Varför får vissa ont i armbågen av ett nytt racket? Hur vet man om junioren spelar med fel utrustning? Och spelar det verkligen någon roll om man strängar på 24 eller 24,5 kilo? Baslinjen samlade fem av svensk tennis mest kunniga röster inom material, träning och kropp för att reda ut frågorna som nästan alla spelare och föräldrar ställer sig – men få verkligen får svar på.
Av: Linus Eriksson
Experter i reportaget
Anne Weibull – naprapat med erfarenhet från bland annat KLTK, Good to Great Tennis Academy och svenska damlandslaget i tennis.
Henrik Wallensten – materialexpert med lång erfarenhet av racketrådgivning och anpassning av utrustning för spelare på olika nivåer. Nuvarande strängare för det svenska Davis Cup-laget.
Jonathan Mridha – professionell tennisspelare med karriärshögsta ranking 444 i världen. Har under sin karriär testat ett stort antal racketar och strängningar på internationell nivå.
Jonas Ronnhagen – tränare i Varbergs TK med mångårig erfarenhet av junior- och vuxentennis. Dessutom tidigare strängare i det svenska Davis Cup-laget.
Tobias Mattsson – veterantennisspelare och materialentusiast med ett särskilt intresse för strängning, spelkänsla och hur små utrustningsförändringar påverkar vardagsspelaren.
Det börjar ofta i bästa välmening.
En förälder står i en tennisbutik med sitt barns gamla racket i handen. Barnet har vuxit flera centimeter sedan förra säsongen, tränaren har nämnt att det kanske är dags att byta och på hyllan står modellerna uppradade. Några är färgglada. Några används av världsstjärnorna. Några väger lite mer. Några lite mindre.
Vilken ska man välja?
På en annan plats sitter en motionär framför datorn sent på kvällen. Hen har fått ont i armbågen igen. Kanske är det dags att byta sena? Eller racket? Eller båda? Någon på klubben säger att polyester är lösningen. Någon annan hävdar att multifilament är det enda vettiga. En tredje svär på att skillnaden mellan 24 och 25 kilo förändrade hela hans tennisliv.
Samtidigt står en junior på träningen och tittar avundsjukt på den äldre klubbkompisens nya racket.
– Jag vill ha ett sånt där.
Problemet är bara att tennisutrustning sällan bryr sig om vad vi vill ha. Den bryr sig om vad vi klarar av att hantera.
– Det som oftast bidrar till överbelastningsskador i tennis är begränsningar i fysisk förmåga, alltså din förmåga att utföra rörelser och hantera fysisk belastning, säger Anne Weibull, naprapat med erfarenhet från bland annat svenska damtennislandslaget.
– Om kraften i slaget mest kommer från armen och inte från framkraft och rotation i höfter och bröstrygg, kan ditt val av racket avgöra om du förr eller senare får besvär.
Det är en av de viktigaste insikterna att ha med oss. Det finns inget perfekt racket. Bara racket som passar olika bra för olika människor.
Det är också här som många spelare hamnar snett. När något inte fungerar blir den spontana lösningen ofta att byta racket, testa nya senor eller justera strängspänningen, men ibland ligger svaret någon helt annanstans.
– Jag rekommenderar istället att utveckla din fysiska förmåga, säger Anne Weibull.
Frågar man Henrik Wallensten, materialexpert med lång erfarenhet, finns det ett misstag som återkommer oftare än något annat.
– Att man överskattar sin egen förmåga och tar ett för tungt och svårspelat racket, säger han.
Kanske är det mänskligt. Vi vill gärna identifiera oss med den spelare vi hoppas bli snarare än den spelare vi faktiskt är. Barn vill ha samma racket som Carlos Alcaraz. Veteraner drömmer om att slå som Roger Federer. Motionärer lockas av ord som ”tour”, ”pro” och ”control”.
De flesta av oss har nog varit där. Övertygade om att nästa racket ska förändra allt. Att ytterligare några gram, ett nytt strängmönster eller samma modell som världsettan är skillnaden mellan att dominera klubbmästerskapet och ännu en sommar på bana sex. Tennis har trots allt en märklig förmåga att få oss att tro att lösningen ibland finns i utrustningsväskan.
Men verkligheten är ofta mindre romantisk.
– En yngre spelare eller motionär ska egentligen aldrig spela med en träffyta under 100 square inch, säger Wallensten.
Ju större träffyta, desto mer hjälp får du.
Ju mindre träffyta, desto större krav ställs på timing och precision.
Samma resonemang gäller vikten. För mycket vikt kan göra att racketen blir trög och svår att accelerera. För lite vikt kan göra att den känns instabil.
– För tungt är inte bra heller. Du får skador på axlar, leder och handleder. Det blir jobbigt varje gång om du har 30 gram för mycket, säger Wallensten.
Det låter kanske inte som särskilt mycket. Trettio gram. Ungefär vikten av sex femkronor. Men i en rörelse som upprepas hundratals gånger under ett träningspass kan skillnaden vara enorm.
Tennis är en sport full av kompensationer. När något inte fungerar försöker kroppen lösa uppgiften ändå. Problemet är att lösningen sällan blir optimal.
– Kroppen försöker alltid lösa en uppgift på enklaste sätt, säger Anne Weibull.
– Om du försöker kompensera tekniskt för utrustning som inte passar dig, är det stor risk att andra delar av kroppen belastas istället.
Det börjar ofta oskyldigt.
Lite spänd underarm. En stel handled. En axel som känns ovanligt trött efter träningen.
– Spelare ignorerar ofta att de får en känning, säger Weibull.
– En känning är första steget på smärtskalan och kroppens första varningssignal.
Det betyder inte att man måste sluta spela så fort något känns annorlunda, men det betyder att man ska vara uppmärksam.
– Om känningen fortsätter komma tillbaka vid ansträngning är det läge att prata med tränare eller någon som kan behandla din kropp.
Föräldrar och motionärer hamnar ofta i samma fälla.
De väntar. Och väntar lite till. Tills känningen blivit ett problem.
Och det är inte bara racketets längd och vikt som spelar roll. Även greppstorleken kan påverka både känsla och belastning.
– På fullvuxna racketar är det bra att ha koll på greppstorleken också, säger Jonas Ronnhagen.
Ett för litet grepp kan göra att spelaren spänner handen mer än nödvändigt för att få kontroll över racket. Ett för stort grepp kan i stället begränsa rörligheten i handen och göra det svårare att justera greppet mellan olika slag.
Det är en detalj som många motionärer aldrig reflekterar över, trots att de kanske spelat tennis i flera decennier.
Faktaruta: Kroppens varningssignaler
• Smärta som återkommer vid samma typ av belastning.
• Stelhet som inte släpper efter vila.
• Ömhet i handled, armbåge eller axel.
• Behov av att ”ta i mer” för att få fart.
• Förändrad teknik för att undvika obehag.
Det finns få saker som påverkar föräldrar lika mycket som andra föräldrar. Och få saker som påverkar juniorer lika mycket som andra juniorer. Jonas Ronnhagen, tränare i Varbergs TK, ser det varje år.
– Man går lätt upp för snabbt i racketmodell i förhållande till hur kroppen växer, säger han.
– Vissa spelare är biologiskt olika långa och fullväxta, men ser att kompisen går upp i racketstorlek.
Plötsligt står en elvaåring med ett racket som egentligen kräver en betydligt starkare och mer utvecklad kropp. Det kan påverka mer än man tror.
– Junioren orkar inte med racketens tyngd i till exempel serven om racketen är för tungt. Och konsekvenserna blir synliga. Snabbt.
– I serven blir det lätt att det blir ”servitören” istället för trophy-position.
Tekniken förändras. Inte för att spelaren ämnar ändra tekniken, utan för att kroppen måste hitta ett sätt att genomföra rörelsen.
– Risken finns också att man får skador om man fortsätter för länge, säger Ronnhagen.
Vikten i sig är inte heller hel svaret på gåtan. Två racketar kan väga exakt lika mycket på vågen och ändå kännas helt olika att spela med.
– Ju mer framtungt ett racket är, desto tyngre svingvikt blir det. Har du ett tungt racket men mycket vikt i handtaget kan det ändå vara lätt att svinga. Men ju längre upp i racket vikten sitter desto tyngre blir svingvikten, säger Henrik Wallensten.
Svingvikt beskriver förenklat hur tungt racket upplevs när du sätter det i rörelse. Ett racket med hög svingvikt kan ge stabilitet och tyngd bakom slagen, men kräver också mer av spelaren för att accelereras. Ett racket med lägre svingvikt känns ofta snabbare genom luften, men kan samtidigt upplevas som mindre stabilt vid bollträffen.
Det finns ingen exakt ålder när ett barn ska byta racket. Ingen magisk tabell. Utveckling sker olika snabbt. Det viktiga är att beslutet utgår från individen. Inte från vad grannen gör.
Jonathan Mridha har varit rankad 444 i världen i singel. Han har spelat professionell tennis i många år och testat otaliga racketar och strängningar, men hans starkaste materialminne handlar inte om en stor framgång. Det handlar om förvirring.
– När jag var tolv år spelade jag med Head Radical. Då skrev jag på ett långt kontrakt med Wilson. Jag hade inte så mycket koll utan tog mest det racket jag tyckte såg snyggt ut. När jag var 10 år hade jag ett gult Babolat som Nadal spelade med samt ett blått som Roddick och Moya använde. Jag körde med båda två och tyckte det var svincoolt! Men, när jag var 12 bytte jag alltså till Wilson och den här 6.1 95 K Factor, som Federer spelade med, berättar han.
Det var ett byte man kan ha förståelse för. Federer var bäst, alltså borde Federers racket vara bäst.
– Eftersom Federer spelade med det skulle jag ju ha den såklart.
Sedan kom nästa steg. Luxilon Alu Power – en av världens mest ikoniska polyestersträngar.
– Så fick jag jätteont i armbågen.
Det som följde blev en flera år lång jakt. Han blev rekommenderad en Wilson Sensation-sena – en rekommendation han följde eftersom han inte hade någon kunskap alls själv om senor eller racketar.
– Jag var etta eller tvåa i Sverige då. Sen blev jag jättemycket sämre ända fram till jag var 15 år.
Mridha poängterar att det inte bara handlade om utrustningen, men han vill ändå påstå att det hade en stor roll i hans nedåtkurva som framför allt kom vid 13 års ålder då han tappade rejält i konkurrenskraft jämfört med tidigare.
Han tror att materialet spelar en större roll än många vill erkänna.
– Jag kunde knappt få in en boll på flera år. Ingen spinn. Ingen kontroll. Ingen fart.
Han testade nytt. Och testade igen.
– Jag bytte 20–30 racketar per år. Killen på Wilson måste blivit vansinnig, men jag hittade helt enkelt inte rätt material.
Sökandet pågick fram till han var 16 år. Då hade han inte vunnit en stor tävling på fyra år, från att ha segrat i det mesta när han var 12.
Till slut kom i alla fall vändningen. Magnus Norman började arbeta på SALK ett par veckor före SALK Open. Mridha hade precis bytt till K-Blade-modellen.
Första träningspasset ihop tittade Norman på Mridhas racket och frågade vilka senor han använde och varför, följt av en stark rekommendation att slänga på Alu power igen nu när han var några år äldre.
Tre veckor senare vann Mridha SALK Open och gick till final i JSM samma vår.
Mridha stannar upp när han berättar historien.
– När jag berättar storyn tror folk jag är knäpp, men den är helt sann.
– Det var första gången på fyra år som jag kände att jag kunde slå igen.
Vad lär man sig av det?
Kanske att material spelar roll, men också att det är extremt individuellt. Det som förstörde för en tolvåring kunde senare hjälpa en sextonåring.
Tennismaterial är fascinerande. Historien illustrerar hur individuellt materialval faktiskt är. Ålder, fysisk mognad och spelstil kan förändra hur samma utrustning upplevs över tid. I tennis finns det få genvägar, men det finns utrustning som hjälper oss att bli den spelare vi redan håller på att bli, och utrustning som försöker göra oss till någon vi ännu inte är.
Fortsättning följer…
DEL 2, ”Jakten på den perfekta känslan – och varför den kanske inte finns”, publiceras på Baslinjen.com den 11 juli.
