Del 2: Jakten på den perfekta känslan – och varför den kanske inte finns

Hur stor skillnad gör egentligen ett halvt kilo i strängspänning? Är proffsens racketar en genväg till bättre tennis – eller en återvändsgränd? Och varför verkar tennisspelare älska att diskutera utrustning nästan lika mycket som att spela själva? I den andra delen av Baslinjens stora materialguide djupdyker vi i myterna, detaljerna och de små justeringarna som ibland betyder allt – och ibland nästan ingenting.

Av: Linus Eriksson

Det finns få saker som engagerar tennisspelare lika mycket som utrustning.

Det spelar ingen roll om det handlar om en veteran som fortfarande minns hur de gamla trädracketarna kändes, en elitjunior som förbereder sig inför nästa Tennis Europe-tävling eller en motionär som spelar dubbel på tisdagar och torsdagar. Förr eller senare hamnar samtalet där.

Vilken sena kör du med?

Hur många kilo?

Har du testat den nya modellen?

Det finns en särskild sorts blick som uppstår när någon säger att de gått ner ett kilo i strängspänning. Som om de precis avslöjat en välbevarad hemlighet som kommer förändra allt.

Tobias Mattsson, veteranspelare och materialentusiast, känner igen fenomenet. Han skrattar när han beskriver det.

– Jag känner klubbspelare som kommer in efter en timme och vill ha ett halvt kilo upp eller ner i strängspänning. De beskriver det som om de just upptäckt en avgörande obalans i universum. De har samtidigt knappt bytt bollrör på månader.

Han stannar upp en sekund.

– Det är något väldigt klubbspelaraktigt över det där. Man jagar skillnaden mellan 24 och 24,5 kilo samtidigt som bollarna i bollröret sedan länge slutat bete sig likadant.

Det är förstås sagt med glimten i ögat. Men också med en viktig poäng. För även om utrustning spelar roll, vilket flera av experterna i den här artikelserien vittnar om, finns det också en risk att vi överskattar de allra minsta detaljerna.

– Jag tänker ibland att för oss som inte byter bollar som proffsen gör är två kilos spann ett betydligt bättre riktmärke om man faktiskt vill märka någon skillnad. Allt därunder riskerar att bli en ganska avancerad form av självbedrägeri. Typ.

Kanske är det dit någonstans som den här materialguiden är på väg.

Det är ingen jakt på den perfekta lösningen, utan efter förståelsen för vad som faktiskt spelar roll.

Om racketvalet är tennisvärldens motsvarighet till att välja bilmodell, är strängningen snarare finjusteringen av motorn.

Det är här många spelare börjar experimentera.

Lite lösare. Lite hårdare. Ny sena. Ny känsla.  Men för den som vill ha en enkel utgångspunkt finns det faktiskt ett ganska tydligt råd.

– Kör 23 kilo. En klassiker, säger Tobias Mattsson.

Sedan blir det mer komplicerat.

En lösare strängning ger generellt mer fart och en tydligare trampolineffekt. En hårdare strängning ger ofta mer kontroll.

Men teorin och verkligheten går inte alltid hand i hand.

– På lite högre nivå kan ett löst strängat racket göra att man håller igen och då inte får effekt. Rädslan av att inte kontrollera bollen gör att man spelar lösare än man egentligen vill, säger Mattsson.

Jonas Ronnhagen, tränare i Varbergs TK, ser också strängningen som en potentiell riskfaktor, särskilt när spelare försöker efterlikna äldre eller mer erfarna spelare.

– Att stränga allt för hårt skulle jag direkt avråda från. Jag skulle avråda från att stränga över 25 kilo, för det behövs inte. Sedan beror det förstås lite på vilken sena man använder.

Han förklarar att multifilament generellt är mjukare medan monofilament ofta ger mer kontroll.

– Ju hårdare du strängar desto mer kontroll får du. Lösare ger mer fart.

Det låter enkelt, men precis som med racketar handlar det sällan om universella sanningar.

Det finns vissa råd inom tennisen som upprepats så många gånger att de nästan blivit lag.

Multifilament är alltid skonsammare. Styva racketar ger skador. Western-grepp förstör handleder.

Tobias Mattsson är inte övertygad.

– Det är en grov förenkling att styva racketar ger problem med skador. Parametrarna med styva racketar, grommets, vikt och så vidare är väldigt stora.

Samma sak gäller greppen.

– Det sägs att extrema grepp orsakar skador. Jag har aldrig riktigt köpt det.

Han fortsätter:

– Man ser massor av bra spelare spela med ganska rejäla western-grepp utan att deras handleder exploderar. Klubbspelare oroar sig ofta mer för framtida skador än för att faktiskt träffa bollen rent. Jag tror tränare som säger att det är farligt bör titta mer på tennis. Kör bara.

Det betyder inte att tekniken saknar betydelse. Tvärtom. När Tobias får frågan om vilket misstag som är vanligast när spelare får ont i armbågen kommer svaret direkt.

– Tekniken sannolikt.

Det är en slutsats som ligger nära Anne Weibulls resonemang från del ett.

Utrustningen kan bidra, men kroppen och rörelsemönstret avgör ofta hur känsliga vi blir.

Henrik Wallensten har hjälpt otaliga spelare genom åren med materialfrågor, och när han får frågan om hur ett riktigt bra rackettest egentligen ska gå till kommer ett svar som sannolikt får många att höja på ögonbrynen.

– Egentligen kan du inte vänja dig vid ett racket snabbt och avgöra ifall racket passar dig eller inte.

Det innebär att de klassiska tio minuterna i hallen där du byter mellan tre racketar med några minuters mellanrum kanske inte säger särskilt mycket.

– Du bör spela matchspel med något på spel egentligen, med nerv, med någon du är jämn med. Då blir det matchlikt.

Det finns en anledning.

– Alla racketar kan kännas bra på träning. Men match är något annat.

Hans råd är att alltid börja med sitt vanliga racket.

– Bolla in med ditt vanliga så att du får en referens. Testa sedan några som är någorlunda lika.

Det är ett resonemang som känns nästan självklart när man hör det.

Ändå är det få som faktiskt gör så.

Barn vill ha Alcaraz racket. Motionärer vill spela med Federers modell. Veteraner drömmer om att återskapa känslan från Sampras dagar. Men måste det vara ett problem? Inte nödvändigtvis, menar Jonas Ronnhagen.

– Där är racketmärkena smarta. De har ofta olika viktklasser. Du kan ha samma racket som proffsen men i en light-version som passar dig bättre.

Det finns alltså en kompromiss. Känslan. Utseendet. Identifikationen. Men utan samma krav på kroppen.

Ju äldre spelaren blir, desto större blir ofta den egna förståelsen för vad som faktiskt fungerar.

– Är du tävlingsspelare och blir mer erfaren får du en bättre egen uppfattning om vilken typ av racket du vill ha, säger Ronnhagen.

Jonathan Mridha känner igen den utvecklingen.

– Många andra spelar med tour-racketar, då vet jag att de fungerar. Om Alcaraz spelar med den här Babolaten borde jag kunna spela med den – om jag inte kan får jag väl lära mig. Typ.

Han skrattar åt tankegången idag. Men den är mänsklig. Vi vill gärna tro att vi är ett racketbyte från nästa nivå. Samtidigt handlar ett racket om betydligt mer än vikt och utseende. Två modeller kan se nästan identiska ut på håll men upplevas helt olika på banan.

En av detaljerna som ofta hamnar i skymundan är strängmönstret.

För den oinvigde kan beteckningar som 16×19, 16×20 och 18×20 mest se ut som slumpmässiga siffror. I själva verket beskriver de hur många strängar racket har – lodräta gånger vågräta – och de påverkar spelkänslan mer än många tror.

Ett öppnare mönster, som 16×19, ger generellt mer fart och gör det lättare att skapa spinn. Tätare mönster, som 18×20, brukar ge en mer kontrollerad känsla och en lägre bollbana.

Jonathan Mridha har spelat större delen av sin karriär med 18×20.

– Det har passat min forehand bra. Men jag hade en period där jag testade ett 16×20-racket och kände att jag fick hjälp framför allt på backhanden. Bollbanan startade lite högre och jag fick mer kick i serven och bättre slice.

Han betonar samtidigt att det inte finns något rätt eller fel.

– På forehand gillar jag att skapa spinn själv mer än att förlita mig på strängmönstret.

Precis som med resten av materialvärlden handlar det alltså mindre om vad som är bäst och mer om vad som passar spelaren som håller i racket.

Under många år förknippades hög nivå med tunga racketar. Ju tyngre desto bättre. Ju mer vikt desto mer kvalitet. Men utvecklingen har förändrat bilden.

– Trenden går mot lättare racketar, säger Henrik Wallensten.

Han radar upp exempel.

– Bublik spelar runt 290 gram. Sinner runt 305 gram. De flesta vill ha lättare racketar att svinga.

Varför?

– Du behöver inte ha tyngden för att få tunga slag.

Dagens tennis spelas snabbare. Spelarna är starkare. Tekniken ser annorlunda ut. Det som fungerade för en generation behöver inte fungera för nästa. Jonathan Mridha, född 1995, känner själv att han tillhör en brytpunkt.

– Jag är den sista åldern där man hade lite tyngre racketar och högre svingvikt. De som är födda 1999 eller 2000 struntar lite i det och svingar på allt.

Mridha tror att många spelare stirrar sig blinda på fel siffror.

– Många gånger är det lätt att du byter från ett kontrollracket till ett fartracket men får egentligen mindre fart eftersom det är lättare och har lägre svingvikt.

Han återkommer till samma slutsats flera gånger.

– Mycket handlar om svingvikten.

Svingvikten beskriver hur tungt racketet faktiskt upplevs när det rör sig genom luften. Två racketar kan väga exakt lika mycket på vågen, men kännas helt olika att svinga beroende på hur vikten är fördelad eftersom vikten kan vara placerad på olika ställen på racketet.

Mridha beskriver det som en generationsfråga.

– Jag är gamla skolan med längre svingar och plattare spel. Den nya skolan har mer spinn och mer fart.

Kanske är det därför utrustningsdiskussionerna aldrig riktigt tar slut. Tennisen förändras. Och materialet förändras med den.

Efter samtal med tränare, naprapater, materialexperter och före detta elitspelare är det svårt att komma fram till något annat än att svaret är aningen diffust.

Det beror på.

På kroppen.

På nivån.

På tekniken.

På erfarenheten.

På spelstilen.

Det finns ingen ”one size fits all”.

Men det finns några gemensamma nämnare. Överskatta inte din förmåga. Byt inte för snabbt. Testa under realistiska förhållanden. Och välj utrustning som hjälper den spelare du är idag – inte den spelare du hoppas vara om fem år.

Anne Weibull uttryckte det väldigt väl.

”Ju bättre din fysiska förmåga är, desto mindre känslig blir du i ditt racketval.”

Det är ett budskap som kan vara värt att bära med sig nästa gång diskussionen kring kaffebordet i tennishallen glider in på senor, kilo och balanspunkter.

För visst spelar material roll. Ibland mer än vi tror. Men också mindre än vi gärna vill erkänna.

Tobias Mattsson skrattar när han får frågan om den största myten kring strängning.

– Inte den största kanske, men en inbillning är att små variabler på lägre nivå spelar roll. På lite högre nivå, tänk nationellt, tror man också att det spelar roll.

Han gör en kort paus.

– Men egentligen är alla dåliga.

Det känns som det ligger något befriande i det.

För även om rätt racket kan hjälpa oss, fel sena kan stjälpa oss och några gram hit eller dit kan förändra känslan i handen, finns det fortfarande ingen utrustning i världen som kan ersätta träning, nyfikenhet och timmarna på banan.

Det finns ingen sena som lär dig slå en kickserve. Ingen balanspunkt som får dig att röra dig bättre. Ingen träffyta som gör dig modigare i ett tiebreak. Men det finns utrustning som hjälper dig att bli den spelare du redan håller på att bli.

Därför fortsätter vi prata om gram, kilo och strängmönster. Inte för att materialet spelar huvudrollen. Utan för att vi älskar tennis så mycket att vi aldrig slutar försöka förstå spelet lite bättre.