De flesta klubbar drömmer om fler banor – Påvelund bygger dem: Historien bakom Påvelunds jättesatsning

Om allt går enligt plan kommer tränarna i Påvelund att slå på lamporna till bana sex och sju den 21 augusti.

Då har klubben arbetat i flera år för att lösa ett problem som allt fler svenska tennisklubbar känner igen: vad gör man när hundratals barn vill börja spela tennis men det inte finns plats?

Påvelunds TBK är snart i mål med en investering på nära 40 miljoner kronor. Hur lyckades klubben ta sig igenom den anläggningsdjungel som stoppar så många andra föreningar? Baslinjen har pratat med personerna som varit med på resan och hittat flera lärdomar som kan vara värdefulla för hela svensk tennis.

Av: Linus Eriksson

Det råder ingen brist på föreningar som vill bygga fler tennisbanor i Sverige.

Frågar man klubbchefer, tränare och styrelseledamöter runt om i landet är svaren ofta desamma. Tennisskolorna växer och köerna blir längre. Fler barn vill helt enkelt börja spela. Detta samtidigt som intresset från vuxna att lära sig spela tennis också växer och de som redan spelar vill i många fall träna mer. Då har vi inte ens pratat om de tävlingsspelande ungdomarna som både vill och behöver få tillgång till fler timmar på banan.

Problemet är att viljan till att bygga ut de befintliga tennishallarna sällan är den avgörande faktorn. Det är vägen från idé till färdig anläggning som brukar bli för svår.

Markfrågor ska lösas. Bygglov ska godkännas. Banker ska övertygas. Kommuner ska säga ja. Finansieringen ska hålla. Styrelser ska orka hålla ihop arbetet under många år. Samtidigt ska den ordinarie verksamheten fortsätta fungera varje dag.

Det är därför många projekt aldrig kommer längre än till diskussionsstadiet.

När Påvelunds TBK i augusti öppnar två nya inomhusbanor handlar det därför om betydligt mer än en hallutbyggnad. Projektet är resultatet av flera års arbete där klubben behövt lösa i stort sett varje utmaning som svenska tennisföreningar brukar stöta på när de vill växa.

Frågan är därför inte främst varför Påvelund bygger ut. Det intressanta perspektivet är snarare varför de lyckats få till det.

– Det är klart att vi är stolta över att ha kommit så här långt, men det här har varit ett arbete som pågått under flera år och involverat väldigt många människor, säger klubbens ordförande Robert Samuelsson.

Om man vill förstå varför projektet blev verklighet behöver man börja med behovet.

När Martin Stigh tillträdde som klubbchef i augusti 2016 började trycket på verksamheten öka för varje år som gick. Påvelund hade redan en stark juniorverksamhet och ett gott rykte i området, men framgången skapade samtidigt ett växande problem.

– För fem-sex år sedan kände vi att det började bli stor kö till tennisskolan. Det var egentligen där allting började, säger han.

Då handlade det om ungefär 200 barn som väntade på en plats. I dag är siffran närmare 700.

Det säger något om utvecklingen, men också om den verklighet som många svenska klubbar känner igen. En full anläggning är på många sätt ett positivt problem, men när köerna växer år efter år kommer man förr eller senare till en punkt där verksamheten inte längre kan utvecklas inom de befintliga ramarna.

– Vi såg att tennisintresset bara fortsatte att växa. När verksamheten fungerar bra sprider det sig. Storebror spelar, grannen spelar och kompisarna börjar spela. Till slut blev det tydligt att vi behövde fler banor om vi skulle kunna fortsätta utvecklas, säger Stigh.

Här finns den första lärdomen:

Påvelund började inte med att fundera på hur en ny hall skulle se ut. De började med att kunna visa varför den behövdes.

För kommunen, banken och andra beslutsfattare räcker det sällan att en förening tycker att fler banor vore trevligt. Det måste finnas ett konkret och dokumenterat behov.

Påvelund kunde visa kölistor, beläggningsgrader och en verksamhet som redan var fylld till bristningsgränsen. Det blev grunden som resten av projektet kunde byggas på.

När behovet väl var fastställt återstod nästa fråga: Var skulle hallen byggas?

Det låter enkelt på papperet men är ofta en av de svåraste delarna i ett anläggningsprojekt.

– Vi tittade på olika alternativ. Ett alternativ var att bygga över grusbanorna, men då hade vi förlorat grusbanorna. Ett annat var området där boulebanorna låg, säger Martin Stigh.

Till slut blev det den senare lösningen. Men det krävde kompromisser.

Bouleverksamheten som då låg på den önskade platsen behövde få en ny plats, en flytt som kommunen stod för men där Påvelund fick betala 20% av kostnaden för till ett maxtak på 400 000kr.

– Det var vårt enda alternativ, att vara behjälpliga där, för det var viktigt att bouleverksamhete inte behövde ta någon egen kostnad för flytten.

Flera olika intressen skulle samsas inom samma område. Här blev kommunens roll avgörande.

Johan Sävhage, förvaltningsdirektör på Göteborgs stads idrotts- och föreningsförvaltning, menar att flera faktorer talade för projektet.

– Kommunen har valt att ge företräde till mark i direkt anslutning till befintlig anläggning. Utbyggnaden ligger i linje med stadens mål om att ge föreningslivet möjlighet att bidra till anläggningsförsörjningen, samtidigt som vi bedömde att genomförandekapaciteten fanns inom föreningen.

Just ordet genomförandekapacitet återkommer flera gånger under arbetet med reportaget.

Det handlar inte bara om att vilja bygga – det handlar om att kunna bygga.

Kommunen såg en förening med ordnad ekonomi, erfaren ledning, tydlig organisation och en konkret plan för hur projektet skulle genomföras. Det skapade förtroende.

– Konkurrensen om mark är hög i en växande storstad. Den här typen av projekt är relativt svåra att få igenom, säger Sävhage.

När Göteborgs stad valde att stötta Påvelunds projekt handlade det inte bara om en enskild förening. Inom idrotts- och föreningsförvaltningen pågår sedan en tid tillbaka ett arbete med att kartlägga tennisens anläggningsbehov i staden, även om arbetet fortfarande befinner sig i ett tidigt skede.

– Vi har sedan tidigare identifierat behov av att arbeta med tennisens förutsättningar och värdera tennisbehov. Arbetet är fortfarande i en inledande fas, så det finns ännu inga tydliga och klara behovsbilder framme, säger Johan Sävhage.

Samtidigt ser han tecken på att fler projekt kan vara på väg.

– Vi fick nyligen besked om att ytterligare en tennisförening förhoppningsvis kommer att ges möjlighet att bygga ut. Detaljplaneläggning ska starta för att pröva en utbyggnad av ytterligare inomhushall för Högsbohöjds Tennisklubb.

För svensk tennis är det ett intressant besked. Under många år har anläggningsutvecklingen gått långsamt på många håll i landet, men att två klubbar i Göteborg nu samtidigt arbetar med att skapa fler inomhusbanor kan vara ett tecken på att kommuner i större utsträckning börjar se tennisen som en del av lösningen på framtidens idrottsanläggningar snarare än som en verksamhet som får vänta på sin tur.

Om markfrågan var den första stora tröskeln blev finansieringen den andra.

När kalkylen till slut låg på bordet handlade det om närmare 40 miljoner kronor. För en ideell idrottsförening är det ett belopp som kan kännas närmast svindlande.

– Att få finansiering som idrottsförening är inte alltid lätt. Där blev den kommunala borgen helt avgörande, säger Robert Samuelsson.

Kommunal borgen innebär att kommunen garanterar lånet om föreningen inte skulle kunna fullfölja sina åtaganden.  Att få en kommunal borgen beviljad är dock inte något som sker per automatik.

– Det finns ett tak för hur mycket kommunal borgen som kan delas ut, så på sätt och vis blir det en konkurrens mellan olika projekt. Då gäller det att kunna presentera ett trovärdigt affärscase för kommunen, säger Robert Samuelsson.

Enligt honom handlar bedömningen om betydligt mer än själva byggprojektet.

– Kommunen tittar mycket på hur välskött föreningen är, hur ekonomin ser ut och vilken genomförandeförmåga som finns. Vi har bjudit in dem till verksamheten och försökt vara transparenta genom hela processen.

För banken förändrar det hela kalkylen.

– När kommunen går in med borgen finns egentligen inget hinder för banken att låna ut pengarna. Utmaningen är att få en tillräckligt stor borgen beviljad, säger Samuelsson.

När siffrorna till slut gick ihop var det en milstolpe. Men vägen dit hade varit lång. Påvelund beviljades en kommunal borgen på omkring 24 miljoner kronor, man fick 2 miljoner kronor i bidrag och behövde skjuta in runt 11 miljoner själva. När projektet startade hade klubben 15 miljoner i kassan. På grund av vissa kostnader som gått upp med tiden kommer man sedan ha två miljoner kvar.

Samtidigt kom inte allt stöd som klubben hoppats på.

– Vi sökte både hos Allmänna arvsfonden och RF inledningsvis, men fick avslag från båda, säger Martin Stigh.

För många föreningar hade det kunnat stoppa projektet. Påvelund hade däremot en annan styrka.

Under flera år hade skolverksamhet hyrt tider i hallen, vilket bidrog till att bygga upp ett betydande eget kapital.

– Vi hade en stark kassa. Det gjorde att vi själva kunde skjuta till de pengar som behövdes för att få ihop helheten, säger Stigh.

När spaden väl sattes i marken hade en stor del av arbetet redan gjorts. Samtidigt innebar byggstarten inte att finansieringsfrågorna försvann.

Pontus Larsson har under det senaste året arbetat parallellt med verksamhetsplanering, ekonomi och bidragsansökningar.

– Tidigt i somras fick vi klartecken från RF, som alltså avslog inledningsvis, att vi beviljas ett anläggningsbidrag på drygt 500 000 kronor, säger han.

Beloppet förändrar inte projektets grundförutsättningar, men illustrerar något som flera av de inblandade återkommer till: vikten av att fortsätta leta möjligheter även efter att de stora besluten är fattade.

När man pratar med personerna bakom projektet är det ändå inte ekonomin som de oftast återkommer till, utan till människorna som varit involverade i arbetet.

Flera gånger under intervjuerna nämns samma sak: kontinuitet.

– Jag tror att det här är något många klubbar underskattar. Sådana här projekt tar väldigt lång tid och då måste det finnas människor som orkar hålla i dem under många år, säger Robert Samuelsson.

Han pekar på att processen sträckt sig över flera styrelseperioder och att nyckelpersoner som Thomas Dahl, Martin Stigh och flera andra drivit frågan vidare även när vägen framåt inte varit rak och självklar.

Martin Stigh lyfter fram den tidigare ordföranden Thomas Dahl som en av de absolut viktigaste personerna bakom utbyggnaden.

– Det var otroligt många möten med kommunen, tjänstemän och andra aktörer under åren. Dahl gjorde ett enormt arbete med att driva frågan framåt och bygga relationer med rätt personer, säger Stigh.

När Robert Samuelsson tog över som ordförande efter Thomas Dahl lämnade Dahl styrelsen, men inte projektet.

– Han sa direkt att han gärna ville vara kvar i projektgruppen för utbyggnaden. Det tror jag var väldigt viktigt. Sådana här processer tar många år och då betyder det mycket att kunskap och relationer inte försvinner när personer byter roller, säger Stigh.

För det är inget snabbt arbete med att få till en byggnation – det kan handla om 5-10 år från idé till verklighet.

– Om kontinuiteten bland inblandade och viktiga personer försvinner längs vägen är risken stor att projektet rinner ut i sanden, förklarar Samuelsson.

Det är en aspekt som sällan syns på invigningsbilderna, men det är där en stor del av framgången bakom en genomförd byggnation ligger.

Påvelund lyckades inte för att de hittade en genväg – de lyckades för att tillräckligt många personer fortsatte arbeta med frågan tillräckligt länge.

Samtidigt som hallen växt fram har ett annat arbete pågått bakom kulisserna.

Hur ska de nya banorna användas?

Pontus Larsson, nuvarande klubbchef i Påvelunds TBK, beskriver hur klubbens personal under lång tid arbetat med att planera verksamheten i detalj.

– Vi började med att planera dag för dag hur de nya banorna skulle användas. Först ville vi säkerställa att befintliga spelare fick plats utifrån sina önskemål. Därefter kunde vi börja titta på hur många nya spelare från kölistorna som skulle kunna komma in.

Resultatet har landat i en hybridmodell. Nya barn ska få plats i verksamheten, samtidigt som befintliga medlemmar kunna träna mer.

– Vi kom ganska snabbt fram till att det inte handlade om antingen eller. Det måste vara en kombination av båda delarna, säger Larsson.

För Påvelund handlar utbyggnaden dock inte bara om att få in fler spelare. Minst lika viktigt är att klubben lyckas behålla den kultur som många medlemmar uppskattar redan idag.

Med omkring 1 300 medlemmar är Påvelund redan en av de större tennisklubbarna i regionen, men Pontus Larsson menar att föreningen fortfarande har kvar mycket av den känsla som ofta förknippas med mindre klubbar.

– Vi är redan en ganska stor klubb, men jag upplever ändå att vi har en familjär känsla, en stark föreningssammanhållning och att vi är en välkomnande klubb. Det är lite av småklubbarnas styrkor i en större organisation och det vill vi fortsätta bevara även när vi växer.

Samtidigt ser han stora möjligheter med de nya banorna.

– Det positiva är att vi kan växa ytterligare, få fler spelare på plats och låta ännu fler ta del av Påvelund som förening. Men den välkomnande känslan ska inte förändras bara för att vi blir större.

Det är också den kalkyl som hela projektet bygger på.

– Lyckas vi fylla banorna på samma sätt som vi gör med de fem befintliga banorna så ska vi inte behöva dra ner på någonting annat. Då kan vi fortsätta utveckla verksamheten samtidigt som vi hanterar investeringarna, säger han.

De två nya banorna blir den mest synliga förändringen när anläggningen öppnar i augusti. Men det är inte den enda.

Klubben har samtidigt beslutat att lägga om underlaget på samtliga banor i hallen och skapa ett gemensamt uttryck för hela anläggningen.

– Vi kom fram ganska snabbt till att det här var ett bra läge att lägga om de befintliga banorna också. Då får vi samma känsla i hela hallen, säger Pontus Larsson.

Efter diskussioner mellan personal och styrelse föll valet på en kombination av lila och grå nyanser på underlaget på banorna.

– Vi tittade bland annat på färgerna som används på flera moderna anläggningar i både regionen och ute i Sverige. Alla i vår förening fick egentligen säga sitt innan vi landade i det här alternativet.

Det kan framstå som en detalj i ett projekt värt omkring 40 miljoner kronor, men färgen på banorna är ett beslut som direkt kommer synas när folk går in i hallen och påverka känslan man får i kroppen.

För anläggningschefen Magnus Wilhelmsson har de senaste månaderna handlat om att få hundratals detaljer att falla på plats.

– Bygget har egentligen gått väldigt bra. Vi hade ett kraftigt snöoväder när plattan skulle gjutas och tappade några dagar där, men i stort följer vi planen.

Målet är att spela på de nya banorna den 21:a augusti när höstterminen startar upp. På grund av snöovädret ligger man runt fem dagar efter den ursprungliga planen, men enligt schemat ska man bli klara att besiktningen och slutbeskedet ska kunna ske den 18:e augusti.

– Ett bygge är ett bygge, men just nu ser det ut som vi ska lösa det. Tränarna har fyllt upp schemat utefter att vi har sju banor, så vi jobbar med målet att vi ska bli klara i tid.

Hans beskrivning av arbetet säger också något om hur komplext ett sådant här projekt är.

– Entreprenören har byggt många idrottshallar tidigare men aldrig en tennishall. Då har vi behövt hjälpa till med detaljer som är viktiga för oss, till exempel hur nätstolpar belastar konstruktionen och andra saker som påverkar kvaliteten på tennisbanorna.

Det är ytterligare en lärdom för föreningar som planerar liknande projekt.

Att bygga en hall är en sak.

Att bygga en bra tennishall är något annat. Den nya hallen byggs ut med 2500 kvadratmeter jämfört med den nuvarande gamla som låg på 5000 kvadratmeter. Det är två nya banor, men också stora ytor för ett nytt gym, nya kontor, större ytor, en övervåning med mera.

När man lyssnar på Robert Samuelsson blir det tydligt att de två nya banorna aldrig varit den slutliga visionen.

Tvärtom är de snarare första delen av en betydligt större plan.

– Vi har faktiskt ett större bygglov än det vi genomför nu. Från början fanns tankar om att även bygga ut andra delar av anläggningen med bland annat större omklädningsrum och fler ytor för verksamheten.

Det arbetet har lagts åt sidan tills vidare för att säkerställa att den första etappen blir ekonomiskt framgångsrik.

– Om ekonomin utvecklas som vi hoppas och intäkterna kommer in enligt plan så kan vi börja titta på steg två i projektet.

Samtidigt finns ännu större framtidsdrömmar.

– På lång sikt finns en vision om att bygga in utebanorna och kanske till och med skapa en helt ny anläggning i området kring Hinsholmskilen. Då pratar vi om någonting betydligt större än det här projektet.

Det är planer som ligger långt fram i tiden, men de visar också att utbyggnaden inte ses som ett slutmål utan som ett steg i en långsiktig utveckling av klubben.

När de nya banorna öppnar kommer fler barn att få börja spela tennis i Påvelund.

Samtidigt som de sista detaljerna färdigställs pågår redan planeringen för vad som ska hända när allt är klart.

– Det är en väldigt spännande tid för klubben just nu. Det ska bli fantastiskt kul för både medlemmar och personal när vi äntligen kan börja använda alla sju banorna i augusti, säger Pontus Larsson.

Planen är också att uppmärksamma satsningen ordentligt.

– Vi har pratat om att göra en riktigt trevlig invigning längre fram under hösten och skapa något som känns speciellt för medlemmarna. Det här är trots allt något som väldigt många människor har arbetat för under lång tid.

Under intervjuerna inför det här reportaget återkommer en tanke som är större än bara Påvelunds verksamhet. När Robert Samuelsson beskriver arbetets som gjorts gör han det inte bara som ordförande i klubben utan också med blicken riktad mot svensk tennis i stort, då han sedan i våras också sitter som ledamot i Svenska Tennisförbundets styrelse.

– Något jag tar med mig in i styrelsearbetet inom förbundet är hur svårt sådana här processer faktiskt är. Det hade varit en stor nytta om det fanns mer stöd från förbundsnivå.

Han efterlyser bland annat referensgrupper, rådgivning och stöd till föreningar som vill utveckla sina anläggningar.

– Många klubbar behöver hjälp med lobbying, finansiering, kommunala processer och erfarenhetsutbyte. Där tror jag att förbundet skulle kunna spela en större roll.

Det är en intressant reflektion. För om det finns en sak som reportaget om Påvelunds hallutbyggnad visar så är det att behovet av fler tennisbanor sällan är den stora utmaningen.

Behovet finns redan. Det som ofta saknas är kunskap om hur man tar sig från behov till verklighet.

Befintliga spelare i Påvelund kommer att få mer träningstid och klubben kommer att kunna växa, men kanske är den största betydelsen för svensk tennis ändå att projektet visar att det faktiskt går att få till en utbyggnad.

Trots markbrist. Trots finansieringsutmaningar. Trots långa processer. Trots alla de hinder som gör att så många andra projekt aldrig lämnar ritbordet.

– Vi ser att utbyggnaden kommer att gynna föreningens barn- och ungdomsverksamhet och skapa bättre möjligheter för fortsatt utveckling, säger Johan Sävhage.

För Påvelunds del handlar augusti om två nya banor. När den nya hallen öppnar i augusti kommer kön med barn som vill börja spela tennis inte att försvinna, men för första gången på länge kommer den att vara lite kortare.

För andra klubbar runt om i landet kan projektet vara något annat.

Ett bevis på att det går att ta sig hela vägen från kölista till byggstart, från idé till verklighet och från vision till färdig anläggning – om man lyckas kombinera behov, uthållighet, kompetens och rätt människor runt samma bord.