På söndagen spelade hon sitt livs största final. Den gick till tre set, men slutade inte med någon titel den här gången för Bajraliu. Under matchen hade centercourten i Gentofte hunnit fyllas till bristningsgränsen med människor som stod utanför stängslet för att få en skymt av den svenska 19-åringen. För många i klubben är hon inte längre bara spelaren från Helsingborg. Hon har blivit en av deras egna.
Av: Linus Eriksson
Det är en märklig känsla efter en finalförlust.
På ena sidan finns siffrorna: 1–6, 6–3, 1–6 mot Lucia Cortez Llorca i karriärens första W35-final i Gentofte Open. På den andra sidan finns allt det som inte räknas in i resultat, prispengar eller rankingpoäng, men däremot som ett fantastiskt minne.
Applåderna när hon gick ut på banan. Barnen som väntade vid stängslet. De äldre medlemmarna som kommit flera dagar i rad och velat gratulera. Och centercourten som, trots att den är långt ifrån någon arena likt de största tourtävlingarna, till slut inte räckte till.
– Det fanns inte en plats kvar. Folk stod utanför stängslet och hade tagit med sig egna stolar, berättar Linea Bajraliu.
Några timmar Linea pratar med oss hade hon spelat final i W35-turneringen på just den klubb som blivit hennes andra hem, i Gentofte.
– Det var en jättebra vecka för mig. Jag spelade bra tennis och fick ut mina styrkor på planen. Det vi pratat om före veckan var att gå ut på planen med ett bra kroppsspråk från start till mål, vara aggressiv och styra spelet, gärna direkt med min serve eller retur.
Det var också en speciell känsla att få spela på hennes hemmabanor i Danmark, där hon tränar och har sin bas.
– Det var en speciell känsla att känna det stödet.
Att kalla Gentofte TK för ”hemma” hade känts märkligt för ett år sedan. I dag gör det inte det. Sedan augusti förra året har Bajraliu haft som rutin att ta sig över sundet flera gånger i veckan för att träna med Mattias Arvidsson, som började jobba i Gentofte vid samma tidpunkt. Tre dagar i veckan har Gentofte varit basen. Tillräckligt länge för att det ibland känns som att hon varit där i flera år.
– Jag har kommit alla så nära. Det känns nästan som att jag tillhör klubben. Samtidigt har jag vuxit upp i Helsingborg, så det är svårt att säga att jag tillhör Gentofte mer än Helsingborg.
Hon funderar någon sekund.
– Men de ser mig verkligen som en av deras spelare.
När Bajraliu och Arvidsson kom till klubben möttes de med öppna armar.
Hon återkommer mer än en gång till hur välkomnad hon har känt sig hos danskarna.
– De är supersnälla och försöker hjälpa till med allting. Det kommer mycket medlemmar och tittar och stöttar på både seriematcher och som nu under turneringen. Man känner att de verkligen bryr sig.
Något som kanske inte är helt vanligt i svenska klubbar. Linea funderar lite och säger att hon tycker de svenska damspelarna i Sverige är bra på att heja på och uppmuntra varandra, men att det nog inte är lika vanligt i klubbmiljöerna.
Martin Jørgensen, tävlingsledare för Gentofte Open och tränare i klubben, är inte förvånad över att Bajraliu blivit en publikfavorit.
– Linea kom till Gentofte med ett väldigt professionellt förhållningssätt från dag ett. Hon blev snabbt en del av klubben. Hennes inställning till träning inspirerar andra att ge hundra procent och utanför banan är hon en person som är omtyckt av spelare, tränare och egentligen alla hon möter.
Jørgensen menar att Bajraliu bidragit till både träningsmiljön och sammanhållningen i klubben – och att det märktes under veckan.
– Jag tror verkligen att hon kunde känna att hon hade fullt stöd under Gentofte Open. Hon hejades fram som den hemmaspelare hon faktiskt är. Hon har fått många nya fans den här veckan och i finalen hade vi över 200 personer på plats.
Kanske är det därför hon spelar sin bästa tennis på ”hemmaplan”? För det är svårt att blunda för mönstret. Bajralius bästa resultat i år har kommit på platser som skulle kunna betecknas som hemmaplan, eller åtminstone ”nästan hemma”.
Kvartsfinal i Ystad W35. Kvartsfinal i Båstad W35. Final i Kalmar W15. Final i Oslo W15. Och nu final i Gentofte, W35.
– Jag tror inte att det är en slump att jag spelar bra hemma. Jag trivs med att ha familjen nära, min coach nära och stödet runt omkring mig.
Det kan vara viktigt för förståelsen inför resten av det här samtalet. För den senaste tiden har inte bara handlat om att klättra på rankingen och vinna tennismatcher. Den har också handlat om att få ihop strukturen i hennes satsning, för att kunna prestera.
När Bajraliu blev intervjuad efter att ha blivit framröstad till ”Årets juniorspelare 2024” sa hon till Baslinjen:
”Just nu har jag inga tankar på college. Det klart det blivit lite snack om det på slutet när en del av mina vänner valt att ta den vägen, men just nu känns det inte aktuellt för mig. Jag vill ge mig själv chansen att spela på fulltid.”
Samma budskap hördes när hon gästade ”Linus på baslinjen podcast” i början av året. College var inte aktuellt. Hon skulle bli proffs. Sedan kom verkligheten ikapp.
– Det är tuffare än man tror att åka runt själv, säger hon.
Hon utvecklar resonemanget:
– Resandet är det bästa som finns, men det fungerar inte för mig att göra det i så stor utsträckning själv, på egen hand. Jag behöver ha någon nära mig, som är nära min tennis. Det behöver inte alltid vara min huvudtränare, men det behöver finnas någon där som man kan vända sig till.
Det är ett ovanligt ärligt svar i en sport där unga spelare ofta förväntas framstå som orubbliga och tuffa. Men bakom varje spelare runt plats 600 i världen finns också en ekonomi som ska gå ihop.
– Jag har försökt få in sponsorpengar och fått lite hjälp. Jag har fått lite stöd från förbundet, men det är fortfarande till allra största delen familjens ekonomi som gjort att det här gått runt.
Det är också därför beslutet om University of Georgia till slut växte fram.
När nyheten blev offentlig tidigare i sommar reagerade många med förvåning. Bajraliu hade länge varit en av de spelare som tydligast uttryckt att hon ville gå direkt på en professionell karriär. Nu väntar University of Georgia.
– För ett och ett halvt år sedan hade jag nog aldrig trott att jag skulle åka. Jag har haft ett rätt bra upplägg med träning både i Helsingborg och i Gentofte. Det optimala hade väl varit att bara träna på ett ställe, men det har ändå funkat bra att köra med Arvidsson i Gentofte och Joel Helmersson i Helsingborg. Men, det största problemet har varit resorna.
Så, då växte tankarna på college. Det började med ett besök på en skola förra året. Sedan ytterligare besök på tre olika skolor under våren.
– Under den senaste resan över fick jag väldigt bra känsla för Georgia. Jag kände några av tjejerna sedan tidigare, gillade coacherna och upplägget. De har varit i Ystad och träffat min familj och pratat mycket med Mattias Arvidsson.
Det finns ytterligare en detalj som gjorde avtryck.
– Headcoachen påminner ganska mycket om Mattias. Han är väldigt engagerad i min tennis och har samma syn på hur jag ska utvecklas.
Collegevalet handlar alltså inte främst om pengar. Trots att det, i dagens collegelandskap, är fullt möjligt att förhandla om betydande NIL-pengar.
– Jag hade kunnat välja andra skolor som gav mer. Pengarna är inte anledningen till att jag valde Georgia. Men visst, det kommer ge en grundbult att ha när jag sen ska börja spela på touren igen.
I Georgia gäller dessutom en enkel princip vad gäller den ekonomiska biten.
– Där är de väldigt noga med att alla i laget får exakt samma deal. Så hos dem kunde jag inte förhandla något, men jag vet att det går, för jag gjorde det med andra före jag tog mitt beslut.
På frågan vad hon vet om skolan erkänner hon att hon inte vet särskilt mycket mer än att det är en toppskola och varit så i många, många år. Men andra spelare och personer runt henne verkar veta mer.
– Jag hade ganska dålig koll på college överlag innan allt det här. Jag kan inte påstå att jag har följt collegetennis tidigare. Men alla jag pratat med efteråt säger bara: ”Herregud, du ska till Georgia? Det är så bra!”
En sak har hon fått reda på.
– De har en sjuk fanbase kring tennisen. Det kommer jättemycket folk dit på matcherna. Jag älskar att spela på hemmaplan, så det tror jag kommer passa mig väldigt bra.
Efter att hon tog beslutet att flytta över till USA till hösten kanske man kan tänka sig att hon kunnat spela mer avslappnat under sommarens turneringar.
– Det kan absolut ligga något i det. I början av året var det mycket tankar, när jag inte visste om jag skulle åka eller inte, jag förde dialog med olika skolor och samtidigt skulle jag tävla och träna.
Tidigare i sommar fick Bajraliu, precis som året innan, ett wild card till Nordea Open i Båstad. På pappret slutade det med en relativt klar förlust med 2-6,3-6 mot topp 100-rankade Tamara Korpatsch. Vad lärde hon sig av matchen?
– Egentligen är lärdomen densamma som förra året.
Hon berättar att hon nästan var mer nervös den här gången.
– Första året gick jag bara ut och spelade. I år kände jag att jag faktiskt hade en chans att vinna. Då blev jag mycket tajtare, vilket jag även pratade om med en annan svensk spelare som sa samma sak.
Det är där hon tycker skillnaden mot spelarna högre upp på rankingen blir som tydligast.
– När det blir tajt är de som bäst. När jag har breakboll eller ska hålla serve i ett viktigt läge kan jag bli lite försiktig och hoppas att motståndaren ska missa. De gör tvärtom. Då kommer deras bästa servar och bästa returer.
Det är ingen slump att hon nämner det nu, för under förra veckan i Gentofte hade coach Arvidsson det som ett av sina budskap inför och under matcherna.
– Han sa hela veckan att jag måste tro på det och gå för det. Det är bättre att förlora för att man går för det än att fega ur.
Under veckan i Gentofte tappade hon inte ett enda set fram till finalen. I andra omgången körde hon över förstaseedade Berfu Cengiz med 6–1, 6–3. Men det var efter semifinalen ett numer klassiskt klipp publicerades på Gentoftes Instagram, där hon visade upp sin närapå klockrena danska.
– Nej, jag pratar egentligen inte danska, haha. Jag förstår det mesta nu, men när jag började i klubben fattade jag inte så mycket alls.
Mattias Arvidsson däremot?
– Han kör någon mix. Han försöker anpassa sig så mycket som möjligt så att alla ska förstå.
Hon skrattar. För även om nederlaget i finalen svider så spelar hon troligtvis bättre tennis än någonsin förut. Och om några dagar lämnar hon Norden.
Den 10 augusti går flyget till USA. Fram till dess ska hon träna och vara hemma med familjen.
Planen är att hösten ska innehålla W35- och W50-turneringar i USA och Kanada, parallellt med studierna. Hon pratar om att kanske spela någon collegeturnering, men är samtidigt tydlig med att college bara är en del av ett större mål.
– Jag åker inte dit för att bli bäst i USA. Jag åker dit för att fortsätta min proffssatsning, vilket jag också varit tydlig med i mina samtal med coacherna där borta. Jag är där som ett steg för att bli proffs och vill därför prioritera proffsturneringar i så stor utsträckning det bara går.
Sju veckor under hösten har hon blivit garanterad att hennes coacher på skolan kan resa med henne. Hon tänker ta ett år i taget. Kanske blir det fyra år i USA. Kanske färre.
Bortsett från tennisen, vad hoppas du få ut av äventyret att börja på college och flytta till USA?
– Det låter kanske lite klyschigt, men jag hoppas framför allt på att utvecklas som människa. Bo själv i ett annat land i en annan kultur. Träffa nya människor och vänner. Allt det där är också viktigt för mig.
Några timmar har gått sedan finalförlusten tidigare under dagen. Besvikelsen finns fortfarande där. Men också känslan av att hon den här sommaren tagit ett steg närmare sitt stora mål. Att flytten över Atlanten i höst inte är ett avsteg från proffssatsningen, utan ytterligare ett steg mot att etablera sig på touren.
För när Linea Bajraliu lämnar Gentofte den här gången gör hon det som finalist på W35-nivå, blivande topp 600-spelare i världen med karriärens högsta ranking – och med en biljett till ett av USA:s främsta collegeprogram i väskan.
När vi ska säga tack och hej för samtalet avslutar Linea med ett:
– Vi ses i december då!
Jaså, du kommer hem till Elitserien?
– Jag kommer hem till Elitserien. Ni slipper inte mig i år.
Helsingborgs TK ska försöka försvara SM-guldet från i vintras. Bajraliu ler när hon pratar om det.
– Vi var underdogs förra året också. Så man vet aldrig. Vi kanske har någon spelare inkommande…
