KRÖNIKA. Om hur långt, eller kort, tennisen har kommit med jämställdhetsarbetet.
Av: Åsa Hedin
Åsa Hedin är ordförande för Svenska Tennisförbundet sedan 2020
När jag som ung tjej klev ut på tennisbanan för första gången en sommar i Fiskebäckskil, undrar jag vad jag hade tänkt om någon då sagt till mig:
”Du kommer att få vara med om mycket inom tennisen. Se förändringar, driva förändringar. Men också få uppleva hur segt det kan gå när gamla strukturer klamrar sig fast som gammalt tuggummi på en hardcourt i juli.”
I tennisens värld, som i många andra, talas det ofta om vikten av jämställdhet. Vi är många som tror på att skapa en mer rättvis sport där kvinnor och män får samma möjligheter. Och jämställdhet inom tennisen har kommit långt. Men vi är inte framme. Inte i Sverige, och inte internationellt.
Låt oss börja med det som har hänt. Vi har lika prispengar i Grand Slam-turneringarna – det är stort. Vi har fler kvinnliga ledare, tränare och domare än för 20 år sen. Initiativ som ITF:s Advantage All, Svenska Tennisförbundets 40lika och nätverk som WTBN[1] skapar konkreta möjligheter för fler att ta plats. Och det gör skillnad – på riktigt men det går långsamt. Fortfarande har bara 13% av alla 209 Nationer inom Internationella tennisförbundet kvinnliga ordföranden och 19% har kvinnliga General Sekreterare. Och där ligger Europa bland de lägre.
Om alla är överens om att jämställdhet är något bra, varför går utvecklingen så långsamt? Var sitter egentligen motståndet?
Var går den osynliga linjen mellan “du är välkommen” och “men inte hela vägen upp i styrelserummet, tränarstaben eller med sändningstid efter 18.00”?
Det är lätt att säga att vi vill ha fler kvinnor i ledande positioner och media, men det är en annan sak att verkligen skapa de förutsättningar som gör det möjligt. Exempel är att det finns fortfarande fler pojkar än flickor som börjar spela – och ännu fler som stannar kvar och det finns fortfarande föreningar där tränarstaben inte har en enda kvinnlig tränare. Här krävs en systematisk förändring, både i att rekrytera fler kvinnliga tränare, ledare, spelare och att skapa rätt miljö för att få dem att trivas.
I tennis – precis som i näringslivet – handlar det om prestation. Men bara om alla har samma chans att spela sin bästa match.
Och där har vi problemet. För det som ännu inte hänt, är att vi helt och hållet brutit de normer och strukturer som säger att vissa är “självklara” och andra är “avvikelser”. Det syns i vilka som får synas. I vilka som får coacha. I vilka som sänds i bästa TV-tid.
Sportkanaler som vill vara neutrala visar gärna sju timmar herrtennis innan de klämmer in en damsingel, för “den är ju ändå bara bäst av tre set”. Retoriken är slipad, men signalen är tydlig: damtennisen är mindre värd. Mindre spännande. Mindre intressant för sponsorer.
Men det stämmer inte.
Faktiskt visar siffror från Grand Slam-turneringarna att damfinalerna ofta har lika höga eller högre tittarsiffror än herrfinalerna. Men det reflekteras inte i de bästa sändningstiderna, analysutrymmet och antal mikrofoner.
Här finns något att göra. På riktigt.
Och det gäller inte bara media. Det gäller också näringslivet, som både påverkar och påverkas av idrotten. Företag som sponsrar damtennis, stöttar unga tjejer i sporten och samarbetar med jämställdhetsinitiativ gör mer än att “göra gott” – de bygger starkare varumärken och smartare organisationer. Därför är det extra roligt att Deloitte precis publicerat en rapport som visar att företag och rättighetsinnehavare har börjat förstå det som vi inom sporten länge har vetat – att damidrott inte bara är inspirerande, den är också kommersiellt gångbar.
För mångfald och inkludering handlar inte om välgörenhet. Det är strategi. Flertalet studier visar att det ger mycket bättre resultat när man får in olika perspektiv och åsikter.
Jag har jobbat i över 30 år i näringslivet och en livstid inom tennisen. Det har slagit mig att det är samma spel och samma regler. Bara olika underlag.
Både på planen och i styrelserummet handlar det om att ge människor rätt förutsättningar att utvecklas, prestera och vinna matcher. Oavsett kön.
Så, vad händer nu?
Sport och idrott är en av de mest kraftfulla plattformarna som finns för att skapa förändring och inspirera till en positiv förändring i världen. Det är därför jag älskar att kunna vara med och driva förändring genom tennisen.
Det starkaste och mest positiva är att det finns en ny generation som ställer krav. Som inte nöjer sig med att ”bli inbjudna”, utan vill ha plats på centercourten – på sina egna villkor. Och vi som varit med ett tag? Vi har ett ansvar att öppna dörrar, visa vägen och riva hindren som finns kvar.
Jämställdhet är inte en trend. Det är inte bara ett gem. Det är en match vi alla spelar, varje dag.
Och den matchen ska vi alla vinna – inte bara för oss själva, utan för våra döttrars skull. Och för tennisen.
[1] Women Business Tennis Network
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
SENASTE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN:
