De har bråkat om returer i skynket, hejat fram varandra i tiebreaks och lånat racket av varandra sedan Todd var tre år. Nu berättar bröderna Wennergren om rivaliteten, kärleken och planerna som sträcker sig ända till ett college i USA.
Av: Linus Eriksson
- Plats och tid: En torsdag i mitten av juli 19:00 på Ölstugan Tullen Mölndal
- Beställningen: Kalvköttbullar till båda. Utan lingon på Todds tallrik.
- Dryck i glaset: Mineralvatten (med is till Todd – utan is till Albert)
- Klubb: GLTK
- Moderklubb: Påvelunds TBK
- Tid i tennisen: – Albert: Började vid sex års ålder i Påvelunds Tennis – Todd: Slog boll på gatan vid tre, fortsatte med skumbollar i badmintonhallen vid fyra
Jag kommer lite tidigt till restaurangen. Uteserveringen är full av liv den här varma sommarkvällen i juli. Skratt, klirrande glas, sommarklädda gäster som inte har någon brådska någonstans. Jag väljer ändå att sitta inne. Lugnare där, tänker jag, bättre för ett samtal som ska handla om betydligt mer än en trevlig sommarkväll.
Fem minuter senare, fortfarande i god tid innan vi bestämt, kommer de. Todd och Albert Wennergren kliver in med den där energin som bara finns hos syskon som precis kommit raka vägen från sommarstugan på Tjörn. Todd, den yngre av de två, pratar redan innan han satt sig – glad, snabb och fylld av vad som verkar som entusiasm. Albert, tre år äldre, är mer avvaktande i sitt sätt, den där äldre-brorn-lugnet som ändå inte hindrar honom från att fylla i, rätta och skratta åt sin lillebrors historier under kvällens gång.
Det hela började, förstås, inte med dem själva. Familjen bar redan på en tennishistoria innan Todd och Albert ens föddes.
– Mamma spelade själv och var duktig, säger Todd. Hon var faktiskt erbjuden en plats på college, men då var pappa i vägen – de hade börjat träffas då.
Albert skrattar åt hur rakt på sak Todd berättar om deras mammas livsval.
Det blev alltså aldrig något college för mamma Titti. Men drömmen om USA stannade inte upp inom familjen för det.
– Det blev college för morbror istället, säger Albert. En bra collegeskola, division 1. Han var bra i Sverige också, spelade i toppen. William Ström heter han.
Så när Albert som sexåring skulle välja sport fanns tennisen redan i väggarna, även om han själv minns det annorlunda.
– Jag hade ingen direkt sport innan. Spelade fotboll när jag var liten, men föräldrarna tyckte inte det räckte till. Så jag började med tennis, i Påvelunds Tennis, och tyckte det var jättekul. Jag fick många kompisar direkt.
Todd, tre år yngre, hade en annan start på sin tenniskarriär.
– Jag tror jag började spela för att Albert spelade. Jag fick ärva hans gamla rack, säger han och ler mot sin storebror. Sen spelade jag både fotboll och tennis ett tag, för alla i min klass höll på med fotboll. Men ungefär när jag var sju var jag tvungen att välja. Det blev för mycket med båda.
Han valde tennis. Och ångrar det. Ibland.
– Jag är nöjd med mitt val nu. Men går det dåligt kan man vara mindre nöjd med sitt val, säger han och skrattar. I fotboll kan man i alla fall inte slänga racket.
På somrarna, som tillbringas stora delar vid sommarstugan på Tjörn, tränar de tillsammans i Stenungsund på den klubbens grusbanor. Har någon av dem match så bollar den andra in honom före. Helgerna fylls även de av träning tillsammans. Och det har varit bra för de bådas utveckling. Jag frågar Albert, som äldst av de två, hur han har upplevt det varit att träna med lillebror under alla år.
– Jag måste säga att i tennis är det matcherna som är svårast, säger Albert. Att möta lite sämre spelare, det är en annan sorts press. Men att träna med Todd har därför varit bra för mig. Det håller mina tränare med om. De har alltid sagt att man aldrig förlorar på att spela med sin lillebror.
Det är också föräldrarna, mer än bröderna själva, som främst ger tips till dem båda om deras vardagliga tränare inte är på plats under matcher eller träningar.
– De ser saker som vi inte ser själva, säger Albert. Dåligt fotarbete, för mycket bollar i nät. Men jag brukar också säga till Todd ibland, om jag ser något.
Todd nickar, men med en axelryckning som avslöjar att det inte alltid varit friktionsfritt.
– Ibland funkar det bra men ibland kan jag bli arg om han säger för mycket – typ ”mer fotarbete”, ”slå hårdare”, ”mer spinn”. Men på sistone har det varit bra.
– När jag däremot har försökt ge råd har han inte alltid lyssnat, säger Todd med ett skratt som får Albert att himla med ögonen.
– Ibland blir Albert lite sur om jag säger till honom mitt i en match.
Trots gnabbet är båda överens om att de format varandra positivt som spelare.
– Absolut, vi har haft nytta av varandra, säger Albert. Tidigare var det stor temposkillnad mellan oss och det var tufft för Todd och lite svårare att träna med varandra. Men nu har han börjat komma i kapp med fysen också.
Todd nickar ivrigt.
– Jag gör 1 000 hopprep varje dag i sommar.
– Jag kör 500, plus lite annan fys, fyller Albert i.
– Och efter sommaren måste jag klara 20 dubbelhopp i rad, berättar Todd energiskt och fortsätter:
– Men det har jag redan klarat – jag gör 25 med lätthet nu.
Att titta på varandras matcher är, enligt båda, både roligt och nervkittlande på samma gång.
– Skitkul att kolla på varandra spela, säger Albert. Man ser saker den andra inte ser själv – lärorikt.
Todd tar det ett steg längre.
– Jag ser typ varje match Albert spelar. Om han inte spelar i typ Sundsvall och jag är nere i Malmö eller något. Då är det svårt. Men jag blir nervös. Galet nervös ibland. Det var en match i Sandared som slutade 15–17 i tiebreak – motståndaren slängde sig och vann en matchboll Albert hade.
Nerverna går åt båda hållen.
– Jag blir alltid nervös när Todd spelar också, säger Albert. Han har alltid perioder i sina matcher där det går upp och ner. Ibland helt galet bra perioder, och ibland bland de sämsta jag sett.
– Det stämmer faktiskt, medger Todd. I Båstadtennis Corem förra sommaren vann jag första set 6–0 i en match. Nästa set slutade 0–6 och sen vann jag tiebreaket med 10–0.
Frågan blir given: hur blir man jämnare?
– Genom att ha samma beteende varje gång, säger Todd med ett allvar som sticker ut mot hans annars pratglada ton. Samma uppvärmning. Äta och dricka bra inför matcher, ha vatten, Vitamin Well och banan under matchen. Om jag har samma frukost, samma allt – då tror jag att jag blir jämnare.
Att sätta ord på varandras styrkor och svagheter går snabbt, eftersom de sett varandra spela så mycket och vad det verkar som tänkt på det här många gånger.
– Todd har väldigt bra kämpaglöd, säger Albert. Framför allt när han är glad och har roligt på banan. Touchen är inte att leka med heller. Men han behöver bli bättre på fysen. Han har inte varit så explosiv, även om det är på väg åt rätt håll.
Todd nickar instämmande innan han själv får ordet.
– Alberts styrka är serven, utan tvekan. Och volleyn – när han är vid nät går det inte att passera honom – han är lång och har långa armar. Han behöver bli bättre på att slå igenom slaget hela vägen. Och variera lite mer.
En gång har de mötts i en riktig tävlingsmatch – i KM i Påvelund. Todd var nio och Albert tolv år.
– Då tog jag honom! utbrister Todd.
De har också spelat dubbel ihop, i Lysekil.
– Det funkade bra, säger Todd. Fast ibland blev Albert lite sur när jag drog en retur i skynket.
– Ja, men ibland hade han inget fotarbete alls, kontrar Albert och skrattar. Men vi hade jättekul tillsammans.
En tredje bror finns också i bilden – Vidar, tre år yngre än Todd. Han har sitt eget gäng på GLTK som samlas varje helg för att spela, därför blir det sällan de tre bröderna tränar tillsammans. Mest händer det på somrarna, när det behövs.
För ett år sedan bytte Todd klubb från Påvelund till GLTK. Albert följde efter ett halvår senare.
– Det var faktiskt skittråkigt att byta, säger Albert, och tonen dämpas för första gången under kvällen. Vi växte upp i Påvelund och har mycket minnen därifrån. Men familjen flyttade och det blev svårt med pendling och tider, så vi behövde byta.
Övergången har ändå gått bra.
– Vi har kommit in jättebra på GLTK, säger Todd. Det är jätteroligt där och bra tränare.
Målen framåt skiljer sig något åt för de båda. Kanske beroende på var i karriären man befinner sig som 13- respektive 16-åring.
– Jag har ett resultatmål att bli uttagen till Pirres Pokal i höst, som ett år ung, säger Todd.
Albert har precis varit med om intagningarna till gymnasiet.
– Jag hade som mål att komma in på RIG i Båstad, men det gick inte. I stället kommer jag börja på tennisgymnasiet på Katrinelund. Men det kommer bli riktigt roligt, det är många andra av mina kompisar som kommer gå där med, så det blir grymt kul! Nu vill jag utveckla spelet vidare, och bli mentalt starkare.
Det mentala är något Albert inte har något problem att prata öppet om.
– Förut var jag omogen. Hängde med axlarna ibland. Men nu har det varit bättre pepp på banan – jag tänker mer på att spela mitt spel än att bara vinna eller förlora.
Todd är även medveten om att tennis är ett mentalt spel och att skallen är viktig.
– Jag jobbar på det, men är lite… omogen och sådär, säger han och ler brett åt sin egen formulering. Men jag har alltid en handduk på banan nu och lägger den alltid i vänstra hörnet på banan, som en rutin som ska hjälpa mig.
Drömmarna sträcker sig långt bortom Sverige för båda bröderna, om än i olika riktningar.
– Jag vill till ett bra college i framtiden, säger Albert. Det har nästan alltid varit min dröm, mitt mål i livet. Jag har hört så mycket bra om det – man är ett lag, man spelar massor av match. Tror det kommer bli skitroligt.
Todd höjer ribban ytterligare.
– Jag har ett mål att vinna en Grand Slam. Men starten på resan är att komma in på college – helst Virginia, för Måns Dahlberg från Påvelund har gått där.
Jag frågar vilka fler förebilder killarna har.
– Jag såg Max Dahlin spela i Båstad, säger Albert som gillade hur Max byggde upp sitt spel och hade en fantastisk slice som la sig på gruset.
– Förut, för några år sen, var det Carlos Alcaraz, säger Todd. Nu är det Fonseca.
Stoltaste ögonblicken hittills bär spår av samma envishet som präglar hela samtalet.
– Att komma med i Pirres Pokal var kul, 2024, säger Albert. Och jag och Emil Curovic tog oss till final i JSM-raceslutspelets dubbelklass samma år och slog bra spelare på vägen.
Todd behöver inte tänka länge.
– Först när jag kom tvåa i SALK i 10-årsklassen. Jag kom dit som ett no-name och dominerade. Sen Next Gen, första gången jag var med – det var nervöst att gå in på invigningen på centercourten i Båstad inför all publik.
Albert ler lite lurt.
– Ibland kan jag bli lite trött på att han fortfarande snackar om SALK. Fyra år senare. Han älskar att prata om den tävlingen. Det börjar bli jobbigt.
Todd bryr sig inte det minsta, utan skrattar bara.
Det är en hjärtlig jargong mellan de två, och i grunden finns det givetvis en stor respekt och kärlek mellan de två. Albert intygar att han alltid blir glad och stolt när någon säger något bra om Todd, ”för det är alltid kul när någon man tycker om blir uppskattad av andra”. Todd är enig och lägger dessutom till en annan anledning till varför han blir glad när Albert för beröm.
– För då kan han sedan lära mig hur man gör det som han är bra på.
Vad som faktiskt gör tennisen rolig – och vad som inte gör det – kommer naturligt när vi närmar oss slutet på samtalet.
– Tennis är kul för att det alltid är kul med kompisar, säger Albert. Helst ska man vinna, men framförallt är det roligt att utvecklas.
Vilken övning har du inte alltid tyckt varit rolig att köra på träningar?
– När man kom till hallen och tränare Pontus Larsson sa att vi skulle köra ”brevet” var det ingen höjdare. Då är matchspel roligare.
Todd håller med.
– Det som inte är kul är ”brevet”, eller nåt riktigt jobbigt. Det som är kul är typ en volleymatch eller så.
Det sociala vägs alltid in, för båda.
– Det är viktigt med kompisarna, säger Albert. Kul när de kommer och hejar på ens matcher.
Innan notisblocket stängs för kvällen dyker ett sista ämne upp, ett som får båda bröderna att glänta på ett leende i mungipan: golfen.
– Det kan nästan bli för mycket golf, säger Albert. Det är beroendeframkallande. Blir tre gånger i veckan på sommaren. Ibland kör vi 36 hål istället för 18, för vi vill verkligen få resultatet vi vill ha. När det går bra är det så jäkla kul. Går det dåligt är det hemskt.
Todd har 18,8 i handikapp, Albert 13.
– Jag har alltid som mål att få en birdie, säger Todd. Jag fick min första för någon vecka sen och var så glad!
– Han skrek ut på banan, bekräftar Albert och skrattar.
Todd fortsätter, med samma energi som när han klev in på restaurangen för ett par timmar sedan.
– Hålet efter hade jag en eagleputt också. Bollen var i – men studsade upp igen! Sen missade jag birdieputten också. Då var det inte lika roligt längre.
Middagen har gått fort, som den ofta gör när två bröder får sätta ord på allt som händer i deras tennisliv och middagen på tallrikarna dessutom var utmärkt god.
Utanför fönstret fortsätter uteserveringen att sorla i sommarvärmen, men här inne har Todd och Albert Wennergren just ritat upp en karta över var de kommer ifrån och vart de är på väg. När vi skiljs åt är det fortfarande oklart vem som är bäst på golf, vem som blir bäst på tennis och om Todd någonsin kommer sluta prata om sin finalplats i SALK. En sak verkar däremot ganska säker. Om tio år kommer de kanske att spela på olika platser i världen, men sannolikt fortfarande följa varandras matcher med exakt samma nervositet som de gör i dag.
