KRÖNIKA. Om att genvägar kanske är något bra.
Namn: Tobias Mattsson.
Tennisbakgrund: Motionärsspelare med medlemsskap i Farsta TK, Tumba TK och MIK Tennis. Förkärlek till udda spelstilar.
Det finns inga genvägar!
Har ni hört denna sövande fras förut?
”Det finns inga genvägar”, säger man, som om varje väg till framgång var en rak stig där endast fliten kan gå. Och visst, det låter bra en sorts trygg klapp på axeln för den som kämpar på.
Men är det hela sanningen?
Låt mig tvivla. Vi har en märklig vana att vilja se framgång som en produkt av ren repetition och hårt slit, som om varje tennistalang behövde ett mantra snarare än en karta. ”Arbeta hårt, håll dig till planen, gör jobbet!” Det är som om ingen riktigt vågar säga något annat, som om varje avvikande tanke vore att bjuda in den slapphet vi påstås avsky.
När unga spelare inte omedelbart blir stjärnor, ja, då hör vi samma trötta analys: ”De gjorde inte jobbet.” Ett svepande omdöme som saknar självkritik. Ansvaret för bristen på disciplin och resultat läggs helt på de unga spelarna, inte på de tränare som misslyckas med att tänka nytt. För visst är det enklare att skylla på lättja än att skrapa på ytan och hitta andra, oväntade svar.
På tennisakademin ryktas det om en ny slogan:
”We don’t say what you want to hear. We say what you need to hear.”
Orden har en hård klang, nästan som en verbal stålhandske riktad mot unga talanger som vill nå toppen. Är det en provokation för att väcka disciplin, en reaktion på idén att ingen längre jobbar tillräckligt hårt? ”Det var bättre förr!” kanske någon muttrar i bakgrunden. Akademin tycks tro att dessa ord ska föra dem framåt, som en fackla genom mörkret av lathet och bristande insikt.
Men vad gör det egentligen?
Sloganen riskerar att bli ännu en trött floskel, en i raden av sportvärldens slitna uttryck, ord som tappat sin kraft genom upprepning. Och om inte ens det mest hängivna hjärtat orkar lyssna längre – vem gör det då?
Så, kanske finns det ändå genvägar?
Inte till själva tenniskonsten, kanske, men till en ärlig självinsikt om varför framgång är så sällsynt i en värld där alla redan tror sig veta vägen.
Fimpa tanken att hårt slit är den enda vägen.
Dedikation är något helt annat och tar sig många uttryck. Dedikation är inte alltid huvudlöst slit.
Genvägar gillar jag
Jag fick nyligen höra att genvägar kan likställas med effektivisering. Nåja. Ordet ”effektivisering” känns väl mer rumsrent, eller? Men genvägar handlar också om att träna smartare, bättre, roligare. Att våga testa nytt, vara kreativ. Att be om hjälp är också en genväg.
En fråga som ofta ställs i Baslinjens podd är:
– Vad är det senaste du ändrat uppfattning om?
Frågan bjuder in till reflektion och självinsikt. Om vi vågar klättra över enkla hinder kan kreativitetens kraft flöda, och nya insikter växa fram.
Byt omgivning. Sluta skvalpa runt i fostervattnet, utforska något nytt. Gör det ogenomtänkta. Vägen till framgång är kantad av skam och röda kinder.
En av de mer omtalade genvägarna idag är ROG röd, orange och grön. Färgkodade bollar som introducerar unga spelare till tennis utan att skrämma bort dem med för stort motstånd. Dessa bollar tillåter nybörjare att hinna med spelet innan de behöver bemästra varje detalj.
ROG är en genväg i utvecklingen. Det låter unga spelare hitta sitt tempo och att förstå spelet.
Baksidan, tennisförbundet framstår ibland som en samling herrar med en något… rigid syn på tillvaron, mer upptagna av hur något ska göras än av vad som faktiskt behöver göras. Det finns en gnagande känsla av att förtroendet för landets tränare är på sparlåga och alla de kostsamma möten som har hållits under året hade nog fått självaste Joakim von Anka att börja fundera på budgeten. Men å andra sidan, ibland måste man väl bara acceptera att en bra grej faktiskt kan vara just det, en bra grej.
Gällande genvägarna är det kanske precis vad vi behöver, mindre tungrodd plikt och fler genvägar som låter nya generationer komma in i sporten. ROG-bollarna är bara början. Kanske finns det fler genvägar att upptäcka, om vi bara slutar tjata om att vägen till toppen måste kantas av blod, svett och tårar.
Pluslistan
*Seriespelet
*Wilson Clash 98 (jag slår hårdare tennisslag)
*Brad Stine
Minuslistan
*RS Pro Edition
*Smilfinken på Kungliga tennishallen med kotlettfrilla
*Alla wo i samtliga svenska tävlingar
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
SENASTE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN:
