någon chef pekar ut vägen.

Ta tag i situationen.

Med shining.

6. MATCHi

En affärsidé så genial att man nästan måste beundra fräckheten.

Först lockas klubbarna in. Dyr utrustning installeras, kameror till priser som rimligen borde få de flesta att svettas. Sedan när monopolet väl är cementerat kommer nästa steg; serviceavgiften. Den lilla saken vi förväntas betala för att få spela på våra egna banor.

Jag rasar. Få andra gör det.

Och samtidigt dyker han upp i flödet, Christer Sjöö leende bredvid MATCHi i Båstad på Instagram. Som om allt vore i sin ordning. Något stinker.

Jag vill ha tillbaka COMMODUS.

Ett bokningssystem så skakigt att det nästan blev charmigt. Men där fanns åtminstone ett uns av hederlighet kvar. Där behövde man inte känna sig lurad.

Pluslistan

Olof Lundh

Kronprinsens tennisklubb

Jul

Minuslistan

Däckskiftarna

RS PRO tennisbollar (flygande stenar)

Näsbyparks bord som stod i vägen på ITF-tävlingen

TIDIGARE KRÖNIKOR AV TOBIAS MATTSSON:

Genvägar

Christer Sjöös chokladkaka

Ge pengar till Lea Nilsson istället