20 november, 2025

Vems ansvar är engagemanget?

Redaktion

KRÖNIKA. Alla vill ha engagemang – men vem ser till att det finns?

Av: Natasha Belikova, tränare i Solna Tennisklubb

Engagemang. Rätt flummigt ord ändå? Det slog mig en kväll när jag borstade tänderna, att mina slutsatser i den föregående krönikan inte alls erbjöd något konkret. Ännu en som står vid sidlinjen och pekar finger utan att bidra med en lösning. Usch.

Vissa av er tycker kanske att det är onödigt att jag kritiserar ROG:en, men min poäng sträcker sig egentligen långt bortom projektet i sig. För er som läst vill jag också förtydliga att jag inte menar att svensk tennis saknar engagemang. Efter att jag hade borstat klart tänderna gick jag och la mig. Jag fann det intressant att jag återigen fastnat för ordet engagemang. Efter ett misslyckat försök att bena ut vad ordet innebär lyckades jag till slut somna.

Jag har på sistone insett hur orimligt frustrerad jag blir av det där teoretiska snacket som låter klokt på ytan, men lämnar en helt ovetande om hur det faktiskt ska fungera i verkligheten. Jag hade fortfarande inte lyckats komma fram till någon tydlig definition om vad engagemang egentligen innebär. Vad är det jag efterfrågar? Något måste det ju vara. Vi matas dagligen med förklaringar till varför svensk tennis inte mår bra: brist på resurser, struktur, utbildning – listan fylls på i det oändliga. Trots goda resultat på sistone så peppras vi med brister och förklaringar – och så kommer jag som pricken över i:et och ifrågasätter om vi ens har tillräckligt med engagemang.

Jag tänker tillbaka på när jag stod på balkongen på Lidingö tennisklubb under klubbtränarutbildningen och beklagade mig till en av kursledarna. Jag kände att verksamhetsdelen som jag ansvarade för inte fungerade så som jag tänkt. Att vissa insatser jag genomfört inte alls haft den effekt man velat. Jag fick till svar något i stil med att kvalitén kommer att alltid bygga på allas genuina engagemang och antingen har man det eller inte. Visserligen sant, tänkte jag, men är det verkligen så enkelt? Det kändes inte rätt.

Det var faktiskt under den perioden jag bestämde mig för att återgå till en heltidstjänst i klubben trots alldeles för många år på högskola. Trots att jag alltid sett det som en sidogrej hade jag utvecklat ett oförklarligt driv som lyste starkt. Men ärligt talat har jag under mina år i klubben också regelbundet stött på total avsaknad av struktur, oklara ansvarsområden och den där gnagande känslan av att inte räcka till. Jag slogs av insikten att det driv som en gång fick mig att stanna stundtals hade slocknat. Den skrämde mig. Jag började fundera på vems ansvar engagemanget egentligen är.

På den internationella tränarkonferensen nyligen kom en äldre, till synes trevlig herre fram efter ett föredrag om inre motivation. Föreläsaren hade betonat hur viktigt det är att vi som ledare arbetar för att främja den. Mannen framför mig började argumentera för att inre motivation är något man föds med – liknande slutsats som kursledaren på Lidingö. Han menade att något måste vara fel om man saknar den. När jag inte höll med tappade han intresset på att höra vad jag hade vidare att säga. Men det gjorde mig inget. Den här gången var jag mer än säker på min sak.

Hur vågar vi förlita oss på turen att några få råkar brinna? Och varför lägger vi fokus utanför oss själva istället för att faktiskt ta ansvar? För jag är rätt säker på att en miljö där engagemang kan blomma bygger just på allas ansvar. Det handlar om att varje individ tar ansvar för sin egen drivkraft. Att vi tränare vågar se både inåt och framåt. Att vi tar ansvar för att vidareutbilda oss själva och vi får möjligheten att göra det. Det handlar därmed också om att klubben och dess styrelse tar ansvar för att skapa en miljö där man känner tillhörighet och kompetens. Och i sin tur bygger det på det övergripande ansvaret förbundet har att ge oss tillräckligt med stöd och tydlig riktning.

Så kanske ligger svaret ändå där någonstans. Att graden av vårt gemensamma ansvarstagande är engagemanget i sig. Vi bör vara försiktiga med att se engagemang som något flyktigt eller individuellt. Kanske är det så enkelt och samtidigt så svårt – att se engagemanget för vad det är. För i slutändan är engagemang inte en fråga om tur. Det är en konsekvens av den kultur vi väljer att bygga tillsammans.