Har svensk tennis blivit för upptagen av jakten på nästa världsstjärna? Det frågar sig Micke Hammarberg, som i denna krönika resonerar kring balansen mellan elit och bredd – och varför sportens viktigaste framtidsfråga kanske inte handlar om ATP-rankingar överhuvudtaget.
Av: Micke Hammarberg, eldsjäl och ideell ledare Stöde IF Tennis
Medan tennissverige bråkar om ordförandeval, anmälningar och vem som ska sitta i vilken styrelse, håller en mycket viktigare fråga på att försvinna helt i bruset: Hur får vi fler barn, ungdomar och vuxna att röra på sig?
Det är en fråga som ingen verkar ställa. När båda sidor i ordförandevalet formulerade sina visioner handlade det om en enda sak: Hur får vi fler svenska spelare i världstoppen? Fler ATP-poäng. Bättre tränare. Tydligare elitsatsningar. Men är det verkligen tennisförbundets viktigaste uppdrag?!
Jag menar att fokuset borde ligga på bredden – på att få fler människor att ta upp racket, oavsett nivå och ambition. Men när jag för den diskussionen möter jag nästan alltid samma motargument: ”Svenska toppspelare inspirerar barn att börja spela!”
På Björn Borgs tid fanns det kanske fog för det – televisionen samlade hela nationer framför samma skärm och en svensk världsstjärna blev en kulturell händelse. Idag ser knappt något barn på Sportnytt, än mindre en hel tennismatch. Deras medievärld är TikTok och dess algoritmer.
Och forskningen bekräftar det vi egentligen redan anar: bara tio procent av elitidrottare uppger att de inspirerats av andra toppidrottare att börja med sin sport. Myten om stjärnidrottaren som folkrörelsebyggare är just det – en myt.
Barn och unga är mer stillasittande än någonsin.
Folkhälsan försämras.
Idrotten finansieras till stor del av skattemedel bland annat för att den förväntas bidra till ett friskare samhälle.
Har inte tennisen ett ansvar att faktiskt bidra till det?
Eller har förbundet accepterat att vara en välskött nischsport för dem som redan har råd och möjlighet?
Jämför med fotbollen, vars vision är ”Nationalsporten – för alla överallt” – en rörelse som öppet diskuterar spänningen mellan bredd och elit och erkänner att de två målen är svåra att förena.
Inom tennisen verkar den diskussionen inte ens ha startat. Och det syns i verkligheten.
I hundratals klubbar runt om i landet är ordförande, tränare, planskötare och vaktmästare en och samma person – utan en krona i ersättning, av ren kärlek till sporten.
För dem är debatten om spelarakademier och tränarlyft lika relevant som en diskussion om hur man bäst renoverar sin villa när man inte har ett hem.
De vet att tennis kan vara enkelt, billigt och tillgängligt. Men det är inte den tennisen Förbundet pratar om.
Det borde den göra. För till syvende och sist handlar det om vad vi tycker är viktigast; Folkhälsa eller underhållning.
Det är en fråga var och en får besvara själv.
Jag vet vad jag väljer – och det handlar inte om vem som vinner Wimbledon.
Hej Micke, du har helt rätt i att det viktigaste som finns är att det finns klubbar att spela tennis i. Men är du samtidigt medveten om att det blir färre och färre klubba? Nu endast ca 360 klubbar som har någon form av verksamhet. Detta måste ändras och jag vet att det finns planer på att stärka både lilla och stora klubben så fler får möjlighet att spela tennis.
Mitt egna förslag är att alla skolor i Sverige borde kunna hitta samarbeten med en tennisklubb. Dvs få in tennis i skolan igen. Som på 70-talet när Sverige var stora på både bredd och topp. På lektioner, på skolgården, i fritids, i lokala gymnastikhallar osv.. Kan vi hitta dessa samarbeten och verksamheter i idrottshallar så kan vi ta emot 10.000 tals fler barn än vad vi gör idag.
Tyvärr samhället har förändras , och vi kan inte bromsa, ekonomin är viktigare än tennis för familjen, klubbarna kommer sakta att försvinna… inte alla … stora problem är i framtiden
Du är rätt på det . När jag flyttade till Malmö hade alla klubbar i området elitspelare nu finns det bara elit i en klubb . Detta tror jag inte alls på i längden . Tråkigt och ingen spänning.
Sen läggs det flera miljoner kronor på från akademier och vissa organisationer m.fl. att försöka få det att se bättre ut än vad / man det ( produkten) är. Med akademier ökar prestigen och man vill till varje pris visa andra att det funkar att man hjälper till med utvecklingen. Dessa pengar borde gå till eldsjälar och bollidrottsintresserade barn.
Jag saknar dessutom rivaliteten mellan klubbarna. En enligt mig viktig variabel för framgång. Dessutom så blir förebilderna färre ( bästa spelarna lämnar ) , vilket är en underskattad variabel för framgång.
Mvh Tobbe
Expressens tenniskrönikör Jacob Johannesson skrev nyligen en artikel/krönika i samband med Max Dahlins fina spel i Båstad och en challenger i Tyskland.
Rubriken löd något i stil med ’Snälla Dahlin, gör slut på vårt lidande!!’.
Det finns i den svenska folksjälen en djup längtan efter en ny toppspelare.
Jag märkte detta väldigt tydligt en gång i Stockholm Open när en ung Mikael Ymer fick överta skadade brorsans wildcard och ställdes mot den ett år äldre tysken Zverev.
Jag hade sett några matcher innan och när tysken programenligt vann första set bestämde jag mig för att åka hem.
När jag var på väg mot tunnelbanan utbröt plötsligt ett mäktigt vrål inifrån Kungliga följt av det välkända ’stampet’ som tydligt hörs långt utanför hallen. Vad hade hänt? Jo, Ymer tog överraskande andra set efter att ha legat under.
Ja, det är inte samma medialandskap längre men det händer någonting inom oss när vi vinner i en gladiator-sport som tennis. Detta är något som jag är övertygad om att det också spiller över på breddtennis och breddidrott i allmänhet.