KRÖNIKA. Om hur en chokladkaka skulle kunna väcka drömmar och passion till liv.
Namn: Tobias Mattsson.
Tennisbakgrund: Motionärspelare med medlemsskap i Farsta TK, Tumba TK och MIK Tennis. Förkärlek till udda spelstilar.
Nu är vi många (eller okej, kanske bara några) som spekulerar i vilka som ska få chansen i det så kallade ”förkvalet” till Stockholm Open. Jag har lite koll på detta, men långt ifrån dunderkoll. Det känns ungefär som att försöka lista ut receptet på mormors hemliga köttbullar. Ingen har riktigt en aning, men alla har en åsikt! ”Det är klart att hon använder muskotnöt!” säger grannen, medan en annan svär på att det är en skvätt grädde som gör hela skillnaden.
Kring “förkvalet” förvandlas tennisen till en gyttjebrottning, där spelarna kämpar om en plats i rampljuset på alla möjliga sätt. Antingen genom klagomål eller via en till synes mystisk urvalsprocess som deltagarna ut genom. Förkvalet är som ett gammalt, inflammerat sår som aldrig riktigt vill läka
Så vad gör spelarna nu? De gyttjebrottas inte bara på banan, utan även i lobbyn, på sociala medier och i omklädningsrummet. Här har vi de som knappt rört ett racket hela året. Spelaren som önskar delta avstår från både vinter och sommartourer för att ”fokusera på sin träff”. Möjligheten till att delta i Stockholm Open är som en ko som drömmer om att flyga. Deltagandet är fullkomligt orealistiskt. Det förstår ju vem som helst.
Spelarna inser inte att tjäna pengar på vinter och sommartourer är det kanske lite mer professionella än vara urfattig och ledsen. Istället låter de mamma och pappa betala medan drömmen lever vidare. De kanske inte heller tycker att tävlingarna passar in i deras “tävlingsplanering”. Kanske är det en ekonomisk fråga att resa runt? Vad förbundet gör åt detta, det är text för annat tillfälle.
Tillbaka till mig, efter Roland Garros upplever jag att tennisen tar slut. Det bästa är liksom slut, men så vaknar det lite till liv igen under hösten kring Stockholm Open, härligt! Många halvsovande spelare ställer upp, men tack och lov för de yngre och lägre rankade spelarna är det fortfarande en hunger inom tävlingen. Likaså de som ligger i närheten av att nå Masters-slutspelet.
Väl på plats vid Stockholm Open brukar lunchen bestå av Gott & Blandat och ett visst mått av insiktslös betraktelse av tennisen i turneringens inledande skede. Här, i detta sällskap av sockerfyllda godisar, låter jag mig dras med av tennisspelare och deras ångestladdade uppvisningar.
Det är kanske en smula märkvärdigt, ja rent av tramsigt, men jag finner mig själv i den absurt nostalgiska rollen av en upptäcktsresande, en sorts amatörscout, som är på jakt efter de spelare som fortfarande förblir obemärkta av massorna. Det är ett beteende som kan te sig smått genant, som en snobbig öldrickande vinylsamlare som stolt visar upp en obskyr artist från en svunnen tid, vars musik knappt hörts av någon annan än den närstående katten.
Visst, det är ett synnerligen medelålders beteende, men ändå finns det något vackert i den föreställningen av att man kan finna något äkta, något som ligger under radarn för den stora publiken. Här, mitt i allt detta i den snobbiga jakten på det okända och det banala nöjet av att bara vara där, med Gott & Blandat i ena handen och en bekymrad blick mot centercourten. Jag är fri!!!
Istället för att tilldela kvalplatsen som tidigare till Stockholm Open låt oss testa något nytt, låt oss drömma!
Tänk dig att du har slitit och kämpat, dragit din svettiga kropp genom klubbtävlingar där svetten har blandats med tårar i en salig röra. Då känns drömmen om att spela i Stockholm Open lika avlägsen som att få en kram av Carl XVI Gustaf.
Men så en dag, som ur en modern saga, kommer du över en chokladkaka. Kanske är det för att muntra upp dig efter att ha blivit utslagen i klubbmästerskapet. Du vet den typen av nederlag som får en att ifrågasätta livets alla beslut. Du öppnar chokladkakan, och mitt i nougaten blänker en gyllene biljett! Ja, du hörde rätt. En biljett som kan ta dig från att vara anonym med drömmar till att stå på centercourten i Stockholm, med publiken som jublar och hejar.
Likt Willy Wonka som gömmer sina gyllene biljetter i chokladkakor kan nu drömmen bli sann. Vi har ju redan ett wild card-system, men tänk om de i år beslutar att släppa in en vanlig dödlig? En renodlad Cinderellahistoria där drömmen krossas av verkligheten. Utfallet med ditt deltagande kommer ju med all säkerhet bli detsamma som en “mer professionell spelare”. Förlust direkt.
Men vem bryr sig? Det är ju sportens kärna! Det handlar om att inspirera och om att få se de mest oväntade berättelserna och oavsett hur många bollar du missar, är det alltid underhållande. För trots att de som fått chansen ofta inte tagit den, ligger det något magiskt i att hålla en gyllene biljett i handen. Resultatet? Det blir ju ändå en historia att berätta!
Så varför inte sälja Christer Sjöös chokladkakor på varje tennisklubb? Kanske med en gyllene biljett inuti? Vad spelar det för roll om nivån på spelet varierar? Det viktiga är att drömmen lever! Vem vet, kanske är det just bland nougaten i chokladkakan som framtidens tennisstjärna döljer sig.
Och om jag en dag skulle hitta den där biljetten? Skulle jag tveka? Aldrig! Jag skulle packa min racketväska, snöra på mig skorna och storma ut på banan, redo att slåss mot ödet. För hoppet lever och kanske, bara kanske, kan en chokladkaka förändra allt!
Pluslistan
*Jack Drapers serve
*Svarta lindor från Temu
*Tunnbrödsrulle
Minuslistan
*Centrumteorin
*Startfälten i sommar och vintertourerna
*Ingen Challenger på GTG
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
