KRÖNIKA. Trots växande intresse och världsstjärnor i rullstolstennis är prispengarna fortfarande på en plågsamt låg nivå. Det tvingar elitspelare att jaga sponsorer och extrainkomster – ofta på bekostnad av både träning och tävling.
Av: Eric Löf
Eric Löf spelar på ITF-touren i rullstolstennis samt jobbar som tennistränare.
Mitt namn är Eric Löf och jag har spelat på futuretouren i rullstolstennis i några år. Jag är i skrivande stund rankad 176 i världen på ITF:s internationella tour. Det som har förvånat mig när jag har rest jorden runt och tävlat är hur otroligt låga prispengarna är – skrattretande låga.
Därför är vi tvungna att som spelare hitta sponsorer för att kunna göra en seriös satsning. Jag började åka utomlands för nio år sedan, med en tävling i Italien där jag fick rejält med stryk. Det året hade jag stöd av släkt och privatpersoner. Året efter började jag vinna på internationell nivå, och då lyckades jag övertala ett par företag att stötta mig. Det svåra är att få till ett långsiktigt samarbete över flera år.
Förra året hade jag hjälp av Svenska Tennisförbundet, som utan tvekan var min största sponsor. Deras stöd gjorde att jag kunde spela sex tävlingar – fler än jag någonsin gjort tidigare. Det är också därför jag har min högsta ranking någonsin. Som spelare behöver man träna mycket tennis och fys, men om du inte tävlar kommer du aldrig heller att bli proffs, tyvärr. I år har förbundet ingen budget för oss paraspelare. Historiskt sett frigörs resurser först två år före OS, då förbundet kan stötta de högst rankade.
Det innebär att vi som satsar på rullstolstennis år efter år måste ta jobb utanför banan för att få in pengar – i mitt fall som coach, vikarie och inom vården. Jag försöker också pitcha mig till företagare jag träffar; varje chans att sälja in mig själv tar jag. Oftast blir det ingen affär, men jag blir bättre för varje år på att övertyga. För det ska gudarna veta hur svårt det är att få ett företag att investera i en enskild idrottare. Jag pratade med en bank förra året, och de sa: ”Vi är inte intresserade av att betala för att du ska resa jorden runt och spela tennis.” Det var ärligt, rakt och tydligt – nästan befriande att höra. Ofta möts jag av: ”Vi sponsrar bara lag”, och där dog konversationen.
Rullstolstennis måste få en högre status internationellt. Det är på gång, men det tar tid. Först måste prispengarna i alla tävlingar höjas, sedan måste fler spelare få plats i Grand Slam-tävlingarna.
Tänk dig att du har spelat tennis i hela ditt liv. Du började som liten junior och var alltid bäst i din ålder, både nationellt och internationellt. När du är 17 år bestämmer du dig för att satsa helhjärtat på din idrott och hoppa av gymnasiet – precis vad Sveriges bästa rullstolsspelare genom tiderna, Stefan Olsson, gjorde.
När han satsade heltid insåg han hur utmanande det var. Stefan har vunnit Wimbledon två gånger, och när han vann i rullstolstennis fick han cirka 400 000 kr efter skatt – på tok för lite för en sådan prestation. Det är mindre än hälften av vad de stående spelarna får när de förlorar i första omgången i Wimbledon. I rullstolsklassen tas åtta spelare in: sju via ranking och en via wildcard. Alltså måste du vara bland de sju bästa i världen för att ens ha chansen att spela på heltid.
Enligt mig borde spelarna i rullstolstennis få lika mycket i kvartsfinalen som de stående spelarna får efter sin första omgång. Kanske inte i år eller nästa år – men innan 2030 måste de bästa spelarna i världen få en rimlig ersättning för sin insats. Hade Federer förlorat ett ben och vunnit Wimbledon i rullstolstennis, tror jag inte att han hade varit nöjd med 400 000 kr in på kontot.
Vinner du Wimbledon som paratennisspelare har du säkrat ett års elitsatsning ekonomiskt. Är det rimligt att behöva vinna en Grand Slam för att kunna satsa fullt ut – utan att hela tiden jaga sponsorer?
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
SENASTE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN:
