Från första stapplande steg i Kungsängen till chefstränare i Kungsbacka Tennisklubb. Philip Cassel har gått från ”aldrig mer tränare” till att vara med och driva en av landets mest aktiva klubbar – en klubb med en färskt framtagen egen utvecklingsmodell och en tydlig filosofi om glädje, gemenskap och långsiktig satsning.
Av: Linus Eriksson
Philip Cassel sitter i soffhörnan på Kungsbacka Tennisklubb och ler lite snett.
– Jag hade ju inte världens bästa forehand som junior… men någon såg ändå något i mig, säger han.
I dag är han chefstränare i en av landets mest levande tennisföreningar, med över tusen medlemmar, ett lag av motiverade tränare och en tydlig utvecklingsplan – KTK-modellen – som ska lotsa spelare från de första slagen till ett liv med tennis.
Cassel är född i Stockholm och tog sina första tennisslag i Kungsängen. En till två gånger i veckan, utan större krav. Kul, absolut – men det var inte förrän familjen flyttade till Göteborg som det tog fart.
– Mamma hörde av sig till Pixbo TK och sa: ”Min son tycker tennis är kul.” Det var där jag fattade vad tennis var på riktigt, säger Philip.
Större grupper. Äldre spelare. Förebilder. Ett tydligt mål. Och viktigast av allt: gemenskapen.
– Det var känslan av att vara en del av någonting. Att det fanns fler som drev en framåt.
Två tränare – Robert Almberg och Niklas Börjesson – blev avgörande. De såg något han själv inte riktigt hade förstått ännu.
– Det kanske inte var tekniken som glänste… men de såg glöden i ögonen. Och med mer struktur i verksamheten jag var en del av började jag också tävla mer. Då var det på riktigt.
Cassel beskriver åren som ”supermycket tennis, tennis, tennis”. Det glödde i ögonen, men han vann inte ofta. Tränarna visade dock stort tålamod och präntade in att det var inte nu han skulle vara som bäst, det var i det långa loppet han skulle vinna.
– Det där är något jag själv jobbar mycket med i dag. Det är kul att vara bäst när man blir äldre, inte bara när man är tolv.
Vid 14–15 års ålder började vinsterna komma, och därmed viljan att satsa ännu mer. Det blev tennisgymnasium på Katrinelund i Göteborg, flyttlass till Tyskland för att spela för en klubb där följt av och en period med syfte att ”se hur långt det kan gå”.
– Efter en sommar insåg jag att nu kommer de yngre som är bättre än mig. Då insåg jag att jag nog inte kommer bli tennisproffs.
Första tränarjobbet blev i Pixbo på halvtid. Men känslan var tveksam.
– Jag tänkte: ”Jag fattar inte tränarjobbet. Jag skiter i det här.”
I stället flyttade han till Halmstad och började plugga idrottspsykologi – hur man påverkar motivation och drivkrafter – en kunskap han idag använder sig av dagligen.
– Vi lägger ett enormt fokus på teknik, taktik och fysik. Men det mentala är där vi ofta fallerar. Där försöker jag vara medveten om vilka psykologiska verktyg som faktiskt fungerar i träningen.
Ett heltidsjobb i Söndrum TK ändrade allt.
– Då kände jag: ”Tennis är ju det här jag älskar.” Och på den vägen är det. Tre och ett halvt år senare kom jag till Kungsbacka – och nu har jag varit här i fem år. Från ”aldrig mer tränare” till världens bästa jobb.
Kungsbacka TK är inte en klubb där det bara spelas tennis. Här arrangeras klubbmästerskap i både tennis och golf, banketter, resor till Davis Cup och en rad sociala aktiviteter.
– Vi är verkligen en klubb. De flesta vet vilka alla är i klubben, även om vi är tusen medlemmar. Och vi har en stor grupp motiverade spelare som vill mycket – det är en av anledningarna till att jag älskar att vara här.
I tränarteamet råder en kombination av trygghet och utmaning.
– Vi pushar varandra men kan också skratta åt det mesta. Den gemenskapen smittar av sig på spelarna.
En av Cassels största insatser – hittills – är att ha varit med i skapandet av KTK-modellen, som påbörjades tillsammans med kollegan Emil Carlson och som nu ska bli den röda klubben i hela föreningen.
– När jag kom hit märkte jag att alla ungefär visste hur saker fungerade, men det fanns ingen riktig struktur. Hur kommer man till college? Vad krävs för att bli riktigt bra? De flesta föräldrar hade ingen aning.
De började under ett sportlov när han grävde ner sig i forskning om motivation, studerade hur olika förbund – bland annat det kanadensiska – strukturerade utvecklingsvägar och dammsög internet på hur andra svenska klubbar arbetade. Sedan kokade de ner allt till en modell för Kungsbacka: från ”aktiv start” till att ”leva tennis”.
– Oavsett om du spelar två gånger i veckan eller siktar mot proffslivet ska du känna att du är en del av samma verksamhet. Men man får inte glömma dem som vill mest – vill de köra, måste man låta dem köra.
Modellen bygger på tydliga kriterier för olika grupper, spelarmöten och att tränarna är samstämmiga. Självbestämmandeteorin – att spelaren är med och bestämmer – är en nyckel.
– Det är ett sätt att göra allt tydligt, så att både spelare och föräldrar vet vad som gäller.
Efter att ha fått alla anställda i klubben med på tåget så är nästa steg nu att implementera modellen i verksamheten och följa upp arbetet – ett jobb som börjar den här hösten.
Patrik Larsson är klubbchef i Kungsbacka och var den som rekryterade Cassel till en tränarroll för fem år sedan. Rollen som chefstränare tackade han först nej till – två gånger om. Han var tveksam till om han var rätt person.
– Det finns ju de som gjort mer och har mer erfarenhet. Men chefsrollen handlar också om att strukturera upp saker, och där är jag ganska bra.
Han beskriver det som en balans: ibland vill han bara vara tränare och ”kötta”, ibland måste han fatta tuffa beslut.
– Jag försöker inkludera alla, motivera teamet och se till att vi inte tappar stinget. Jag hatar tränare som bara står och tittar. Men, med det sagt har jag också lärt mig att ibland är det bra att ta ett steg tillbaka på banan. Jag tror det var tourcoachen Brad Stine som fick mig att inse att ibland är det bättre att låta spelaren själv arbeta på utan att lägga sig i, vilket är en del i mitt ledarskap jag försöker jobba på.
Snart är det dags för Davis Cup i Göteborg i september, och när Kungsbacka TK åker på klubbresa till DC samlar de hundratals medlemmar. Den här gången räknar man med runt 300 stycken.
– Det är en gemensam upplevelse. Och för juniorerna är det ett sätt att se hur bra man faktiskt kan bli om man jobbar hårt.
Senast när klubben åkte tillsammans till Helsingborg var det med stor stil – och det gav mersmak.
– Det blir en snackis, något man vill vara med på nästa gång. Det tror jag är viktigt. Inte minst för juniorerna som får se riktigt bra tennis live.
Cassel själv strävar alltid efter att utvecklas själv. Han inspireras av andra tränare, testar nya övningar, följer Baslinjen och lägger stor vikt vid fysen.
– Vi måste se spelarna som atleter. Tennis är mer än att slå hundra forehand cross och hundra backhand cross på måndagar. Det blir motivationsdödande.
Han är inte någon större bokmal men läste ”Så vinner vi igen ” på sin bröllopsresa förra året och följde upp med en föreläsning av författaren Patrik Brenning.
Nu är Cassel är tydlig: alla kommer inte bli proffs.
– Se individen är det viktiga. Vad vill den? Utgå inte från dina egna drömmar.
Och mitt i allt: glädjen.
– Tänk om man såg fler leenden på svenska tävlingar. Jag och min före detta kollega Staffan Falkenström snackade om det nyligen – det är ofta inte någon svinpositiv stämning på tävlingar. Hur får man spelarna att tycka det är kul att tävla? Kanske dra på lite musik? Den miljön behöver lyftas upp, för tennis är och ska vara roligt!
SENASTE REPORTAGEN PÅ BASLINJEN:
- Så byggde USA världens starkaste tennisnation – här är modellen bakom Gauff, Fritz och generationen som förändrade sporten
- Morgonträning, kladdkaka och tennisdrömmar – tvillingarna Paskasch pushar varandra varje dag
- Svensken bakom USA:s tennislyft: “Sverige gör exakt samma misstag som vi gjorde för 15 år sedan”
- Från freshman till odödlig – Måns Dahlberg lämnar Virginia som dubbel NCAA-mästare
- 15 år och redan på väg att bli oumbärlig i kulisserna – Milan har hittat en alternativ väg till sin tennisdröm
