Året på WTA-touren – och reflektioner om östs dominans och tennisens position som en av världens största damidrotter.
Av: Henrik Ekersund
Globalt sett har damidrotten aldrig varit hetare. Det hävdar bland annat Åsa Edlund Jönsson, tidigare chef för SVT sport och numera Generalsekreterare för Sveriges Olympiska Kommitté som i flera krönikor och artiklar redogjort för damidrottens starka utveckling under de senaste årtiondena.
Även om idrotten är långt ifrån jämställd har det hänt väldigt mycket på kort tid när det gäller fördelning av makt och inflytande, publik, TV-avtal och inte minst prispengar. Enligt en rapport från Women’s Sport Trust skedde ett trendbrott i början av 2020-talet framför allt när det gäller TV-tid och prispengar. Här ses tennisen som en av de idrotterna med de allra starkaste positiva trenderna och vi kan konstatera att prispengarna på WTA-touren under året har varit rekordhöga. Amerikanskan Coco Gauff kunde exempelvis kvittera ut en prischeck på hela fem miljoner amerikanska dollar i samband med vinsten i WTA Finals i Riyadh.
Jag skulle faktiskt vilja säga att tennisen ända sedan epoken med Martina Navratilova och Cris Evert på 1970- och 80-talet kan räknas som en världens mest konkurrensutsatta och största damidrotter. Detta mycket på grund av det jämställdhetsarbete som initierades av amerikanskan Billie Jean King och som sedan senare generationer har fått skörda frukten av.
Likt Gauff har, historiskt sett, de flesta framgångsrika damspelarna haft en tidig seniordebut och redan i ung ålder kunnat vara med och hävda sig väl i den internationella konkurrensen. När vi nu, så här i adventstider, summerar året på WTA-touren kan vi dock konstatera att detta blir allt ovanligare. Av de spelare som vid årets slut är rankade bland de hundra främsta damtennisspelarna i världen har vi idag endast en spelare som är yngre än tjugo år. Det är det ryska underbarnet Mirra Andreeva som blott sjutton år gammal redan är rankad bland de tjugo bästa på världsrankingen. Precis som vi har kunnat konstaterat inom herrtennisen tar det nu, även på damsidan, längre tid att etablera sig som en professionell tourspelare.
Aryna Sabalenka avslutar året som världsetta för första gången i sin karriär tätt följd av den tre år yngre och tidigare världsettan Iga Swiatek från Polen. Detta efter att ha tagit hem fyra turneringstitlar, varav två Grand Slam i form av singeltitlar i Australian Open och US Open.
Sabalenka och Swiatek är två goda exempel på spelare från länder i det tidigare östblocket som i decennier varit väldigt dominerande inom damtennisen. Bara bland de tjugo bästa damspelarna är sex spelare från Ryssland eller Belarus och de båda länderna, som just nu tävlar utan flagg, har otroliga fjorton spelare rankade bland de hundra bästa. Andra framstående länder från öst är Tjeckien med sju topp 100-spelare, Ukraina med fem topp 100-spelare och räknar vi även med forna Sovjetrepubliker belägna i Centralasien som exempelvis Kazakstan så kommer i stort sett hälften av alla professionella damspelarna från länder i det forna östblocket och då har jag inte räknat med Kinas fem topp 100-spelare.
Trots att vi har goda utmanare i framför allt USA och en handfull andra länder så är östs dominans förbluffande stor och har så varit under en ganska så lång tid. Förklaringen brukas ofta kopplas till den starka idrottskultur som fanns under Sovjettiden där staten såväl i Sovjetunionen som i andra öststatsländer investerade mycket i idrottsprogram och träningsfaciliteter och att denna starka kultur har lyckats implementeras och utvecklas inom tennisen på ett sätt som jag tror saknar motstycke i någon annan idrottsgren. Den här starka kulturen brukar ofta beskrivas som en mix av tre övergripande framgångsfaktorer som jag skulle säga har sitt ursprung i mer klassiska öststatsgrenar som friidrott, gymnastik och konståkning men som nu med stor framgång har implementerats i tennisen mycket tack vara att karriärmöjligheterna i andra mer klassiska statusidrotterna i öst har blivit så mycket sämre.
De tre byggstenarna är inget revolutionerande i sig utan består av hård träning och disciplin, tillgång till bra tränare och sen en otroligt stark motivation och ambition hos de aktiva. Detta är något som jag själv har fått bekräftat under mina besök i framgångsrika utvecklingsmiljöer i öst. Ett sådant besök, som har gjort ett bestående intryck, var när jag med min vän Natasha Bykanova-Yudanov, krönikör här på Baslinjen, fick möjligheten att besöka Moskva och få insyn i några av hemligheterna bakom varför Ryssland under en så lång tid har lyckats så väl i sitt spelarutvecklingsarbete.
Likt många andra västerlänningar levde jag, innan mitt och Natashas besök i Moskva, med den valda sanningen om att ”öst-modellen” bara byggde på hård mängdträning ledd av auktoritära och stränga tränare. Väl på plats i Moskva fick jag se en annan verklighet i form av systematisk och genomtänkt träning, speciellt i unga år med en imponerande disciplin både hos spelare och tränare.
En person som gjorde ett starkt avtryck hos mig under besöket i Moskva var professor Anna Skorodumova, då verksam vid universitetet i Moskva och ansvarig för den ryska tennistränarutbildningen. Skorodumova har bland annat fördjupat sig inom områdena träningsplanering och periodisering men också hur träning bör anpassas efter en spelares fysiska mognad och fysiska egenskaper. Jag fick intrycket att hennes forskning och teorier hade en stark förankring ute i de olika tennisverksamheterna som jag besökte och att det fanns en otrolig noggrannhet i planering, genomförande och uppföljning av träning för såväl barn och unga som för elitaktiva.
Disciplinen handlade inte i första hand om auktoritärt ledarskap och om att spelarna skulle lyda och följa instruktioner utan snare om noggrannhet och fokus på detaljer i till exempel i teknikinlärningen i unga år. Jag insåg också att det som gjordes på bannan i stort sett alltid hade en förankring i vetenskapliga teorier om åldersanpassad träning.
I dessa tider av krig och konflikter är det kanske inte riktigt läge att lyfta fram Ryssland som det goda exemplet men vi kan ändå dra lärdom om att det är gynnsamt att ha en koppling mellan vetenskapliga teorier och den praktiska arbetet som görs ute i barn- och ungdomsverksamheterna. Traditionen om en genomtänkt och ambitiös åldersanpassad träning i unga år skulle jag säga starkt har bidragit till öst dominans inom damtennisen.
Under nästa vecka ska vi titta lite närmare på året som har gått inom den internationella juniortennisen och vilka länder och spelare som idag ligger längst fram på juniorsidan. Ser vi fortfarande en stark ström av kommande världsstjärnor från länderna i Östeuropa? Vad kännetecknar de bästa juniorspelarna såväl på flick- som pojksidan och hur ser återväxten ut i Sverige? Som sagt, nästa vecka firar vi tredje advent med att fördjupa oss i den internationella juniortennisen.
Läs första delen av Baslinjens adventskalender här: Lucka 1, året på ATP-touren 2024
Läs Natasha Bykanova-Yudanovs krönikör på Baslinjen här. KRÖNIKA 1 och KRÖNIKA 2.
