När världens bästa 11- och 12:åringar samlades i Aten på Tatoï Club sprang agenter runt mellan banorna och racketmärken försökte värva spelare. Samtidigt kunde de tre svenska flickjuniorernas coacher se en proffsighet och en teknisk skolning hos spelarna jämförbar med proffsspelarnas. Bör vi skrämmas eller inspireras av hur hög nivån är i de här unga åldrarna?
Av: Linus Eriksson
IMG Future Stars Tournament är en återkommande tävling varje år där IMG bjuder in deltagare U12 till chansen att få mäta sina krafter på Tatoï Club i Aten, Grekland. Vinnarna får i sin tur en inbjudan att delta i Eddie Herr International Junior Championship U14 på IMG Academy i Bradenton, Florida senare under året.
Till årets upplaga av IMG Future Stars var tre flickor från Sverige inbjudna: Mila Berta, Josephine Silfverschiöld och Bianca Fagerlund. Alla spelarna vann en av sina två matcher i gruppspelet, men då bara vinnaren gick vidare så var det ingen av dem som fick spela slutspelet. Däremot fick alla spela andra typer av matcher resten av veckan 21-27 april, så mycket tennis och mycket matchsspel blev det för alla oavsett resultat.
Miguel Ocampo, tränare i Tumba Tennis & Padel och coach för Bianca Fagerlund, var med henne i Aten och säger att det här var en av de bästa resorna han gjort.
– Allt var perfekt! Klubben, banorna, spelarna, organisationen. Poolspel först och sen slutspel för de som gick vidare men även extra matcher för de som inte gjorde det.
Miguel berättar att Bianca hamnade i samma grupp som Tina Jansone som senare vann hela tävlingen.
– Hon har vunnit stora tävlingar tidigare och spelar heltid på Mouratoglous akademi, så det var en tuff tjej att möta. Den andra tjejen i gruppen är en av de bästa i USA. Den vann Bianca vilket var kul.
Miguel säger att han före tävlingen trodde det skulle bli tufft att vinna några matcher alls, men att han efter veckan och alla träningsmatcher som spelades såg att både Bianca och de andra svenska spelarna är bra med.
– De bästa spelarna har ett jättehögt tempo, bra längd på slagen och missar inte så mycket. Två ryssar vi såg servade riktigt bra, men de flesta andra hade inte så utvecklad serve än.
Johan Widenmark, fyscoach för RQT Academy Program, var med Mila Berta i Aten. Han säger att det första han förvånades över var hur många agenter och representanter för racketmärken som sprang efter spelarna under tävlingsdagarna.
– Det var mycket att de frågade vad spelarna kör med, om de vill testspela deras rack och gåvor ifrån Nike. Som på touren. Det är så otroligt seriöst, som på yttersta proffsnivån trots att man kommer där med sin 11-åring liksom.
Miguel håller med om det.
– Representanter för acketmärkena gick direkt till spelaren eller coachen och pratade. Även om jag inte hörde det direkt förstod jag att det erbjöds rätt stora belopp till en del spelare. Men jag tycker det är bra, det hjälper spelarna. Däremot tycker jag det är för tidigt att skaffa sig en agent. Föräldrarna behöver kontrollera det där i så unga åldrar, precis som föräldrarna ska styra deras sociala medier ett tag till.
Widenmark säger precis som Miguel att svenskarna absolut inte gjorde bort sig i tävlingen. Mila Berta och Josephine Silfverschiöld var dessutom ett år yngre än många av konkurrenterna i tävlingen.
– Storleksmässigt är vi små till växten jämfört med många andra, medger Widenmark. Men rör sig de andra bättre på banan? Nej, de rör sig inte märkvärdigt alls. Men, de är inte så gamla heller, så ska de röra sig som proffsen redan nu? Troligtvis inte.
Däremot la han märke till en attityd hos flera av spelarna att varje boll ska in i banan.
– Som vi säger på göteborska, ”vi kan bröka in bollen”. Bollen ska in till varje pris! Den instinkten, skapar man den hos sin spelare eller skapas den av att spela mot de här spelarna? Jag tycker inte våra tjejer gör bort sig tekniskt men det behöver finnas en nivå till med hur man löser att bollen ska in. Jag tror det är en fråga mer om vilja än om ren slagsäkerhet.
Johan Hedsberg, Good to Great Tennis Academy, var en av coacherna på plats för Josephine Silfverschiöld och han reagerade främst på hur tekniskt skolade många av spelarna i tävlingen var.
– Man ska komma ihåg att de här spelarna verkligen är bland de allra bästa i världen eftersom IMG tagit ut dem, men jag kan lova dig att det här är inget som formas av tre timmar i veckan. Det ligger en väldigt stor mängd timmar bakom den tekniska skolningen hos många av de här spelarna. Tekniskt ligger många väldigt, väldigt långt fram.
Hedsberg jämför med när han reste på tävlingar med Mikael och Elias Ymer och Johanna Larsson tidigare, och då säger han att det inte såg ut så här i 14-årsklasserna på den tiden.
– Och nu är dem 11 år och så här långt framme! Gilla det eller inte, men skolningen har krupit ner i åldrarna.
Han menar att förmodligen måste vi upp i mängd i sverige och förmodligen behöver vi vara skickliga på att veta vad vi kan göra i respektive ålder – inte bara gå in på banan och klra.
– Om vi vill hålla på med tennis på den här extremnivån behöver vi upp i mängd och spelarna behöver hamna i hyfsat goda händer. Hos en tränare som är hyfsat duktig på att utveckla spelare i åldern vi pratar om.
Behöver spelarna vara så här skolade och så här långt fram i 11- 12-årsåldern då, eller kan man komma ifatt senare?
– Det finns alltid olika vägar att gå, men jag tror det kommer stängas lite fler dörrar i framtiden om alla ska vara så här tekniskt skolade tidigt. Tennis är precis som andra sporter roligast om man vinner ibland, då fortsätter du spela, och för att kunna vinna så kommer du behöva ha en verktygslåda med dig för att fortsätta tycka det är kul att tävla.
De svenska spelarna tycker han stod sig helt okej.
– Vi ska inte heller skrämmas ihjäl, vi är helt okej med i matchen.
Under tävlingen så hölls en hel del föreläsningar och andra arrangemang vid sidan av banan. På flera av dessa var det obligatorisk närvaro för antingen coachen eller föräldern för respektive spelare. Man skannade en QR-kod när man klev in till föreläsningen och om inte tränaren eller föräldern hade gjort det fick spelaren börja med 0-3 i underläge i nästa match.
– Det var bra tycker jag, säger Miguel. Föräldrasituationen i Sverige är ett stort problem. Många föräldrar pressar på för mycket och på fel sätt.
På den här tävlingen var det dock inget problem. Tävlingsledaren hade varit tydlig redan på invigningen att coaching från föräldrarna inte var tillåtet och att varningar skulle delas ut om så skedde.
Med tanke på hur tävlingen var uppbyggd så kan man tänka sig att spelarna var skolade väl även utanför banan. Så var det också. Miguel berättar:
– Spelarna betedde sig som proffs redan nu. De kom till klubben, hade sina rutiner, värmde upp, bollade in, pratade med coachen inför matchen. Ingen slarvade. Men, sen när de hade tid över spelade dem fotboll eller pingis tillsammans och var barn. Det var kul att se, hur de hade roligt tillsammans!
Widenmark ger sin syn på det.:
– Spelarna värmde upp och stretchade – inget utöver det vanliga skulle jag säga.
Sen berättar han att han såg olika två ryskor spela som när motståndarna gick på toaletten ställde sig och hoppade hopprep.
– Jag funderade på om det var bra eller dåligt eller inte betydde någonting.
Vad kom du fram till?
– Ingenting. Jag vet inte.
Att spelarna är så långt gångna slagtekniskt och att vi behöver gå ner i åldrarna vad gäller mängd tror Hedsberg att de flesta i Sverige egentligen redan är medvetna om. Frågan är snarare ”hur vi löser det.”
– Jag tror att det tekniska jobbet är viktigt i åldrarna vi pratar om nu, U12. I det lägger jag även det taktiska. Innan har jag tänkt att det är från 13 års ålder vi bör fokusera på det här, men det här är en finkoordinativ idrott och tar tid, så vi behöver kanske börja tidigare.
Hedsberg fortsätter säga att det för den här typen av träning krävs individuella pass och funderar kring om vi ändå inte är rätt taggade på att köra individuellt i Sverige trots allt.
– Frågan blir då – vad gör vi på de här timmarna? Om vi står och slår cross med spelaren på ett individuellt pass – är det individuell träning då? Jag såg en kille från Kina stå och spela med sin tränare i Aten och det var ett jäkla nötande. Serve ut, sen första slaget mot ett specifikt ställe. Om och om igen.
Widenmark berättade att Marcos Badhdatis, före detta världsåtta, var där och involverad i träningen. Han berättade att han tror mycket på att fokusera på tiden bollen inte är i spel. Andning, titta ner i marken, vända sig om. Vad gäller tiden bollen är i spel hade han också tydliga råd.
– På den här nivån och i den här åldern trodde han på att lägga oerhört mycket tid på serve, retur, förstaslaget och sen rutinerna mellan poängen. Han trodde inte vi kunde påverka så mycket mer än det.
Avslutningsvis ber jag Johan Hedsberg sammanfatta vad han tar med sig från resan och vad han har för råd utifrån vad han såg.
– Att vi ständigt måste vara nyfikna och vad vi kan träna på i olika åldrar. Vad kan vi göra i respektive ålder? Hur kan vi utvecklas som tränare på det sättet utveckla våra spelare? Och därefter trolla med knäna. Spelarna behöver ha en viss mängd men vi får heller inte gömma oss bakom att det är kört. Är det bara barnmisshandel eller är det snarare inspirerande att man kan kunna så här mycket när man är 11 och 12 år?
SENASTE REPORTAGEN PÅ BASLINJEN:
- Månadens Juniorreportage, på Tullen: 1000 hopprep, en delad sommarstuga och en gemensam dröm i olika storlekar
- Linea Bajraliu: ’Jag åker inte till USA för att bli bäst i collegetennis’
- Månadens juniorreportage, på Tullen: ”Vi brukade göra varandra förbannade – nu gör vi varandra bättre”
- Jacob och Noah Billing: Veckan då allt stämde i Båstad
- Vega Bontin: ”Jag vet hur jag vill spela nu”
