Den magiska långtråkigheten

I dagens krönika funderar Håkan Dahlbo över vad som egentligen händer när vi försöker göra tennis så rolig, modern och välorganiserad som möjligt. Måste varje träningspass fyllas med aktiviteter och instruktioner – eller är det kanske just lite långtråkighet, tomrum och frihet som ger spelaren möjlighet att tänka själv, upptäcka och utvecklas?

Av: Håkan Dahlbo

Idag pratas det mycket om att träningsenheterna måste göras extra roliga för eleverna, oavsett om det är barn eller vuxna. Det gäller både fysiskt, mentalt och emotionellt. Men är det verkligen så viktigt, och måste banan och fysträningen likna en cirkus för att spelarna ska kunna ha roligt? Och är det verkligen roligare för spelarna – oavsett ålder? Brukar inte barn ha roligt när de får bestämma själva?

Gör man detta verkligen för eleverna, eller görs det för att få ett nytt jobb, eller kanske till och med för att bli populär, ”modern” och få behålla jobbet? Ibland känns det som ett race med målet att vara den bästa cirkusdirektören.

Är det trycket att alla andra gör det och att det blir omöjligt och oacceptabelt att inte vara ”mainstream”, eller är det verkligen en individuell övertygelse om att det man gör är bäst för spelarna?

Jag tror att man ibland har gjort det här mycket svårare än det behöver vara.

Min mening är att lärare, coacher och föräldrar ska sätta upp ramverk som kan tänjas, formas och utvecklas, medan innehållet och färgen i dessa ramverk till stor del måste få komma från spelarna själva.

Det är där jag tror att mycket fallerar. Rigida ramverk sätts upp, och man bestämmer sedan inte bara vad som ska göras, utan också hur det ska se ut, hur det ska kännas och hur spelaren ska tänka.

Det mest förvånande är att vissa metoder och system påstås vara vetenskapligt relevanta och att andra förbund eller spelare har framgång med just dessa metoder och system som används. Det skapas för stunden passande och säljande namn, och det distribueras program utan dokumenterad track record. Slutprodukten medför att det ges instruktioner om innehåll och färg – och sedan blir man förvånad när kreativiteten och initiativförmågan hos eleverna försvinner.

Det slängs olika meningslösa ord hit och dit, allmänna floskler används för att understryka ett utvalt tema och begreppet forskning missbrukas. Oftast kommer dessa påståenden utan att egentligen dokumentera hur de påstådda framgångssagorna verkligen har kommit till stånd – om det nu ens var några! Oftast får man ju svar beroende på hur frågorna ställs och beroende på vem som svarar. Utan förkunskap och erfarenhet är det mycket svårt att få en överblick i ”tennisdjungeln”.

För vad händer egentligen med en människa som hela tiden får veta vad den ska göra? Den lär sig naturligtvis att göra det som förväntas, men inte nödvändigtvis att tänka själv. Och ja, faktiskt – den här artikeln är ett ganska bra exempel på precis det jag försöker beskriva.

Jag satt och tittade ut genom fönstret för en stund sedan utan att egentligen tänka på någonting alls. Det händer mig oftast i flygplan, flygplatslounger, i players lounges eller i bilen. Det är aldrig så att jag sitter och funderar på vad jag ska skriva om eller försöker komma på någon bra idé. Jag sitter oftast bara där och har lite tid över. Ibland kan det bli väldigt dyrt, för det är då jag kommer på hur jag ska bygga om mitt hus och börjar skissa på detJ.

När jag då sitter där kommer ibland en fågel inflygande i mitt huvud. Den här gången satte den sig någonstans där ute och började kvittra:

”Du måste skriva en artikel om långtråkighet.”

Så kan det faktiskt vara – för mig i alla fall.

En fågel, ett kvitter, en tanke som plötsligt dyker upp från ingenstans – och där tar det fart: inspirationen.

Men samtidigt vet jag att det naturligtvis inte kommer helt från ingenstans. Mina många trevliga och inspirerande diskussioner med människor som Roland Hansson, mina kolleger och andra vänner finns säkert någonstans där i bakgrunden och är en del av kvittret, även om de inte sitter här just i skrivande stund eller när inspirationen infinner sig.

Det är troligtvis så att samtalen har förberett mottagligheten, och när det blev tyst och hjärnan fick lite plats så fanns det plötsligt någonstans för tanken att landa. Det är kanske det som är det intressanta.

Inspirationen behöver inte alltid skapas. Ibland behöver den bara få möjlighet att landa.

Mina mest kreativa stunder, som jag ser det, har oftast varit när jag haft som allra mest ”tråkigt”, när jag egentligen inte funderat på någonting särskilt alls, utan bara låtit tankarna vandra lite planlöst.

Plötsligt – utan någon som helst förvarning – har något bara dykt upp i huvudet: en idé, en formulering, en lösning, ett nytt sätt att se på någonting. Och sedan börjar arbetet.

Det är nästan lite märkligt hur det fungerar. Man kan sitta i timmar och försöka komma på någonting utan att det händer särskilt mycket, och sedan kan en tanke plötsligt komma flygande från ingenstans, sätta sig på en liten gren inne i huvudet och säga:

”Här är jag.”

Då gäller det att vara snabb, för inspiration är inte särskilt tålmodig. Den kommer precis när den kommer och försvinner när den vill. Precis som fågeln kvittrar en stund, hinner du uppfatta något av det den försöker säga, och sedan flyger den vidare. Och om du inte fångar den medan den sitter där – ja, då är den borta.

Det är därför man måste vara snabb i vändningen när tanken flyger in i huvudet och sätter sig på grenen, för snart flyger den iväg igen. Kanske är det just här som långtråkigheten blir så intressant. För långtråkighet betyder egentligen inte att ingenting händer. Det betyder bara att vi inte längre bestämmer vad som ska hända, och det kan vara ganska befriande.

När vi överfyller huvudet med instruktioner, information, ljud, bilder, meddelanden, sociala medier och nya intryck finns det väldigt lite utrymme kvar för det oväntade – ”det omedvetna”. När vi försöker göra saker medvetet, under tidspress och dessutom utan erfarenhet för att vi är stressade, är det då beslut kan bli dumma och ohållbara.

Vi behöver lite tomrum för att något nytt ska kunna komma in, precis som på tennisbanan.

Tomrum och drömmar är till för att fyllas. Det är därför det är viktigt att tillåta stora drömmar som kan fyllas upp med mycket färg och mycket känslor.

Om man hela tiden talar om för spelaren exakt var han ska stå, exakt vilket slag han ska slå, exakt hur han ska slå det, exakt när han ska slå det och exakt hur det ska se ut, så kanske det skapar en väldigt välorganiserad träning.

Men samtidigt kanske det viktigaste tas bort – möjligheten för spelaren att själv upptäcka något. Det är därför jag tror på flexibla ramverk istället för på organiserat kaos.

Spelaren ska inte lämnas helt ensam, och coachen ska ha kunskap. En riktigt bra coach måste kunna skapa ett fantastiskt ramverk, men sedan måste han eller hon också ha modet att låta spelaren göra ramverket till sitt eget.

Ett bra ramverk ska kunna tänjas, böjas och utvecklas. Det ska kunna få ny färg, och de riktigt bra spelarna kommer naturligtvis att göra just det. De kommer att ställa frågor:

”Vad händer om jag gör så här?” ”Kan jag göra det på ett annat sätt?” ”Vad händer om jag provar detta?”

Plötsligt har spelaren börjat skapa. Det finns inget kaos i huvudet med extern information, utan spelaren har låtit sina egna känslor och tankar växa likt en snöboll som rullar utför berget och bara blir större och större.

Det är här det blir riktigt intressant. Jag brukar tänka att ett bra ramverk kommer ”genierna” att tänja på och utveckla. Ett statiskt ramverk kommer de förr eller senare att spränga i luften. Problemet är bara att många aldrig kommer så långt och tyvärr försvinner någonstans på vägen.

Inte för att de saknar talang, utan för att de under år efter år har levt i kaos. I ett hav av instruktioner, korrigeringar, utbildningar, system och människor som hela tiden berättat för dem vad de ska göra.

Till slut kanske de inte längre vet vad de själva vill göra. Det är exakt där jag tycker att man måste stanna upp och fundera.

Vad är det egentligen för något som håller på att skapas? En spelare som är duktig på att följa instruktioner, eller en spelare som är kapabel att tänka, lösa problem och skapa sin egen väg?

För mig är det en enorm skillnad mellan att göra träningen rolig och att skapa en miljö där spelaren kan känna glädje i att utvecklas. Det första kan ibland bli cirkus. Det andra kan bli något mycket djupare.

Jag behöver inte kasta tio bollar i luften, spela musik, göra en lek av varje övning eller hitta på något nytt var femte minut för att en spelare ska ha roligt. Det kan vara fantastiskt roligt att slå samma slag hundra gånger – om spelaren själv känner att något händer, att bollen plötsligt sitter lite bättre och att timingen börjar fungera. Att för första gången lyckas med det man kämpat med länge och själv upptäcka varför något fungerar.

Den känslan slår vilken cirkus som helst.

Och vad sägs om den mest underskattade övningen – att spela fulla matcher som träning! Bortglömt?

Det är därför jag tycker att man måste våga ge barnen och spelarna lite mer ”långtråkighet” och därmed resiliens – inte mindre träning, inte mindre kunskap, inte mindre ramstruktur, utan reella möjligheter med möjligheten att hitta på kul saker själv och ingen fantasivärld.

En struktur som är tillräckligt stark för att skapa trygghet, men tillräckligt flexibel för att kunna förändras – av spelarna och av coacherna – efter behov. En coach ska naturligtvis kunna mycket, men coachens uppgift är inte att visa hur mycket han eller hon kan. Det är spelarens utveckling som är måttet på om coachen lyckas.

Ibland utbildas människor som blir väldigt duktiga på att utbilda andra människor, men som glömmer varför utbildningen egentligen finns. Ibland blir tränarens karriär till och med viktigare än spelarens utveckling, och ibland blir systemet viktigare än människan.

Om det blir viktigare att kunna visa upp en modern och rolig träning än att faktiskt utveckla en spelare som kan tänka själv, då behöver vi tänka om och tänka rätt. Kanske behöver det bara skapas lite tomrum? Våga låta spelaren stå där med racketen och själv undra:

”Vad kan jag göra med den här bollen?”

Våga låta det bli tyst en stund. Våga låta spelaren misslyckas. Våga låta en tanke komma. För tänk om nästa stora idé sitter någonstans på en gren och väntar? Tänk om den kommer flygande precis när vi har slutat försöka hitta den?

Det var ju precis vad som hände mig idag. Jag satt där och gjorde egentligen ingenting. En fågel flög förbi och kvittrade:

”Skriv om långtråkighet.”

Så nu gjorde jag det. Och oj, vad kul det var. För kanske är det just det som är den magiska långtråkigheten:

När vi tror att ingenting händer – och plötsligt flyger inspirationen in.

När man minst anar det dyker den upp – inspirationen och visionen, låten, idén eller vad det nu kan vara! Då gäller det bara att vara snabb i vändningen, för snart lyfter den igen.

Och kanske är det just därför den här artikeln är viktig.

Jag får allt oftare känslan av att dagens beteende inom förbund, klubbar, akademier och även inom forskningen har hamnat i ett mönster där det ibland verkar som om det viktigaste har blivit den egna karriären, försäljningen, den egna imagen, publikationen och profiten.

Jag tror inte att detta är medvetet eller illvilligt, eller att människor vaknar på morgonen och bestämmer sig för att göra något som är dåligt för spelarna. Jag tror snarare att alla har blivit påverkade av en miljö och en kultur som tillåter – och ibland till och med belönar – ett visst mönster.

Ett mönster där det är viktigt att synas, vara modern, sälja, prestera, utbilda, certifiera, kommunicera och hela tiden visa att man gör någonting. Men kanske behöver vi ibland stanna upp och fråga:

Gör vi verkligen detta för spelaren?

Om svaret inte alltid är ett självklart ja, då kanske vi måste våga förändra något. För mönster förändras inte av sig själva – mönstret måste brytas. Det börjar säkerligen inte med ännu en utbildning, ännu ett system eller ännu en instruktion. Det börjar med något mycket enklare:

Att vi vågar sitta stilla en stund, vågar ha lite långtråkigt, vågar lyssna.

Och förhoppningsvis, när vi minst anar det, kommer det en liten fågel flygande och kvittrar något som vi faktiskt vill lyssna på. Min övertygelse är till slut att performance i alla dess arter, oavsett om det är musik, konst eller idrott, inte kan analyseras och kopieras.

Som Ingemar Stenmark sa:

”Kopierar man någon så är man alltid tvåa.”

System måste vara neutrala och tillika tillgängliga för alla. Historien skrivs alltid av vinnarna – och ofta är den dessutom tillrättalagd för prestige, image och makt. Det ska man ha i huvudet när man gestaltar organisationer på nytt, och speciellt om man ämnar kopiera andras system som troligtvis hade fundamentalt olika förutsättningar på alla plan än den egna världen.

Och till slut – pengar underlättar, men pengar är inget direkt hinder eller någon förutsättning för enskild framgång. Framgångsrika människor kommer alltid att hitta en väg för att bedriva sin verksamhet – ”Champions Always Find a Way”. Det har många framgångshistorier bevisat. Rätt mindset, arbetsmoral, kontinuitet och resiliens är däremot en förutsättning.

Allt detta kommer vi att prata om i Stockholm under TennisTalk in SALK den 14 november 2026, samt i Oslo, där den stora Nordic Tennis Coaches Conference kommer att äga rum den 20–22 november 2026, där som vanligt även många legender kommer att hyllas.

Vi jobbar på högvarv just nu för att komma ut med de slutgiltiga programmen. Och naturligtvis kommer vi inte att ha långtråkigt då, eftersom roliga fester är planerade.

Välkomna – och hoppas vi ses då!