KRÖNIKA. Tennis är så mycket mer än bara en sport. Det är en livslång vän. Tennisklubben är inte bara en plats för svettiga träningspass och matcher utan ett socialt nav där vänskapsband knyts, sammanhang hittas, och räddningen från livets stormar finns. Här är tennisspelarens fiktiva livscykeln med inslag från både mitt eget liv såväl som min omgivnings.
Av: Linda Jansson
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
6-9 år: Tennisen som en rolig lek
Som barn växer jag upp i Stockholm. För att komma med i tennisklubbens juniorverksamhet måste jag börja i 6-7 års åldern. Det vet mina föräldrar så dom anmäler mig i rättan tid. Tennisen är ok, men det är pizzakvällarna några gånger per termin som lockar mest. Min tennistränare ser till att lektionerna är fulla av koordinationsövningar och roliga små tävlingar, allt för att jag ska bli motoriskt allsidig och för att tävlingsmomentet ska avdramatiseras.
10-12 år: Vänskap och bus
Vid 11 års ålder är jag på väg mot den beryktade ”11-års puckeln” – den ålder när så många barn slutar med sin idrott. Men inte jag. Klubben anordnar träningsresor, och på dessa resor väcks passionen för tennis mer och mer. Men det är fortfarande dom där knasiga sakerna vid sidan av tennisbanan som är roligast. Som att busa på kvällarna i skolsalen där vi sover, att äta godis i smyg och skrattande göra ”pranks” mot tennistränaren. Och här hittar jag mina livslånga vänner.
13-19 år: Tennisen blir seriösare – och jag växer upp
Nu blir tennisspelet verkligen viktigt. Jag går in i tonåren, och precis som alla andra genomgår jag en metamorfos både fysiskt och mentalt. Min tränare förstår mig, hon verkligen ser mig och när jag får chansen att extraknäcka som tennistränare på helgerna är jag både nervös och stolt. Det är en fröjd att få vara en större del av klubben, och alla de timmar jag jobbar som tennistränare skriver jag ned på mitt CV. Det kommer senare visa sig vara en ovärderlig merit för arbetslivet. Företagsledare anställer gärna unga vuxna som varit idrottsledare, då dessa redan vid ingången till arbetslivet ofta har erfarenhet av 100-tals ledarskapstimmar.
20-30 år: Nytt land, samma klubbkänsla
När jag börjar plugga i Tyskland söker jag mig snabbt till den lokala tennisklubben. Direkt får jag ett sammanhang i ett främmande land. Och så är vi där igen – gemenskapen och känslan av ett andra hem. I Tyskland är tennisklubben ännu mer en social mötesplats än i Norden. Här hänger medlemmarna på kvällarna oavsett om dom spelar eller inte. Man äter middag, dricker öl och tar bilen hem (!). För mig som svensk känns det konstigt att se alla samlas så här, men jag inser snabbt hur tennisklubben verkligen binder samman människor över generationerna och hur viktig den är i medlemmarnas liv. Jag får representera klubben i seriespel och blir snabbt en viktig kugge i deras nav.
30-40 år: Tennis för att hitta hem
Jag flyttar till Portugal för att jobba, och igen – det första jag gör är att bege mig till den lokala tennisklubben. Det är inte bara tennis jag är ute efter, det är återigen ett snabbt sätt att hitta tillhörighet på en ny plats. Klubben har förmågan att föra samman människor från många olika länder och jag känner ett lugn. Det är som att hitta hem, trots att Portugal geografiskt är en ny plats.
40-50 år: Återförening och familjetraditioner
Åren går, och nu är det dags att återvända till Sverige. Jag ser fram emot att träffa mina gamla tenniskompisar på den årliga sammankomsten under Stockholm Open. Vi fnissar åt alla galna upptåg från ungdomens träningsresor – som den gången vi sov under ett bord på en av Finladsfärjorna. Tennis har alltid varit vår gemensamma nämnare.
Nu tillkommer även ytterligare en dimension i tennisens livscykel. Sonen och jag gör vår första gemensamma tennisresa till solen. Det kommer visa sig vara ett fantastiskt sätt att skapa minnen och traditioner, han och jag tillsammans.
50-60 år: Stress, storm och hälsofördelar
Så kommer en tuff period. Företaget jag driver går i konkurs och medierna får fritt spelrum att skriva om min nedgång. När det stormar som värst, så hänger jag mycket på tennisklubben. Där är ingen dömande. Ingen vill något annat än att ha kul på banan och trevligt vid sidan av. Jag läser en forskningsrapport om de enorma hälsofördelar man får av att spela tennis. Förutom den positiva sociala aspekten så minskar man riskerna för hjärt- och kärlsjukdomar samt högt blodtryck om man spelar tennis regelbundet.
80+: En legend på banan
Nu kommer vi till slutet av min berättelse, slutet på en lång och fantastisk resa med tennisen. Jag är över 80 nu, och även om höfterna värker så kan jag fortfarande spela dubbel. Jag drar på mig min gamla klubbtröja och går ner till tennisklubben. Där finner jag fortfarande ett nätverk, en samhörighet, och en av mina sista livlinor. Under en dubbelmatch slår jag i nät och skriker ”jävla kärringspel”! De yngre på banorna bredvid hör mig och jag blir för evigt en legend på klubben.*
Fotnot: Jävla kärringspel är en självupplevd händelse från Salkhallen för ett antal år sedan. En äldre kvinna som nyss hade blivit änka kom ner till hallen. Vi bestämde oss för att spela dubbel tillsammans. Jag står på nät och hon vid baslinjen. Jag ser bollen hamna i nät och hon skriker ”jävla kärringspel”. Då tänkte jag stilla i mitt sinne…så vill jag oxå va när jag är +80.
SENASTE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN:
