Det skiljer bara två år mellan Max och Valter Mandir, men under uppväxten har de befunnit sig i olika faser i sina tennisutvecklingar. Den ena har varit på väg in i nästa åldersklass när den andra precis hittat dit. Ändå har de delat nästan allt annat – tränare, klubb, bilresor, semestrar och tusentals timmar på tennisbanan. När Baslinjen träffar bröderna över en lunch på Ölstugan Tullen berättar de om relationen som förändrats med åren, om varför de numera pratar tennis nästan varje dag och om drömmen de fortfarande delar.
Av: Linus Eriksson
• Plats och tid: En söndag i början av juli 12:30, Ölstugan Tullen Mölndal
• Beställningen: Fläskschnitzel till båda
• Dryck i glaset: Vatten
• Klubb: Påvelunds TBK
• Moderklubb: IS Gothia
• Tid i tennisen: Valter började spela vid 6 års ålder, Max vid 4
Det finns syskon som väljer olika vägar redan från början.
Olika idrotter. Olika kompisar. Olika intressen.
Sedan finns det syskon som nästan växer upp sida vid sida.
För Max och Valter Mandir har tennisen varit den gemensamma nämnaren under större delen av livet. Inte för att de alltid tränat tillsammans eller spelat samma tävlingar – två år är en stor åldersskillnad när man är tio eller tolv – utan för att sporten hela tiden funnits där i bakgrunden. Den har styrt vardagen, planerat familjens helger och blivit samtalsämnet som nästan alltid återkommer, oavsett om de sitter hemma vid köksbordet eller över en lunch på Ölstugan Tullen i Mölndals centrum.
– Vi pratar nog mest tennis med varandra, säger Max och tittar mot sin storebror.
Valter nickar.
– Ja, resultat, träningar, matcher. Ibland vad vi tycker om varandras spel också.
– Nu samarbetar vi och hjälps åt på ett annat sätt än tidigare, säger Max.
Det märks ganska snabbt att de inte behöver särskilt många ord för att förstå varandra.
När den ena letar efter ett årtal fyller den andra i. När någon glömmer ett namn kommer hjälpen direkt. De rättar varandra ibland, skrattar åt samma minnen och fastnar då och då i små diskussioner om hur någonting egentligen gick till. Det är precis så ett samtal mellan två bröder som vuxit upp tillsammans brukar låta.
De beställer till och med samma mat och dryck: Två schnitzlar. Två glas vatten.
Sedan börjar berättelsen om hur tennisen blev den stora mittpunkten i deras liv.
Eller kanske snarare hur det började två gånger om, för Max och Valter hittade inte till tennisen på samma sätt.
Max började spela tennis när han var fyra år.
– Jag ville egentligen bara hålla på med någon sport. Jag gillade att röra på mig, men det var nästan ingen förening som tog emot så små barn. Gothia gjorde det, så jag fick komma dit och prova. Vi spelade på padelbanorna med mjukboll och jag tyckte det var jättekul direkt.
Valter hade en betydligt krokigare väg.
– Jag spelade fotboll först och tyckte det var roligare. Jag testade tennis ett tag men tröttnade och slutade helt under ungefär ett år för att satsa på fotbollen. Jag var faktiskt ganska bra på fotboll, måste jag säga.
Han ler.
– Men sedan blev det tvärtom. Jag började tröttna på fotbollen och gick tillbaka till tennisen när jag var åtta eller nio. Först tränade jag bara någon gång i veckan, men när jag kom in i tävlingsgruppen blev det mycket roligare. Då ville man bara spela mer och mer.
Max har också testat på fotboll, men hans fotbollskarriär varade bara under två dagar innan han valde att skippa fotbollen då han inte fick spela med det ett år äldre laget.
Att båda till slut fastnade för samma sport är kanske inte så konstigt, däremot är det intressant att höra vad de själva lyfter fram från sina första år.
De nämner inte någon stor titel. Inte någon ranking. Inte någon specifik vinst. I stället återkommer de båda till samma person.
Fredrik Persson.
– Han var väldigt noggrann med tekniken när vi var små, säger Valter. Det uppskattar man mycket nu när man blivit äldre.
– Verkligen, säger Max. När man var liten förstod man kanske inte alltid varför man stod och nötte samma saker hela tiden. Men nu inser man att det gav oss en väldigt bra grund.
När många juniorer gärna pratar om vem de slog eller vilken tävling de vann pratar Max och Valter om grunderna som lades i tidig ålder vad gäller teknik och långsiktig utveckling.
De båda beskriver klubbåren i Gothia med sådan värme.
– Många bra juniorer har kommit därifrån, säger Valter.
– Ja, verkligen, fyller Max i. Jag byggde egentligen hela min grund där innan jag gick över till Påvelund.
Deras resa inte bara handlat om träning och utveckling, och det är inte heller därför vi sitter runt bordet idag. Den handlade också om att lära sig vara bröder i en miljö där båda ville bli bättre än den andra. Och det är när de ämnena kommer på tal som stämningen runt bordet förändras en aning och lite himlande ögon dyker upp då och då när den andra ger sina svar.
Det är när de börjar prata om tiden tillsammans på banan som det blir tydligt hur mycket relationen mellan dem har förändrats. Båda beskriver den tidigare perioden med en självdistans som bara verkar komma när några år har passerat.
Syskon som väljer samma idrott får ofta höra hur lyckligt lottade de är. Att de alltid har någon att träna med, någon som förstår motgångarna och någon att dela framgångarna med. Max och Valter håller med om den bilden i dag. Men de skrattar också åt den, för så har det inte alltid varit.
– Förr var det inte alls som nu, säger Max. Vi tränade mer tillsammans förut, men vi hjälptes inte åt särskilt mycket. Det blev en del tjafs.
– Han blev sur ganska ofta, inflikar Valter direkt och får ett skratt tillbaka.
– Ja, det blev jag nog. Det flög väl iväg några bollar ibland också.
Ingen av dem försöker försköna hur det var. De beskriver snarare något som säkert många syskon kan känna igen sig i. När man känner någon så väl vet man också exakt vilka knappar man ska trycka på. När båda dessutom är tävlingsmänniskor blir varje tränings-set lätt lite mer än bara just träning.
– Det var en tävling mellan oss, absolut, säger Max.
Valter funderar några sekunder innan han svarar.
– Jag har nog aldrig riktigt känt att jag behövt tävla mot Max på det sättet eftersom jag är två år äldre och fysiskt har de åren skapat en skillnad mellan oss. Men visst kunde det bli lite hetsigt ibland.
Valter och Max har sett fler av varandras träningar än någon annan. Idag tränar de med varandra runt tre gånger i veckan under vanliga höst- och vårterminen. På somrarna, när de är iväg och reser, kan det bli mer. De har följt varandras utveckling sedan de var små och vet precis vilka styrkor och svagheter som finns på andra sidan bordet.
– Max största styrka är att han spelar väldigt varierat, säger Valter utan att behöva fundera särskilt länge. Man vet aldrig riktigt vad som kommer. Många spelare spelar ganska lika hela tiden, men Max blandar stoppbollar, slice och olika tempon. Motståndarna kommer ofta ur rytm och vet inte riktigt vad de ska förvänta sig.
Han ler.
– Sedan kanske det ibland blir lite för mycket variation också. Någon stoppboll för mycket ibland.
Max skrattar.
– Ja, det kan nog stämma.
När rollerna byts blir svaret nästan lika snabbt.
– Valters forehand är hans största vapen, säger Max. Han bygger upp bollen väldigt bra från baslinjen och så fort han får en lite kortare boll går han runt och smäller med forehanden. Det är där han är som farligast.
Han stannar upp en kort stund.
– Ska jag säga någon svaghet så… kanske backhanden. Inte för att den är dålig, men om jag måste välja något så blir det den.
Valter nickar.
– Jag håller faktiskt med.
Ingen försöker linda in kritiken eller säga det man tror att den andra vill höra. Samtidigt märks det att de känner varandra tillräckligt väl för att kunna vara ärliga utan att det blir personligt, om än med lite försiktighet i början av svaret, som för att försäkra sig om att man inte trampar den andra på tårna.
Den största förändringen som mognad i form av ålder kommer med handlar kanske om kommunikationen sinsemellan som syskon.
– Vi pratar mycket mer tennis nu än vi gjorde förr, säger Max. Visar klipp, delar resultat, träningar, matcher… egentligen allt möjligt.
– Jag har nog blivit lite smartare också, säger Valter och skrattar. Ibland kan jag komma med någon kommentar eller något tips till Max.
– Fast under match gillar jag inte att få så mycket kommentarer till mig, svarar Max. Om jag är på dåligt humör vill jag helst inte höra något just då. Jag tar gärna emot tips före och efter matcherna, men under matchen vill jag mest ha pepp.
– Det vet jag, säger Valter.
Att de bryr sig om hur det går för varandra är det dock inget snack om. När Valter spelar försöker Max följa så mycket han kan.
– Om jag ska vara helt ärlig är jag nog mer intresserad av Valters matcher än tvärtom. Jag ser fler av hans matcher än vad han ser av mina.
Valter skrattar lite när han hör kommentaren, men har en förklaring.
– Det är nog mest för att Max känner många av mina kompisar också. Då blir det roligare för honom att följa de matcherna. Och… spelet är kanske lite bättre också.
Max skakar på huvudet och ler.
– Jag blir alltid glad när det går bra för honom. Men det är nästan roligast när han gör ett riktigt bra resultat, när han slår någon han kanske inte förväntas slå. Sådana skrällar tycker jag är kul att följa.
När de tidigare under lunchen fått beskriva varandras spel fastnade båda ganska snabbt i de tekniska detaljerna. Men när samtalet glider över till det mentala blir svaren minst lika intressanta.
Max behöver inte fundera länge innan han beskriver hur han upplever sin storebror under matcher.
– Ibland kan han nästan vara lite för nonchalant. Eller kanske neutral är ett bättre ord. Man ser inte så mycket på hans kroppsspråk. Om han vinner en viktig boll märks det knappt. Om det går emot honom kan han däremot börja gnälla lite.
Valter nickar igenkännande.
– Det där har jag hört ganska många gånger faktiskt. Folk tycker ofta att jag ser likgiltig ut, men det handlar egentligen bara om att jag försöker hålla fokus. Om jag spelar bra vill jag inte börja fira för mycket, då vill jag bara fortsätta. Sedan är jag väl inte perfekt heller. Blir jag riktigt arg kan det hända att jag skickar iväg en boll. Men sedan brukar det vara bra.
Skillnaden mellan bröderna märks även där. Max är den mer känslostyrda av de två och erkänner själv att humöret ibland varit en utmaning, även om han tycker att det blivit betydligt bättre. Valter visar mindre utåt, men medger att känslorna finns där även om de sällan syns.
Trots att tennisen upptar större delen av deras vardag är det faktiskt inte självklart att den också upptar deras tv-tid, trots att Wimbledon pågår för fullt när vi ses. Istället är det ett annat idrottsevenemang som upptar större delen av deras tid…
– Jag har faktiskt bättre koll på fotbollen just nu, erkänner Max. Men annars följer vi ganska mycket resultat från tennisen.
Valter håller med.
– Jag tycker nästan mer om att följa resultaten än att titta på matcherna. Jag får upp dem på Instagram eller ser några höjdpunkter på Youtube, men att sätta mig och kolla en hel match… det gör jag nästan aldrig.
Det betyder inte att de saknar förebilder.
Max tvekar inte när han får frågan.
– Djokovic. Framför allt hans mentala styrka. Det han har gjort under så många år är helt otroligt.
Valter har andra favoriter.
– Jag gillar Medvedev. Han spelar inte den snyggaste tennisen, men man vet aldrig riktigt vad som ska hända. Jag tycker om spelare som överraskar. Som Bublik. Och Kyrgios. Det är roligt att de vågar göra saker som andra inte gör.
Vi pratar vidare medan schnitzlarna sakta försvinner från tallrikarna. Eller, nästan. Max är så inne i svaren att när Valter lagt ifrån sig kniv och gaffel återstår fortfarande en bra bit av lillebroderns lunch. Jag frågar om de båda har mötts i en riktig mach någon gång.
– Vi har faktiskt aldrig mötts, säger Valter. Vi har varit anmälda i samma klass två gånger. Då vann jag båda tävlingarna och vi möttes aldrig.
Max tittar mot sin storebror och ler.
– Mitt mål är att slå honom inom två år.
Valter skrattar.
– Då får jag väl försöka se till att det inte händer.
– Jag hade bara tyckt att det var kul, säger Max. Jag hade haft allt att vinna.
– Jag hade nog varit lite nervös, säger Valter. Samtidigt vet jag exakt hur han spelar, vilket på sätt och vis hade varit skönt för då vet jag vad jag behöver göra.
Den matchen kommer säkert någon gång att speleas, och när den väl gör det kommer den förmodligen betyda mer för omgivningen än för dem själva.
För i dag känns det inte längre som att den viktigaste kampen står mellan bröderna Mandir – för varje år som går talar utvecklingen för att de kommer hjälpa varandra framåt oavsett vad.
