25 april, 2025

Ännu en förlorad chans

Redaktion

KRÖNIKA. Vad har hänt med svensk tennis? Mer tennis utomhus och ett större eget ansvar, ber Peter Bengtsson om i veckans krönika.

Av: Peter Bengtsson

Peter Bengtsons har drygt 40 års erfarenhet som spelare, tränare, domare, ledare, funktionär, kommunikatör, journalist med mera. Hans tennisresa har gått från Ulricehamns TK via tennislinjen på Valla Folkhögskola i Linköping. Vidare till Båstad och jobb i Swedish Open-organisationen samt konsultuppdrag för Svenska Tennisförbundet. Idag är han klubbchef i Svedala TK. Åsikterna i krönikan är hans privata.

Vad har hänt med svensk tennis? Varför är svensk tennis så dålig nu för tiden? Frågor likt dessa har de flesta av oss, som sysslat och jobbat med svensk tennis på olika nivåer, fått under många år. Frågan är om lösningen ligger mitt framför fötterna på oss, just i detta nu?

Jag har alltid fascinerats över de svar och förklaringar som representanter för sporten gett till journalister och andra vetgiriga genom åren. Du känner säkert igen några – här ett axplock:

Det är tuffare internationell konkurrens nu för tiden.
Svensk Tennis saknar sponsorer och sporten är ekonomiskt krävande.
Sverige har för dåliga tränare.
Det arrangeras för få internationella tävlingar på hemmaplan.
Svenska juniorer spelar för lite internationellt.
Fysträningen är eftersatt, spelarna är för klena och går sönder.
Spelarna har för dålig teknik och är inte heller så taktiskt drivna.

Och så vidare…

Huruvida dessa förklaringar och svar har relevans eller sanning i sig får var och en avgöra. Vi kan väl enas om att det är ganska komplexa frågor att besvara men jag anser att få verkar ha viljan eller förmågan att lyfta blicken. Min övertygelse är att även om vi skulle komma till rätta med flera av ovanstående påståenden skulle det ändå ge mycket liten effekt på det som vi så hett längtar efter. För mitt svar på de inledande frågorna är: Vi spelar inte tennis längre och vi spelar på tok för lite tennis – utomhus!

Tennis ÄR en utomhussport
Om en spelare skall nå den absoluta världseliten behöver hen inte bekymra sig om några inomhusresultat. På WTA-touren spelas 14 av de 14 största tävlingarna utomhus. På ATP-touren spelas 12 av de 13 största och viktigaste tävlingarna utomhus. Just nu har vi ingen svensk singelspelare som platsar i dessa turneringar. Kanske för att vi under många år inte förberett spelarna för vad som väntar?

Ibland behövs lite perspektiv. Med Björn Borgs framgångar föddes ett monumentalt tennisintresse i Sverige. Utomhusbanorna fanns redan och 1980-talets byggvåg av tennishallar runt om i landet var enorm. Träning kunde bedrivas under hela året och svenska spelares resultat skjöt i höjden och skapade ”det svenska tennisundret”. På 1990-talet blev klubbarna större med utbyggda tennisskolor, stora juniorkullar, en omfattande tävlingsverksamhet, vuxenkurser och anställd personal. När det nya millenniet var ett faktum hade de svenska klubbarna växt ytterligare och professionaliserats men de internationella resultaten stagnerade.

För drygt 25 år sedan skrev jag en krönika med rubriken: ”Dagens juniorer tränar för mycket, tävlar för mycket, men spelar för lite”. Tesen stämmer fortsatt bra, förutom att mellanstrofen tyvärr kanske måste ändras till ”tävlar för lite”, vilket är värt en fördjupad diskussion vid ett annat tillfälle. Jag är skeptisk till ordet träning eller snarare den missuppfattning som råder kring begreppet. Duktiga juniorer – och föräldrar, ibland också tränare – vill ofta ha mer träning och försöker trycka in dessa timmar på vardagskvällarna. Samtidigt skall skolan skötas. I den aktuelle journalisten Patrik Brennings bok ”Så vinner vi igen” kritiserar han inte bara ”akademiseringen” av idrotten utan resonerar också kring träningsfenomenet. För många barn, föräldrar och tränare idag likställs träning med en veckovis planerad, betald och- tidsbestämd gruppaktivitet. Den är ledd av en utbildad tränare i en känd klubbmiljö där man använder koner, markeringar, bollkorg och diverse hjälpmedel. Spelas det tennis på annat sätt – räknas det inte som träning. Missförstå mig rätt. Jag har själv jobbat med utbildning och är den förste att tycka att tränare och ledare skall utbilda sig och vara nyfikna. Men om vi tror att tennisträning måndag-fredag, inomhus i organiserad form, september-april – räcker för att skapa duktiga tennisspelare – tror vi fel. Gör svenska tennisklubbar rätt genom att erbjuda ett så späckat och omfattande träningsupplägg att inte en enda junior har ett intresse av att spela själv när det finns som störst möjligheter? På flera håll är det kommersiella incitamentet en faktor. På många håll vill vi kanske lite för mycket och gör ungdomarna en björntjänst?

178 – 187
Jag tänkte passa på att döda en myt som finns inom Svensk Tennis. Det är en föreställning som odlats och förstärkts de senaste åren och som underhålls av såväl klubbledare som förbundsrepresentanter, nämligen: ”Vi lider av banbrist i Sverige”. När de säger så, vad menas egentligen? Jo, det handlar nästan uteslutande om hur det ser ut i Stockholm och Göteborgsområdet, inomhus, september till april, och på andra håll endast måndag-torsdag klockan 16–21.00. Inte ens i Malmö, Sveriges tredje största stad, är det problem att hitta en bana att spela på under helgerna. Inte heller under skollov. Priset är däremot en annan sak och en annan viktig diskussion framöver.

En bov i dramat kring denna mytbildning kan vara att flera ledande personer inom Svensk Tennis har haft en tennisvardag i just 08-området och därmed en tennisverklighet som inte alls är representativ för tennissverige i stort. Trots att mängder med kommunala asfaltbanor blivit bostadsmark, skateparker eller bara vuxit igen, har vi betydligt fler utomhusbanor än inomhusbanor i detta land. Tennisförbundets egna siffror inlämnade till Tennis Europe år 2022 ger svaret. 800 inomhus. 3600 utomhus… Och siffrorna i rubriken? 178 anger antalet skoldagar. 187 anger antal lediga dagar utan skolplikt (tack Perra Granath för klargörandet!). Siffrorna är i sig är ett bevis på att vi inte utnyttjar våra resurser särskilt klokt och varje klubb bör kanske fundera på sitt ”erbjudande” under de lediga 187 dagarna?

Hämmande hjälplöshet
Begreppet curlingföräldrar kom i början av 2000-talet. Låt mig konstatera att dagens förhållande barn-förälder är det som förvånat mig mest de senaste åren när jag har gjort comeback i klubblivet. Föräldrars ängslighet kan andra yrkesgrupper analysera bättre men jag vill i det här sammanhanget bara skicka med följande till varje förälder som vill att sitt barn skall tycka det är kul att spela tennis och utveckla ett livslångt intresse för sporten. Stanna upp och ställ dig frågan: Vad finns det för fördelar med att du INTE tar initiativ till träning/tävling och att du INTE är närvarande på en träning/tävling?

Innebär det faktum att många klubbars verksamhet är så koncentrerad till skolterminerna att initiativkraften hos spelarna är borta och att vi gjort om sporten till en inomhusaktivitet? Kanske, eller snarare troligen? För mig är inte slutprodukten svenska proffsspelare. Det kan komma som grädde på moset om vi gör grunderna rätt. Jag är rädd för att vi har väldigt många tennisjuniorer mellan 10-18 år som själva aldrig ”spelat” en enda timme tennis på egen hand. De kanske tränar både fem eller tio timmar per vecka och tycker sig satsa. Men bara under skolåret och då utnyttjas verkligen inte de många lediga dagarna på året där nästan 100 dagar tillhör sommarlovet och utomhussäsongen. Det egna spelet är viktigt, inte bara för att utveckla teknik, spelförståelse och taktiska mönster vilket gynnas på grus där duellerna blir längre och där hänsyn måste tas till yttre omständigheter som sol, regn och vind. Det egna spelet är viktigt för att bibehålla och utveckla det egna intresset för sin hobby och för att skapa en självkänsla och en egen drivkraft. Det argumenteras ofta för att det är bra att utvecklas och testa sig i nya miljöer och därför anses det viktigt att spela tex en Tennis Europé-eller ITF-tävling utomlands och klara av det. Men börjar man inte i fel ände om spelaren ännu inte har bokat en egen träningstimma på hemmaklubben eller lyckats ta lokaltåget till en match i grannstaden, utan en vuxens inblandning?

Tennisjuniorer måste utmanas och tillåtas ta mer ansvar själva. Om en junior aldrig bokar en bana av egen fri vilja och eget intresse påstår jag att chansen minskar betydligt att hen blir tennisspelare som senior. Utan de erfarenheterna skapas förmodligen inga framtida abonnenter som skall bidra till tennisintresset i landet och klubbarnas framtida ekonomi. Inte heller kommer morgondagens tränare och ledare från denna grupp som bara ”gått på tennis”? Klubbar och förbund måste fundera på vad vi håller på med. Är det till rimligt att en klubb har ett par hundra spelare i sin tennisskola men att de aldrig spelat en timme tennis på egen hand och att bara en handfull har löst licens och tävlar när de fyllt 13 år? Jag tycker vi berövar barnen en glädjefylld och utvecklande upplevelse.

Trygg Tennis är ett viktigt koncept inom Svensk Tennis men frågan är om vi fostrar trygga individer när vi vuxna organiserar i princip allt? Tennis är kanske den mest krävande tävlingssituation vi kan utsätta ett barn för. ”Man mot man” gäller på en ganska stor ”scen”. Inga avbytare finns att tillgå. Räknesystemet är sofistikerat där färre vunna games och poäng ändå kan ge seger. Oavgjort finns inte. Matchstarten kan vara oviss och matchtiden är obestämd. Oftast är coachning är förbjudet, domare saknas, och samtidigt är tennis en komplex sport med krav på både taktiska, mentala och fysiska kvaliteter. Rustar vi verkligen våra ungdomar för den utmaningen?

Mer grus i det svenska tennismaskineriet
I skrivande stund är de flesta klubbar söder om Uppsala redan klara med ordningsställandet av sina utomhusbanor. På dessa breddgrader bör 15 april vara en rimlig målsättning för utepremiär. Men utomhussäsongen är misshandlad och svensk tennis mest outnyttjade resurs. Varför lät vi det ske? Hela tennissverige på alla nivåer bör ta sig en funderare. Maj och september är ganska likvärdiga vädermässigt men lika viktigt som vi anser att det är att komma ut i maj, lika oviktigt anser vi det vara att stanna kvar utomhus i september. Varför inte lägga mer av STL-spelet i september stället för i maj som är fyllt av allehanda aktiviteter? För 10-20 år sedan spelades JSM i början av augusti och sedan stängde juniorerna ner utesäsongen och kanske accelererade det svensk tennis nedgång där och då? Nu ligger JSM senare men ändå för tidigt? RM som hette DM under min juniortid avgjordes alltid i den senare delen av september månad. Nu spelas RM i augusti. Varför? Bara genom att förlänga grussäsongen till att gälla hela september skapas enorma vinster och många fördelar. En kreativ diskussion måste upp på bordet!

Ett första steg kan vara att ändra sanktionsdatumet från 1/9 till 1/10 och visa att september tillhör utomhussäsongen. Och då helt sonika förbjuda inomhustävlingar. Att som ifjol inleda en Vintertoursäsong den 9 september tycker jag är ett rejält dubbelfel, det handlar om kommunikativa signaler och att utnyttja våra samlade resurser på bästa sätt. Septemberkvällarna är dock mörka så varför inte satsa en rejäl slant pengar från ”Projektstöd IF” till en nationell bred satsning på installationer av elljus på våra uteanläggningar?

Möjligheterna till eget spel, egen träning, finns utomhus. Antalet banor är fler och på de flesta håll billigare då många anläggningar erbjuder spelkort eller säsongskort. Man blir bra på det man gör så min övertygelse är att om vi hittar nycklar och incitament till att få fler, helst alla, juniorer att spela mer själva under utesäsongen och minst en månad längre på hösten, då banorna dessutom ofta är fantastiska, kommer vi få en bättre konkurrens i varje årgång. Det kommer att ge fler tävlingsspelare och det kommer sannolikt också ge Sverige nya framtida stjärnor som kan hävda sig internationellt.

Ingen annan åtgärd är viktigare eller kommer ge ett bättre resultat. Låt inte denna chans gå till spillo. Tänk om, tänk rätt!

/Peter Bengtsson